Till de olycksbådande tonerna av Sister Irene O’Connors Fire kliver In Solitude ut på Metallsvenskans mindre scen i starkt solljus, klockan 14 en lördageftermiddag. För bandet, med den briljanta skivan Sister i bagaget, och sin svartrocksdoftande heavy metal är inte detta de bästa förutsättningarna. När jag såg In Solitude första gången var det som förband till Behemoth under betydligt mörkare omständigheter (både ljus- och stämningsmässigt), men med tanke på vilket fantastiskt band jag såg då förväntade jag mig ändå att de skulle kunna leverera, trots solens envisa strålar.
Konserten sparkas igång med Death Knows Where, den första låten (efter introt) från den senaste skivan, och fortsätter i samma tecken. In Solitude spelar bara låtar från Sister, vilket med tanke på skivans kvalitet inte är något dumt val. Med en kort speltid (ca 30 minuter) hinner inte In Solitude stå på scenen och göra intryck särskilt länge, men det intryck de gör är ändå bestående. Som band gör de inga fel, de spelar låtarna utan anmärkningar och bröderna Åhman (Pelle på sång och Gottfrid på bas) gör sitt allt för att kanalisera de mörka tonerna i en fysisk manifestation. Tyvärr dras bandet med halvdåligt ljud, där ena gitarren knappt hörs och ljudbilden tas över till allt för stor del av basen. Detta gör att melodier och rytmer faller bort och inte ger låtarna den kraft de egentligen besitter.
När bandet så till slut går av scenen efter att ha fyrat av Horses in the Ground, har de hunnit tvinga solen i moln, om än för bara en stund. Att ljud och omständigheter svek dem verkade inte bekomma dem särskilt mycket, men klart är att In Solitude inte gärna ses mitt på dagen på ett soligt fält där fotboll och power metal är annat som står på schemat. Med tanke på att en av låtarna de hinner spela är den fenomenala A Buried Sun får man ändå se In Solitudes konsert på Metallsvenskan som lyckad, de begravde ju solen för en stund.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör