Hands of Steel (a.k.a Atomic Cyborg, Vendetta dal Futuro)
Action, Italien, 1986
Regi: Sergio Martino
Manus: Ernesto Gastaldi, Elsa Briganti, Sergio Martino
Distributör: Njuta Films
Medverkande: Daniel Greene, Janet Ågren, John Saxon mfl.
Längd: 93 minuter
Finns på svensk DVD från 2011-02-16
— — —
Tittar man på det italienska filmklimatet under 80-talet så är det svårt att undgå att man tog inspiration från det stora landet i väst. Det kanske märks främst på den italienska actionfilmens 80-tal, där man både inspirerades av, lånade och i vissa fall tog det som amerikanarna redan gjort något eller några år tidigare. Föga förvånande så var budgeten inte lika stor som i Hollywood, men detta hindrade knappast italienarna från att spotta ur sig en stor mängd underhållande action, som trots sina små skavanker på många sätt är sevärda.
En av dessa är Sergio Martino’s Hands of Steel (1986). Martino är kanske annars mest känd för sina giallifilmer där han med bravur lyckats leverera ett gäng täta och spännande mord- och utpressningshistorier. I den här filmen får man följa cyborgen Paco (Daniel Greene), som efter ett mordförsök på en politisk ledare flyr undan de som beordrat mordet. Han kommer till en avlägsen bar ute i öknen som drivs av Linda (Janet Ågren) och de två kommer mycket bra överens. Efter några duster med de lokala bargästerna, som involverar en del armbrytning och annat manligt, börjar Paco inse att han måste fly från sina uppdragsgivare innan de lyckas ta kål på honom.
P
ersonligen är jag väldigt förtjust i den italienska actionfilmen från 80-talet och tycker i många fall att den är betydligt mer underhållande än sin amerikanska konterpart, trots att budgeten kanske är mindre och skådisarna inte lika etablerade. Hands of Steel är inget undantag, här bjuds det på en hel del minnesvärda scener som visar att Martino var rätt regissör för filmen. Tempot är som väntat på topp hela tiden och man lyckas undvika att ha med onödiga scener som innebär dötid. Även om det inte är högsta växel hela tiden blir det aldrig tråkigt och intresset hålls uppe oavsett om det gäller en dialogscen eller skottlossning.
Miljön för det hela är ett dystopiskt USA som ska föreställa år 1997. Med facit i hand blir detta givetvis väldigt kul, och bilden av “framtiden” är som man kan vänta skev och missriktad. Något som tyvärr inte är lika kul, och som är filmens tveklöst största brist, är dess huvudperson, Daniel Greene. Greene är en nästan chockerande träig skådespelare som knappt rör en min i hela filmen, oavsett om han är glad eller förbannad ser han i princip likadan ut i ansiktet. Detta blir i längden rätt tråkigt att titta på, och det är uppenbart att han fick rollen för sin muskulösa kropp. Lyckligtvis levererar de övriga skådespelarna betydligt mer än vad Greene lyckas med. Vår svenska stolthet, och skönhet, Janet Ågren funkar utmärkt som huvudrollens kärleksintresse, där hon lyckas vara både cool och söt i rollen som bestämd och hårdhudad barägare. Den italienske legenden George Eastman, som spelar skurk, fungerar utmärkt och man slås återigen av vilket perfekt utseende denne man hade för att spela skurk. Även värd att nämnas är John Saxon, även om han inte är med så mycket så är hans insats mot slutet, där ett löjligt stort lasergevär är involverat, klart minnesvärt.
Handlingsmässigt bjuder inte Hands of Steel på några större överraskningar. Det hela hålls på en enkel nivå och det är aldrig svårt att hänga med, vilket är tacksamt för den här typen av film. Den tar en del sköna vändningar som egentligen inte tillför så mycket, men som är väldigt tacksamt underhållningsmässigt. Det bästa exemplet på detta är filmens armbrytningsscener, varav den ena innehåller skallerormar för att öka på spänningen, som i stort sett är till för att visa upp hur pass vältränade skådespelarna är. Ett annat finfint inslag är den kvinnliga cyborg som dyker upp lite senare i filmen och bjuder på en av filmhistoriens mest underbara replikleverans som får det att rycka till i mungiporna rejält.
Man kan alltså konstatera att Martino lyckades väl när han gav sig på actiongenren. Hands of Steel är knasig och underhållande historia som definitivt bör tilltala alla fans av italiensk action. Här finns allt man kan önska sig, och i vissa stunder lite till, tyvärr gavs huvudrollen åt en allt för träig skådis för att filmen ska lyckas hela vägen. Jag hade gärna sett någon mer charmant herre som man enklare kunnat tycka om och sympatisera med, men nu får man nöja sig med den ytterst stele Daniel Greene. Man får heller inte glömma den gamle Goblin-medlemmen Claudio Simonettis fantastiska soundtrack som tveklöst tillhör ett av de absolut bästa i genren. Att filmens titel sen när allt kommer omkring är helt fantastiskt gör det hela knappast sämre.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson: FromBeyond-redaktör