Meny Stäng

In Fabric (2018)

Titel: In Fabric
År:
 2018
Land: England
Genre: Skräck/komedi/arthouse
Distributör: Universal/Sony
Regi: Peter Strickland
Medverkande: Marianne Jean-Baptiste, Jaygann Ayeh, Fatma Mohammed m.fl.
Längd: 118 min
Tillgänglighet: Finns på svensk DVD/Bluray från 2020-02-24
Betyg: 6,5 av 10


Peters Stricklands senaste alster är en unik upplevelse för den som vill sätta tänderna i något annorlunda (eller för den som vill förhöja upplevelsen av sitt opiatbruk, misstänker jag). Regissörens mest uppseendeväckande film Berberian Sound Studio (2012) tvingade honom att köpa en ny bokhylla för alla priser och utmärkelser. Nu är det dags att fylla på hyllan igen medelst nya komiska konstigheter.

Sheila (som spelas av den förträffliga Marianne Jean-Baptiste) är en frångift kvinna i femtioårsåldern som ensam försörjer sin son (Jaygann Ayeh) genom arbetet som banktjänsteman. Sheila blir ständigt ifrågasatt av sina chefer för minsta kisspaus samtidigt som kontaktannonserandet ger dålig avkastning. Det är inte lätt att hitta en vettig karl som är kvar på köttmarknaden efter femtiostrecket och exmaken har retsamt nog träffat en ny kvinna. Till råga på allt har sonen blivit MILF:ad av Gwen (Gwendoline Christie), som vinner pris för störigaste flickvän/svärdotter, någonsin!

Till slut dyker dock en redig karl upp, så Sheila vill hitta något extra fint för deras nästa dejt. Dessutom förtjänar hon att unna sig själv något i all denna travesti. Sonika styr hon kosan till klädbutiken ”Dentley and Sopers” vinterrea i jakt på en smickrande dress. Den mystiska butiksägarinnan Miss Luckmore (Fatma Mohammed) expedierar henne en vacker röd klänning. Men hur skulle Sheila kunna veta att Miss Luckmore och hennes medarbetare ingår i en ockult sekt och klänningen har ett makabert förflutet?! Snart börjar märkliga saker hända…

En stilig men lite underlig klänning
En stilig, men lite underlig klänning

Vet du inte vad du ger dig in på finns risk att du blir rejält konfunderad. In Fabric är inte en historia om en besatt klänning på samma vis som en blumhousefilm hade presenterat idén. Visst finns dessa beståndsdelar, men de upptar en marginellt liten del av filmen. Klänningens färd genom olika ägares händer samt hur de utsätts för dess påverkan är den röda tråden. Sedan följer vi dessa människor i vardagslivet, filtrerat genom en tung matta av visuellt suggestiva teman.

Jag slog på filmen utan att veta något om den, då jag ville undvika bias från andras tolkningar. Jag hade dock sett Berberian Sound Studio så jag anade ungefär vad som väntade. Stricklands särpräglade vision passar bättre i Berberian Sound Studio:s italienska Giallo-filmstudio än i denna kontext. Filmen utspelas på tidigt 1990-tal men estetiken lockar en att tro att vi befinner oss i sent 1970-tal. Då jag inte visste att detta var en skräckkomedi var jag initialt lite förbryllad över Miss Luckmores överdrivna replikskiften som hela tiden gränsar till det komiska, vilket jag började fnissa åt mer och mer. Sedan övergår filmen till tydlig komedi med brytpunkten i en viss fluktarscen som är minst sagt bisarr.

Det negativa är att In Fabric inte är otäck och upplevs som för lång. Jag råkar vara en av dem som älskar Nicolas Winding Refns Only god forgives (2013). Men hade Only god forgives varit en minut längre hade upplevelsen blivit urvattnad och påträngande istället för fascinerande. Till slut känner jag mig dränerad och kan inte uppskatta sista sträckan av In Fabric på samma vis som den förtjänar, det blir övermättat. Klänningen vandrar genom flera karaktärers livsöden, och jag slits mellan att fascineras av den röda tråd som binder samman alla karaktärer och händelser (ingenting är en slump och det finns många aha-upplevelser som är tillfredsställande), mot att jag verkligen velat följa Sheilas karaktär hela vägen i mål.

Dentley and Sopers välkomnande expediter
Dentley and Sopers välkomnande expediter

Den övergripande temat är hur känslan av uppgivenhet och tomhet mättas med konsumering. I brist på spirituell mognad och syfte fyller vi tomrummet med konsumering som låser oss i ekorrhjulet, medan de upplysta fyller fickorna genom att underblåsa våra ignoranta och kortsiktiga behov av omedelbar gratifikation. Är det vi som konsumerar produkter eller konsumerar produkterna oss? I den tolkningen; ska den mystiska personalen på ”Dentley and Sopers ”motsvara de upplysta, kommersiella kapitalisterna? Det blir aldrig greppbart var motiveringen ligger för sekten förutom en koppling till ockulta ritualer.

Kompetensen hos regissören och hans team är oneklig. Strickland har valt att lägga fokus på diskbänksrealism, besynnerlig humor samt estetik. Skräcken tillåts aldrig ta fäste i tittaren även om det finns våldsamheter och perversioner insprängt. Problemet med många ”artsy-fartsy” filmer är att de (likt en abstrakt tavla) gömmer eventuellt bristande resonemang bakom obskyritet. De är vad de är; ett eget koncept som vädjar till tittarens intellekt och därigenom sätter sig själv på en oantastlig piedestal. Du vill inte klanka ner på filmen i rädsla att stämplas som ”den som inte fattar”. De konfunderade tittarna som trodde detta var en Blumhouse-klänning nickar instämmande med kompisen om verkshöjden i detta cineastiska verk, när de i själva verket tyckte det var en hög med dynga. Film är för mig främst en källa för underhållning och återhämtning. Intellektuella prövningar har mer utdelning i verkligheten. Bra konst kan så frön till tankar som ökar verkshöjden på hur vi interagerar och tolkar omvärlden, men jag fallerar att se vilka frön filmen vill så. Om du lägger prestige i att vara den ”som fattar” finns mycket att grunna på (även om jag anser att filmen inte lämnar tillräckligt många ledtrådar för att på ett meningsfullt sätt kunna underbygga kontemplation).

Det är fegt att inte brodera ut de suggestiva antydningarna så vi ges en chans att diskutera filmens budskap. Det är också ängsligt att det som faktiskt broderas ut tydligt (alltså kritiken mot konsumering och kommersialism) är så publikfriande; Som om en fokusgruppundersökning gjorts om den potentiella tittarens politiska och värdemässiga paradigm. Exempelvis är cheferna (för säkerhets skull) manipulerande tyranner som klockar minuterna medarbetarna går på dasset (för vi filmvurmare är ju alla anställda utan driv och syfte som kan enas i jubel över de orättvisa cheferna)? Min poäng är att en intellektuell diskussion uteblir genom att mata sin publik med värderingar de redan har anammat, vad skulle vara poängen med en sådan diskussion?

Att lämna de suggestiva antydningarna så pass luddiga gör filmen förvisso skottsäker, men jag har aldrig uppskattat den approachen inom konst. Jag fick inte ut något av filmens suggestiva teman. Det är ett pusslande av teorier inom en ram som är trygg och säker, som varken provocerar eller leder till ny insikt. De vågade humorinslagen tror jag blir en vattendelare; Antingen är de fantastiska och kultstatus-byggande (”tvättmaskinshypnosen” exempelvis) eller vrider du dig i soffan i önskan att filmen ska gå vidare.

Tvättmaskinshypnotisören Reg spelas av Leo Bill
Tvättmaskinshypnotisören Reg spelas av Leo Bill

Det som broderas ut makalöst snyggt är hur karaktärerna är kopplade till varandra och klänningen.  Prestationerna från skådespelarna och den tekniska kompetensen är imponerande. Definitivt inte en film för alla, även om jag tror de flesta finner någon beståndsdel att tycka om. In Fabric är unik, rolig, och (framförallt allt) sprängfylld med intressanta karaktärer presenterade i underbar estetik. Strickland lär behöva ännu en bokhylla för denna prestation.

Kan denna rulle likt klänningen i filmen trollbinda dig med dess noga vävda röda trådar och förföriska elegans? Ja, det måste du själv avgöra.


David Clason

1 Comment

  1. Runar carlsson

    Hej såg den här på monsters of film i höstas och blev inte riktigt klok på den men den har klart nått i humor och den röd tråden. Är man filmintreserad så ska man kolla på den. Hälsningar R. C

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *