I Don’t Want to Be Born (1975)

I Don’t Want to Be Born
Äv
en känd som: Sharon’s Baby, The Devil Within Her, The Monster, Djävulens baby
Skräck, Storbritannien, 1975
Regi: Peter Sasdy
Skådespelare: Joan Collins, Donald Pleasence, Caroline Munro, Eileen Atkins, Ralph Bates, John Steiner, George Claydon m.fl.
Distributör: finns på Netflix USA samt på amerikansk dvd.
Längd: 95 min.


— — —

devil_within_her_ukDen före detta ”exotiska dansösen” Lucy (Joan Collins) har gjort sitt bästa för att lämna sitt gamla liv bakom sig. Hon har gift sig med Gino (Ralph Bates), en trevlig italienare och nu väntar paret dessutom tillökning. Men förlossningen blir dessvärre tuff för Lucy. Enligt hennes doktor (Donald Pleasence) så verkar det nästan inte som om hennes bebis vill bli född, men ut kommer pojken och till en början verkar han fullt frisk och helt normal.

Men snart börjar underliga saker hända. Den lilla babyn, som får namnet Nicholas, verkar ha en närmast abnorm styrka för sin ålder. Snart knuffas barnvakter, rum demoleras, och det blir en allmänt dålig stämning hos det unga paret. I jakten på vad som är fel på lilla Nicky tvingas Lucy börja gräva i sitt gamla liv. Kan det vara så att barnets mystiska bettende har något att göra med den där elaka dvärgen Hercules som förbannade Lucy när hon var havande?

Det är naturligtvis enkelt att bortförklara I Don’t Want to Be Born som en ganska enkel rip off på Rosemarys baby (1968), och visst finns det också en hel del sanning i detta. Mest påminner filmen dock egentligen om Omen (1976), som anmärkningsvärt nog kom ett år efter I Don’t Want to Be Born. Men sannolikheten att Omen inspirerats av I Don’t Want to Be Born är nog däremot rätt liten. Den är på tok för sjabbig och redan på sin tid ansågs den rätt fånig. I själva verket kom det en hel del av denna typ av filmer efter att Polanskis och Friedkin sparkat upp dörrarna till demonvärlden med sina succéer Rosemarys baby och The Exorcist (1973). I Don’t Want to Be Born kan nog räkna sig till denna kategori filmer, men den är lite som en skitig och bortgjord kusin från landet.

Lucy (Joan Collins) och den onda dvärgen Hercules (George Claydon)
Lucy (Joan Collins) och den onda dvärgen Hercules (George Claydon)

Men vad är det då som försiggår i denna något skruvade berättelse? Jo lilla Nickys elakheter staplas för fulla muggar och Alice blir allt mer orolig. Redan som nyfödd slår han sönder sitt rum och lägger döda möss i folks Te. Han pysslar även med typiska demonaktiviteter som att gallskrika omänskliga när någon exempelvis ber till Gud. Både doktorn som förlöste pojken och nunnan Albana (Eileen Atkins) kommer till undsättning, men även de lämnas frågande. Pojken är ju som besatt av Fan själv!

Ärligt talat är det ganska svårt att inte skratta åt filmens rätt klumpigt utförda skräckscener. Största problemet är egentligen idén med att en söt bebis på något sätt kan anses vara ”otäck”. I en scen har man exempelvis lagt den lille jollrande pojken i ett sönderslaget rum och mamma Lucy kommer in och utbrister – vad har du gjort? I en annan scen ligger pojken och tittar storögt i sin vagn. Någon böjer sig ner för att gulla lite med honom och möts av en rejäl smocka. Ja ni förstår. När pojkens ansikte också ibland korsklipps mot den ”onda dvärgens” hiskliga anlete så kapitulerar jag. Detta är totalt sanslöst och jag begriper inte hur man ens i manusform kunde tro att detta skulle fungera fullt ut.

Den otäcka(?) babyn Nicky...
Den otäcka(?) babyn Nicky…

Med detta sagt så påstår jag inte att I Don’t Want to Be Born inte är sevärd, nej tvärt om faktiskt. Filmen har medryckande tempo och allt bebisknaseri är utan tvekan genomgående underhållande. Filmens skruvade story och småtaffligt intryckta nakenscener (i detta fall striptease-scener) känns också ganska typiskt för denna period. Samma utveckling hittar man exempelvis även hos det anrika engelska bolaget Hammers produktioner. Även Hammer hade även de via mer exploitation-doftande formler tagit ett steg bort ifrån den gotiska monsterskräck som de länge hade marknadsfört. Vissa omtalar även denna period som Hammers absoluta lågvattenmärke. Jag håller nog med. Det var förvissa en tid fylld av galna producenter som drog i produktionerna till höger och vänster, men det var även en tid fylld av en normbrytande lekfullhet och vilja att sticka ut är mängden som än idag är svårlagen.

Jag menar att helt utan humor, ironi eller glimten i ögat, göra en film om en strippa som förbannats av en ond dvärg och får en demonbebis? Hur stor är chansen att en sådan produktion skulle fått se dagens ljus idag?

Peter Sasdy
Peter Sasdy

I Don’t Want to Be Born är förvisso ingen Hammer-film, men den har som så mycket annan engelsk skräck från denna period en stark koppling till bolaget. För regin står nämligen Peter Sasdy som gjorde Hammer-filmerna; Taste the Blood of Dracula (1970), Countess Dracula (1971) och Hands of the Ripper (1971). Med andra ord gjorde han tre Hammer-filmer i brytpunkten mellan bolagets klassiska ”gotiska skräck” och de moderna ”Swinging London-filmerna”. Han var alltså med och banade vägen får karismatiska produktioner som Vampire Circus (1972), Dracula AD 1972 (1972) och The Satanic Rites of Dracula (1972). Och visst är det dessa sistnämnda filmer som I Don’t Want to Be Born mest liknar. Skådeplatsen är det moderna London där folk är hippa, stiliga och modemedvetna, men runt hörnet finns dekadensen, de sleaziga klubbarna och inte minst Hin Håle själv.

Man behöver även säga några ord om filmens ändå ganska imponerande rollbesättning. Förutom Joan Collins (Quest for Love, Tales from the Crypt, Dynastin) klart godkännda gestaltning av den plågade Lucy så får vi Donald Pleasence (Halloween) som flurig doktor. Caroline Munro (Maniac, Star Crash) som Lucys spåniga strippkompis. Eileen Atkins (Cold Mountain, Robin Hood, The Hours) som exorcist-nunna. Ralph Bates (Dr Jekyll & Sister Hyde) som äkta make, träbock och fake-italienare. John Steiner (Salon Kitty, Tenebre) som supersliskig nattklubbshallick, och inte minst George Claydon som den onda dvärgen Hercules. Ja nog är det en präktig samling skådisar som knutits till produktionen. Frågan är dock om någon av dessa kom att se I Don’t Want to Be Born som en fjäder i hatten eller mest ville glömma att det medverkat i denna röra. Sak samma, med tiden blir ibland även skräp en skatt i någons öga.

Nu överdrev jag kanske. I Don’t Want to Be Born är absolut ingen bortglömd filmskatt, eller egentligen inte ens en speciellt bra film överhuvudtaget. Men den har något charmigt, lekfullt och skamlöst över sig i alla sin dråplighet med strippor, onda dvärgar och besatta bebisar. Detta gör den sevärd åtminstone i mina ögon. Peter Sasdy kom även att kämpa vidare i registolen. 1983 belönades han till exempelvis med hela sex stycken ”Golden Raspberry Awards” och en ”Razzie” för sin extremt sågade kärleksfilm The Lonely Lady.

Betyg: 5,5 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*