Hush
Skräck, USA, 2016
Regi: Mike Flanagan
Medverkande: Kate Siegel, John Gallagher Jr, Michel Trucco m.fl.
Längd: 81 min
Streamar på Netflix
Dövstumma författaren Maddie (Kate Siegel) har bosatt sig i ett ensligt hus på landet med hopp om att kunna skriva klart sin andra roman. Vad som verkar bli en vanlig hemmakväll förvandlas dock till ren terror när en maskerad psykopat (John Gallagher Jr.) plötsligt dyker upp utanför dörren och utser Maddie till sitt nästa offer …
Streamingjätten Netflix satsar stenhårt på att bredda sin repertoar av egenproducerat material och har ständigt nya satsningar i görningen. Kritikerhyllade serier som Daredevil (2015-) och House of Cards (2013-) varvas med stora investeringar i långfilmer, så som Cary Joji Fukunagas utmärkta Beasts of No Nation (2015), med premiär direkt i kundernas vardagsrum – här behöver man inte släpa sig iväg till en bio för att se det senaste.
Tjänstens senaste tillgång är Mike Flanagans purfärska Hush vars premiär ägde rum så sent som förra veckan. Att skräckgenren ligger Flanagan varmt om hjärtat är en säker gissning då, så gott som alla, hans alster manifesterar olika variationer av ruskigheter. Något utav ett smärre genombrott fick regissören med Absentia (2011) men riktigt känd blev hans först några år senare i och med Occulus (2013) framgångar hos biopubliken. Båda filmerna kan stämplas som hyfsade utflykter i fasans land, om än något splittrade och bitvis traggliga att ta sig igenom.
Så kallade ”home invasion”-filmer har fört ett jäkla liv på skräckfilmsrepertoaren de senaste åren och även om det finns en del lysande undantag, så som Adam Wingards rafflande You’re Next (2011), så kan man väl säga att subgenren gått lite i stå; många utav filmerna följer samma mall och framstår inte direkt som särskilt nyskapande. Mike Flanagan överraskar dock och presenterar en avskalad och pigg liten ärta till rulle som tar ett uttjatat tema och ger det en extra knorr. Sättet han griper sig an ämnet är på intet sätt livsomvälvande, men tillräckligt fantasifullt och rappt för att det ska kännas tillfredsställande.
Filmen som sådan är egentligen väldigt simpel: en klassisk katt-och-råtta lek som genomgått en uppfräschning och anpassats till ett mer modernt format. Flanagan håller sig undan lama jump scares och en övernaturligt stark gärningsman och satsar istället på att göra terrorn så verklig som möjligt. Psykopaten tar omgående av sig sin mask och blottar sin riktiga nuna, avslöjar att det där under finns en vanlig människa och ingen odödlig mördarmaskin som uppstått från de döda. På sätt och vis blir det otäckare att framställa gärningsmannen som högst mänsklig, för då ligger man desto närmre verklighetens vidrigheter.
För vilka är det egentligen som mördar andra? Jo, folk som är någons familjemedlem, granne eller arbetskamrat. Att någon skulle komma tillbaka från graven för att sprätta upp fulla ungdomar som Jason Voorhees, ja, det är ju inte riktigt lika troligt. Flanagan intensifierar skräcken än mer genom att beröva huvudkaraktären på två viktiga sinnen: hörsel och tal. Man blir ju kallsvettig av att bara tänka sig in i samma situation. Du vet att någon vill dig illa, men du hör inte vad han håller på med eller var han håller hus. Som grädden på moset kan du heller inte skrika på hjälp eller kommunicera med eventuella hörande som råkar befinna sig i närheten.
Flanagans mördare har ett övertag filmen igenom och den utlämnade Maddie måste kämpa än mer för att ta sig ur den fruktansvärda situationen. Det är en enkel förändring Flanagan använder sig av, något man som manusförfattare gör i en handvändning, men det fungerar ack så effektivt under filmens gång.
Kate Siegel fungerar bra som filmens kämpande hjältinna och står pall för den press det innebär att bara kommunicera med ansikte och kroppspråk. Mest minnesvärd är ändock John Gallagher Jr. som nollställt psykfall, här långt ifrån de myspysiga roller han spelat i andra filmer. Att han ser ut som en vanlig snubbe, och inte ett två meter långt muskelberg, gör det hela bara desto läskigare.
Att spegla Maddies fysiska nedsättningar i ljuddesignen finns det gott om tillfällen till men Flanagan utnyttjar bara några enstaka moment, vilket känns en aning tråkigt när det finns så mycket att leka med på det planet. Sättet Flanagan försöker införa Maddies fantasi i handlingen är klumpigt utfört och står ut på fel sätt och frågan är om de scenerna ens hade behövt vara med. För egen del hade jag gärna sett att just de momenten finslipats lite mer eller sonika klippts bort i redigeringen. Jag förstår vad regissören är ute efter men tycker inte att det håller måttet.
Hush är annars en helt klart sevärd rulle. Tempot rör sig fort framåt och gör så att filmen tar slut i ett nafs. Stämningen är alltigenom obehaglig och Flanagan lyckas bra med att plantera ett litet frö av oro i åskådaren. Skådespelarnas prestationer är gedigna och filmen ser inte heller så pjåkig ut, även om det är tydligt att den är gjord med liten budget. Gillar man snabbfotad skräck med verklighetsanknytning så kan man nog ge Flanagans rulle en chans.
Betyg: 6 av 10
Sandra Wallin