John Dies at the End
Skräck/komedi, USA, 2012
Distributör: Njuta Films
Regi: Don Coscarelli
Skådespelare: Paul Giamatti, Chase Williamson, Rob Mayes, Clancy Brown m.fl.
Baserad på en novell från 2007 av David Wong, aka Jason Pargin.
Längd: 99 min
På svensk DVD och blu-ray från 2013-11-20
— — —
Phantasm-serien, Beast Master (1982), och Bubba Ho Tep (2002). Don Coscarelli är kanske inte världens mest aktiva filmskapare, men det 10-tal filmer han gjort under de senaste 30 åren lyser av både egensinnighet och en stark skaparglöd. Dessutom är han inte rädd för att ta ut svängarna en smula, speciellt kanske i hans Phantasm-serien som vänder på tids- och rums-konventionerna och bjuder på scenarion som utan tvekan överstiger det ordinära. Precis som filmens spoilerbestyckade titel John Dies at the End antyder så fortstätter Coscarelli även denna gång på samma spår. Detta är ett helt otyglat stycke film som gör sitt bästa för att hålla sig utanför de traditionella mallarna.
En ung kille, Dave (Chase Williamson), har stämt möte med en journalist på en restaurang för att upplysa omvärlden om en hotande fara. Hans berättelse är utan tvekan ganska påtänd, och journalisten (som spelas av Paul Giamatti) är inledningsvis rätt skeptisk till Daves raljerande om demoner och främmande dimensioner. Men när Dave bevisligen också vet vad journalisten har i sina fickor samt vad han drömde senast växer intresset avsevärt. Med kanske inte helt kronologiskt utformade tillbakablickar får vi sedan Daves spektakulära historia om hur han genom sin kompis John (Rob Mayes) kom i kontakt med mystiska drogen ”Sojasås”. En svart smörja som bland annat får sina användare att kunna resa mellan olika dimensioner, men också öppnar deras ögon för otäckheter som demoner och spöken. Visa av dessa är dessutom riktigt elaka och de växer sig nu starkare genom att folk nu ser dem och kan interagera med dem.
Låter detta upplägg en aning påtänt? Det kan jag försäkra dig om att det absolut också är. Hela filmen känns som en urspårad hallucination och får exempelvis Terry Gilliams Fear and Loathing in Las Vegas (1998) att framstå som rena rama lågmälda kostymdramat. Tänk dig istället en mer komisk och lättsinnig version av David Cronenbergs Naked Lunch (1991) så får du kanske en bild av vad detta liknar. Dave och John reser nu kors och tvärs i tiden och fram och tillbaks från olika galna dimensioner där de slåss mot allehanda knasiga demoner bestående av allt från charkprodukter till spökpolis-mustascher. Helt upp till dem att reda ut den röra som sojasåsen orsakat är det dock inte . De får bland annat hjälp av en sojasåsdopad hund och en tjej med en gummihandprotes vars fantomhand kan öppna hemliga dörrar till andra dimensioner. Ja nog blir det flummig alltid. Det är inte utan att man undrar vad författaren David Wong, som 2007 skrev den novell som John Dies at the End är baserad på, egentligen hade medicinerat sig med när han petade ihop detta. David Wong (som egentligen är en pseudonym för Jason Pargin) har också skrivit en uppföljare till novellen John Dies at the End kallad This Book is Full of Spiders: Seriously Dude, Don’t Touch It som släpptes 2012. Vad den innehåller för paketerat vansinne kan man ju bara drömma om.
Men åter nu till Coscarellis film. Som ni kanske redan förstått så saknar John Dies at the End egentligen allt som har med klassiskt narrativ att göra. Hade det inte varit för de små andningspauser, och hopbindande sammanfattningar som vi får i Daves möte med den allt mer nyfikna journalisten så hade John Dies at the End inte varit mycket annat än en massa staplade tokiga scener. Att filmen saknar logik och traditionell form dras så lång att det medvetet görs en grej av att filmen aldrig ska vara förutsägbar. På så sätt blir detta också filmens form, man förväntar sig alltså att något nytt tokeri kommer dyka upp bakom nästa hörn och toppa det man nyss sett. Detta kan till viss del ses som filmens styrka, med dessvärre också blir dess största svaghet. Filmens effekter är mycket välgjorda och precis lagom brutala för denna typ av halvkomisk historia, men när dessa effekter hela tiden ersätter varandra så försvinner de tyvärr lite i mängden. Nära på 100 minuter av visuella överraskningar blir också lite mastig då det i ärlighetens namn inte finns speciellt mycket att hålla sig fast vid. Dessutom ger vissa ingredienser lite väl mycket Scary Movie– vibbar, som när exempelvis Dave ersätter sin mobiltelefon med en bratwurst. Detta är naturligtvis lite av en smaksak, men nog blir John Dies at the End lite väl tokroligt för sitt eget bästa på sina ställen.
Men man ska inte gnälla för mycket. Don Coscarelli ska dock ha en eloge för att han gav sig på att göra en så pass annorlunda film som John Dies att the End. Dessutom ska Paul Giamatti absolut ha en klapp på axeln för att han faktiskt tordes producera ett så här pass vågat projekt. Någon modern klassiker, som Bubba Ho Tep, är det förvisso inte. Men John Dies att the End är utan tvekan en skopa vansinne som visar att man faktiskt inte behöver vara från Japan för att göra otyglad splatter-action med science fiction-inslag. Om Don Coscarelli någon gång skulle ge sig på att filmatisera uppföljarnovellen Full of Spiders: Seriously Dude, Don’t Touch It så tänker jag absolut inte missa den.
Fotnot: Förhoppningsvis tar det inte 10 år innan vi åter få se en långfilm signerad Don Coscarelli. Det har förvisso länge varit tal om en ny Phantasm-film, men detta projekt verkar nu helt runnit ut i sanden. Istället så börjar det nu ryktas att Coscarelli vill göra en uppföljare till Bubba Ho Tep, eller rättare sagt en prequal kallad Bubba Nosferatu: Curse of the She-Vampires. Får man tro den information som bland annat finns på IMDB så ska denna film handla om en något yngre Elvis som under en filminspelning i New Orleans stöter på ett gäng hungriga vampyrflickor. Vi får väl helt enkelt hoppas att Coscarelli får ihop tillräckligt mycket pengar för att ro detta projekt i hamn. Då Coscarellis John Dies at the End ändå gått ganska bra så känns detta roligt nog inte som någon total omöjlighet.
Betyg: 7 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör