Hanteringen av odöda
Land: Norge
Regi: Thea Hvistendahl
Skådespelare: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie, Bahar Pars, Bjørn Sundquist med fler.
Premiär: 26 januari, 2024
Betyg: 3.5 av 10
Hajp! Åtminstone här i Sverige så har filmatiseringen av John Ajvide Lindqvist Hanteringen av odöda (bok: 2005) varit efterlängtad. Detta beror naturligtvis mycket på att Tomas Alfredsons filmatisering från 2008 av Låt den rätta komma in (bok: 2004) blev både en publiksuccé och en hyllad modern klassiker. Hanteringen av odöda är också den en fantastiskt bra bok som ligger både mig och många andra varmt om hjärtat, så när nyheten att den nu faktiskt skulle filmatiseras kom började den där farliga hajpen att växa och växa. Och plötslig var dagen här och Thea Hvistendahl film med samma namn hade premiär.
I grund och botten så är handlingen den samma som i boken. Ja förutom då att filmen utspelar sig i Oslo och inte i Stockholm. Detta har jag egentligen inga större problem med, ja förutom att jag tycker att det är förbannat trist att tron på genrefilm är så svag bland svenska finansiärer att man tappar boken till Norge. Norrbaggarna är dock kompetenta när det kommer till skräck- och genrefilm, så min tanke har ändå varit att filmen förmodligen ändå är i rätt händer där borta bland fjordar och hytter.
Vi får följa en Mahler (Bjørn Sundquist) och Anna (Renate Reinsve), det vill säga en morfar och mamma som förlorat den sjuåriga Elias i en fruktansvärd olycka. Parallellt får vi även följa standup-komikern David (Anders Danielsen Lie) som i filmens första fas förlorar sin hustru Eva (Bahar Pars) i en bilolycka. I familjen finns också två barn vilket naturligtvis adderar till ångesten. Vi får även möta ett äldre par (Bente Børsum och Olga Damani) som separerats av döden. Dessa två äldre kvinnor fungerar lite som ansiktet på alla äldre som plötsligt blir ensamma utan sin livskamrat.
Plötslig drabbas filmens karaktärer av en besynnerlig huvudvärk. Elektriciteten blir sjövild och när allt lugnat ner sig har något förändrats. Elias krafsar på insidan av locket i sin kista. Eva vaknar till liv igen på sjukhuset och den äldre damens förlorade partner står plötsligt i köket och stirrar in kylskåpets djup med sina döda grå ögon. Detta görs till ett dovt och vackert vemodigt foto, och till en nästan total avsaknad av dialog. Här börjar vi också närma oss vad som tyvärr är problemet med denna film.
Det mesta som har med hur samhället försöket hantera fenomenet med att nyligen bortgångna plötsligt vaknar till liv igen har skalats bort. Förutom de nämnda karaktärerna så existerar knappt något runt dem och de säger dessutom knappt ett ord till varandra. I grund och botten gillar jag ett långsamt narrativ där saker får ta sin tid, men i denna film blir allt bara plågsamt segt. Inget förklaras, diskuteras eller fördjupas, saker bara händer och karaktärerna står och glor. Som min hustru påtalade när vi såg filmen så känns det faktiskt som om ett ljudspår, eller något annat väsentligt, fattas. Speciellt delhistorien om de två äldre damerna, som förövrigt inte finns i boken, känns underarbetad, kall och leder inte till något vi inte redan såg komma.
Det är extremt störande när karaktärer i en film förklarar något som man redan sett och förstått, det är jag den första att skriva under på. Men att föra ett narrativ framåt nästan helt utan dialog kräver en mycket visuellt skicklig regissör, och där är tyvärr inte Thea Hvistendahl än. Filmen har onekligen vissa kvaliteter. Fotot är som sagt mycket snyggt, skådespelarna väl-castade och stabila, och scenerna med lilla Elias krossar ens hjärta. Men allt blir tyvärr på tok för fragmentariskt och distanserat. Trots att filmen dryper av vemod och ett krypande obehag släpps åskådaren aldrig riktigt in i filmen.
Jag avskyr egentligen att skriva detta, och jag hatar att sticka hål i bubblan och vara en del av att döda hajpen. Men sanningen är att Thea Hvistendahls Hanteringen av odöda tyvärr inte känns mer än som en utdragen och oengagerande dödssuck.
— — —
Kristoffer Pettersson