Insidious: The Last Key (2018)

Insidious: The Last Key
Skräck, USA, 2018
Distributör: Universal (Sony)
Regi: Adam Robitel
Skådespelare: Lin Shaye, Joshua Stewart, Bruce Davidson, Javier Botet m.fl.
Läng: 103 min
På svensk DVD och Blu-ray från 2018-05-21


Då var det dags att knyta ihop den säck vi lärt känna som Insidious. För att göra detta behöver vi uppenbarligen en sista pusselbit, eller ska man kanske säga nyckel? Redan i filmseriens tredje del så var det mediet Elise Rainier (Lin Shaye) som var den huvudsakliga knutpunkten. Denna fjärde del har man tagit detta ännu längre då det helt är hennes historia.

Vi tas inledningsvis med till Elise barndom i 1950-talets New Mexico. Fadern (Joshua Stewart) jobbar på det fängelse som ligger bredvid familjens hus. Han är arketypen av försupen och bitter farsa och han avskyr verkligen Elises tjat om att det finns något otäckt i huset. En massa dumheter som jagar upp Elises lillebror Christian tycker fadern som gärna tar till våld för att bli lydd. Men Elise har dessvärre fog för sin oro. En natt händer något fruktansvärt som för alltid kommer att förändra hennes och Christians liv.

År 2010 blir Elise kontaktad av den nya ägaren till hennes gamla barndomshem. När hans berättelser om en underlig närvaro starkt påminner om Elises egna erfarenheter så bestämmer hon sig för att hjälpa den arma husägaren. För att nysta i den gamla historien får hon även med sig sina kollegor och komiska sidekicks Specs (Leigh Whannell) och Tucker (Angus Sampson). Spökandet han börja.

Lin Shaye som mediet Elise Rainier
Lin Shaye som mediet Elise Rainier

Som genrefilmsvurmare så uppskattar jag verkligen uppföljare. Låter kanske knäppt för vissa, men jag gillar verkligen att se hur man försöker vända och vrida på en lukrativ idé för att hitta nya infallsvinklar och på så sätt klämma ur mer pengar. Om så förstör det ju faktiskt inte den första filmen ändå. Men naturligtvis så är uppföljare inte alltid helt lyckade. När det kommer till James Wan/Blumhouse-franchisen Insidious har det dock varit genomgående underhållande att hänga med på spökjakten. Kanske är det för att produktionsbolaget Blumhouse i regel borgar för viss kvalitet, men det har även varit intressant att se hur historien i första filmen hela tiden vävs in och fungerar som någon form av utgångspunkt för filmernas universum.

Så är det även denna gång. Även denna gång får vi se karaktärer från första filmen, och även denna gång får vi hänga med in i mellandimensionen ”further”. Men som sagt är det Lin Shaye som står i centrum i rollen som Elise. Att låta en 74 årig dam spela huvudrollen i en skräckrulle där huvudmålgruppen knappt får komma in på bion utan föräldrar är både vågat och jäkligt roligt. Förvisso så saltas rollistan ned några tonåriga brorsdöttrar, men det är utan tvekan Shaye som bär filmen på sina späda axlar. Detta gör hon dock med bravur, nog för att hon är en veteran med över 100 filmer på sin meritlista, hon är dessutom både karismatisk, mysig och en utmärkt skådis. Hennes sprödhet får henne också att kännas väldigt skör vilket också gör att man sitter och oroar sig lite extra när hon kryper runt i tunnlar under barndomshemmet. Måtte hon inte trilla och bryta lårbenshalsen nu bara…

Under huset vilar naturligtvis fruktansvärda hemligheter
Under huset vilar naturligtvis fruktansvärda hemligheter

Men hur var då filmen? Ja precis som du tror förmodligen. Den är välpolerad och genomgående fin att titta på och filmens jump scares sitter där de ska. Skådismässigt rullar allt på och Bruce Davidson, en annan stabil slitvarg, dyker upp som Elises bror Christian. Dessa två skådisar skulle kunna gjort sina roller stående på arslet och precis som Shaye så känns hans närvaro självklart stabil och charmig. Skulle man nämna en till skådis så skulle det i så fall vara Javier Botet som nu kan lägga ännu ett benigt monster till sitt CV.

Regijobbet har denna gång tilldelats Adam Robitel, som gjorde The Taking of Deborah Logan (2014), och det är väl svårt att hitta allt för mycket att anmärka på.  Insidious: The Last Key har också ett förvånansvärt lugnt och småputtrigt lunk och Robitel verkar glädjande nog gjort filmen med inställningen ”less is more”. Det som är mindre bra är att det hela också är ganska förutsägbart. Ungefär exakt allt man tror ska hända sker, vilket gör att man snarare känner sig bekväm och trygg än skräckslagen där man sitter i sin tv-soffa. Sanningen är ju också att sedan Insidious kom 2010 har man sett denna formel återupprepas så många gånger att man knappas bemödar sig höja på ögonbrynen. Allt sitter som sagt där det ska, men förutom att vi har en 74 årig dam i huvudrollen så är det inte mycket nytt under den blodröda månen.

Därför är det också skönt att detta är den sista delen i denna spökhistoria. Blumhouse rundar av innan allt blir för krystat och man tappar engagemanget för mycket. Det ska även sägas att jag tycker att dessa fyra filmer faktiskt dessutom fungerar som en helhet, något som inte alltid är fallet när det man pratar om skräckfilmsuppföljare. Insidious: The Last Key är en rekommendation, men mest som lättsinnigt skräckmys.

Betyg: 5 av 10


Kristoffer Pettersson

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*