Under de senaste åren har det gått att märka en något oväntad trend bland nordiska skräckfilmer. Allt fler verkar nämligen hämta sin inspiration från gamla folksagor och mytologi. Med filmer som Thale och den internationellt prisade norska mockumentären Trolljegeren så är det svårt att förneka deras uppenbara slagkraft. Nästa stora film på temat att nå svenska biografer är Huldra – Lady of the forest, en psykologisk thriller om skogsrået. Filmen befinner sig just nu i slutstadiet av postproduktion och förväntas ha premiär till sommaren. Det är med andra ord rätt stressiga dagar för filmteamet, men Frombeyond.se lyckades ändå charma till sig en intervju med filmens regissör Ove Valeskog.
Huldra – Lady of the Forest är en psykologisk thriller som huvudsakligen utspelar sig runt ett äventyrsläger som en mystisk, övervintrad hippie arrangerat ute i ödemarken. Ett sällskap om sex personer anländer med avsikten att återfinna den gamla vänskap som de hade på en internationell skola när dom var små. Den övervintrade hippien heter Harald och han har helt andra avsikter än dom kan ana. Han lever i symbios med ett skogsrå, en Huldra. Efter 30 år ute i skogen utan närmare kontakt med omvärlden börjar orken tryta och han ska äntligen få upphöjas till evigheten med skogens väsen. Huldran, som bär skepnaden av en vacker kvinna behöver dock en ersättare och Harald har därför lurat ut ett sällskap för att finna fram en lämplig kandidat. Det han inte räknat med är att Nanna, en ung kvinna från Berlin inte är beredd att låta det hända igen, det som hände för 30 år sedan, då Harald mördade och avrättade hela sin sekt, hustrun, bästa vännen och till och med sin bror för att vinna Huldrans gunst.
Filmen om Huldran är ju din premiär som regissör Ove, men som jag förstått det så är du ändå lite av en veteran när det kommer till film och tv. Berätta lite om själva resan och om hur filmen kom till.
– Jag kommer ursprungligen från Västervik, en kuststad 300 kilometer söder om Stockholm. Redan i tidigare tonåren fastnade jag i en musikstudio där jag producerade långa episka instrumentalstycken. Musiken blev till en början min spelplan men i grunden har det hela tiden handlat om att berätta historier. Efter 10 år med musiken i Göteborg bestämde jag mig för att satsa hårdare och flyttade till Stockholm för att bygga en studio för musikproduktion. För att få ekonomin att gå ihop började jag jobba allt mer med ljud till film och TV, såväl på fältet som i postproduktionen. Det var då jag insåg att jag i grunden är en historieberättare och började fördjupa mig i berättarkonsten för film. i början av 2000-talet började jag skriva för film. Jag tog sikte mot regi och kastade mig in i olika uppdrag med syfte att dra på mig erfarenheter. Jag har tagit uppdrag som ljudtekniker, sounddesigner, linjeproducent, inspelningsledare (FAD), redigerare och inslagsproducent för TV. 2007 fick jag möjligheten att göra en första novellfilmsversion av Huldra och valde då att göra en suggestiv berättelse av bakgrundshistorien av långfilmsmanuset. Novellfilmen skulle fungera som pilot för långfilmen men skulle även kunna leva sitt egna liv.
Svensk folktro har ju en veritabel uppsjö av mystiska varelser, som alla nog får sägas stå ut på sitt eget lilla sätt. Vad var det med just legenden om Huldran, eller Skogsrået, som drev dig till att skriva filmens manus från första början?
– Skogsrået har väldigt intressanta symboliska värden som hämtas direkt från människans mer lustfyllda källor. Hon är vacker som synden men har även en mörk baksida i dubbelbemärkelse. Ryggen döljer oftast ett hål som kan tolkas vara öppningen till evigheten och den som ser hålet är för alltid förlorad. Ofta gömmer hon även en svans som vittnar om hennes utommänskliga gestalt.
– När jag var ute på en joggingrunda uppe i en trolsk skog nära Burträsk slogs jag av tanken att möta ett skogsrå. Redan innan jag kommit till vattnet för att svalka mig hade hela historien rullat in i mitt huvud. Ingen hade tidigare gjort en film om skogsrået. Hon hade avlagt en visit men aldrig fått en hel film. Allt eftersom historien skrevs märkte jag varför hon klarat sig undan filmduken. Att ge henne en röst förstörde magin. Då vi sedan länge lämnat stumfilmen bakom oss förstod jag att många gett upp försöket redan här. Jag kände däremot att utmaningen blev större och började fråga mig vad denna varelse kan tänkas vila på för hemligheter. Slutsatsen blev att hon är ett lockbete. Likt ett fiskedrag lurar hon mannen till kroken och när han hugger så dras han ur sin verklighet. Som en dinglande munsbit på marulkens pannspröt lurar en mörk sanning bortom den mänskliga begreppsvärlden. Människan blir i detta fall inte mer än ett simpelt värddjur för entitetens behov. Om Entitetens bytesdjur i detta fall är mannen, vad händer då med kvinnan. Här vaknade ett intressant genusperspektiv, historien fick en intressant ”twist” och resultatet finns snart att beskåda på filmduken.
Har du märkt av ett sug för berättelser av just denna karaktär, eller hur kommer det sig egentligen att dessa gamla sagor återigen börjat väckas till liv? Har du själv kanske rent av ett intresse för den svenska folktron och dess väsen?
– Nordisk folktro har många spännande historier att berätta och allt slutar inte med att en halvporrig vampyr plötsligt visar känslor, strax efter att han eller hon har frossat i blod. Även Hollywood behöver lite nytt att smaka på. Just nu verkar de behöva Skandinavernas hjälp.
Men vad är det då som särskiljer den nordiska folktron från resten av omvärlden? Vad är det som gör den så pass unik att man vill göra en film om dess varelser?
– Skogsrået är egentligen inte unik för norden. Motsvarigheter finns över hela världen. Skillnaden kan ligga i att vi Skandinaver bär en stolthet i berättandet och givit våra sägner ett sammanhang. Genom den gamla Asatron och våra runstenar finns dokumentationer och bevis på detta ända tillbaka till tiden då Jesus fortfarande grubblade över om han skulle snickra, sätta på horor eller sprida budskap om tro, hopp och kärlek. Den nordisk folktron bjuder på riktigt bra ingredienser för en bra historia. Sanningen vilar i varelsernas symboliska värden men våra väsen kan stundom även bara vara djävligt fräna!
En av de kanske mest intressanta aspekterna med Huldran, och många andra varelser inom den nordiska folktron, är att de är kraftfulla kvinnor. En stor del filmens övriga karaktärer verkar dessutom bestå av män, och det talas om att kvinnor inte är tillåtna i den trailer vi tagit del av. Finns det någon baktanke här, med en slags omvändning av de klassiska könsrollerna inom skräck?
– Absolut! Vi har vänt på genusperspektivet och jag tycker att vi har lyckats utan att äventyra trovärdigheten. I vår film bär monstret en vacker och mäktig kvinnlig skepnad, hjälten är en liten, ettrig och envis ung kvinna medan prinsessan speglas i en lång och ståtlig man. Ser man till vår fornnordiska historia så uppfattar jag det som att vi hade ett mer självklart och anpassat genusperspektiv innan Kristendomen kom och förvanskade verkligheten. Det är därför lättare att hitta starka kvinnliga symboler i vår nordiska folktro än i Adam och hans revben.
Har din porträttering av Huldran anpassats något för att bättre kunna förstås av den utländska publiken?
– Det tror jag inte. Jag har nog även krånglat till det lite för dom som är kunniga på området…
Berätta lite mer om arbetet med filmen. Hur var det till exempel att jobba ute i vildmarken? Och vilka utmaningar/möjligheter gav detta upphov till?
– Att jobba med lågbudget ute i vildmarken skapar många svårigheter och jag är djupt tacksam för att vädrets makter skonade oss från regn och rusk. Vi hade förmånen att njuta av solen i oförskämt stor utsträckning. Om möjligt fick vi för mycket sol men hellre det än ett blött helvete. Ibland fick vi gå långa sträckor med utrustningen och det fanns tillfällen då vi tappade kommunikationen med varandra då telefonerna inte fann täckning och räckvidden inte räckte för våra walkie-talkies. Dagarna blev långa och vi hade många scener som måste bli gjorda vid ett tillfälle, under extrem tidspress, för att inspelningen överhuvud taget skulle kunna genomföras. Jag tror att vi lyckades med 84 slates en dag. Slates är då bildutsnitt med oftast fler tagningar. Scenografi-, mask- och kostymavdelningarna hade korta startsträckor och fick jobba med små medel. Det krävdes kreativitet och uthållighet.
Skogen kommer ju förstås att spela en central roll i berättelsen, speciellt då Huldran på många sätt är en ren personifiering av miljön. Känner du att ditt tidigare arbete med naturdokumentärer har hjälpt dig att bättre verkligen fånga naturen i filmen?
– Naturen är bra på att bjuda på fina bilder på ett rent naturligt sätt. Däremot har jag inspirerats av dokumentärernas verklighet och en scen är helt inspirerad av ett filmklipp från dokumentären The Face of the Enemy, där en amerikansk soldat vittjar kläderna på ett fallet offer. Efter ett tag ser man att vietcong-soldaten andas igen, trots att halva hjärnan ligger utanför i det höga gräset. Soldaten vet att döden är nära för vietnamesen. Han bryr sig inte, tar ett bloss på sin cigarett, kisar mot solen och fortsätter sedan att riva upp kläderna på offret för att eventuellt hitta en karta över tunnlarna. Min scen är annorlunda men har en känslomässig likhet.
Har du hämtat inspiration från andra filmer?
– Det finns ingen film som varit direkt inspirerande men även jag har nog påverkats av olika filmers manér. Man kan nog även finna likheter i berättandet i såväl Deliverance som Jacobs Ladder, Pan’s Labyrith, Fear and Loathing in Las Vegas och The Shining.
Hur upplever du annars att vår egen svenska marknad är för just thrillers och skräckfilm? Var det till exempel lätt att få ihop finansieringen av filmen?
– Det här är som sagt min regidebut för långfilm, och tyvärr är man oftast inget om man inte gjort något. Att bryta moment 22 är svårt och kräver stort förtroende. Sveriges biopublik har dessutom dålig erfarenhet av svenska thrillers och skräckfilmer. Vår hemmamarknad är dessutom väldigt liten och har nästan bara plats för Göta kanal, Sunes sommar 5 och en drös med Bäck och Änglagårdar. Jag har samlat ett gäng filmentusiaster och kollegor som gillat manuset och utmaningen. Vi hoppas nu att även den nordiska biopubliken ska få upp ögonen för vad vi har att visa.
Vad tycker du om vår filmindustri i övrigt? Kan svenskarna göra bra film?
– För att vara ett så litet land måste jag medge att vi faktiskt får till det ibland. Ta gärna en titt på Mitt liv som hund, Den enfaldige mördaren, Tic Tac, Pensionat Oscar och Barnens ö. Vi är uppenbarligen starka inom dramagenren men det finns mer att önska, mycket mer. Ibland känns det som att Ingmar Bergmans teaterkappa skuggar vår svenska filmscen. Vi måste våga oss ut ur garderoben och börja möta farorna mer i Svensk film. Vi har en underbar skatt i vår fornnordiska folktro. Om vi använder oss av denna historiska skatt kan vi nå nya höjder och slipper importera krystade bibliska försök på djupt vatten (läs Noaks Ark).
Vad hoppas du att din film kommer ha för effekt på publiken? Vilken reaktion hoppas du på?
– När biobesökarna lämnar filmen får dom gärna bära med sig en oenighet kring vad dom sett, hur det gick och vad filmen egentligen vill säga. Alla får gärna vara nöjda med sina svar och ändå finna glädje i andras tolkningar…
Har du några andra projekt inplanerade för framtiden, och har även dessa någon anknytning till vår inhemska folktron? Kanske en uppföljare med Gruv-Maja och Sjörået månne?
– Det finns en uppsjö av historier som står på kö! Jag har svårt att hålla dom tillbaka! Några fortsätter i samma spår och andra beger sig till helt andra universum. Vi får se vad som händer när vi är klara med Huldra – Lady of the Forest!
Efter ett mycket trevligt och givande samtal var jag dessvärre tvungen att släppa iväg Ove ur intervjustolen igen så att han kunde fortsätta med sitt arbete. Filmen är som sagt planerad att släppas till sommaren, och vi på Frombeyond.se ser fram emot dess premiär med stor spänning. Efter kalkonrullar som Sonny Lagunas Vittra och Filip Tegstedts Marianne är Sverige i desperat behov av bra skräck – ett utrymme som Huldra – Lady of the forest verkar ha alla möjligheter att fylla.
— — —
Johan Axell; Redaktör