Halloween (2018)

Halloween
Skräck, USA, 2018
Regi: David Gordon Green
Medverkande: Jamie Lee Curtis, Nick Castle, Judy Greer m.fl.
Längd: 106 minuter
På bio nu!


Skräckfilmsfans, mer än några andra (möjligen vinylnördar borträknat), pratar ofta om att det var bättre förr och att det inte görs bra skräck längre. Så har det varit så länge jag kan minnas att jag haft koll på diskussioner kring ny skräckfilm, vilket är åtminstone 12-13 år. Det kvittar hur många skräckfilmer som faktiskt är bra som kommer, det nostalgiska skimret vinner ändå och det kvarstår som ett faktum att ”den moderna” skräckfilmen (innebär det all skräckfilm efter 80-talet?) är dålig och därmed basta. Nu raljerar jag möjligen och gör mig skyldig till den negativitet som jag tyvärr ofta tycker kännetecknar många skräckrävars inställning till ny skräckfilm, men det är ändå något jag reagerat på och som i allra högsta grad är aktuellt nu när en ny Halloween går upp på biograferna. Att det inte är en remake, utan någon slags uppföljarreboot vi har att göra med gör att man inte direkt kan avfärda den som kass för att det är en remake (också ett vanligt fenomen). Nio år efter att Rob Zombie sist försökte hålla liv i filmserien kommer så en ny Halloween, frågan är bara om den lyckas med att förvalta arvet den bär med sitt namn, eller om den kommer ge skräckpessimisterna ytterligare vatten på sina kvarnar.

Det kändes ganska logiskt att det sist var Rob Zombie försökte föra Halloween-serien i en ny riktning. Han var, åtminstone då, ett rätt hett namn inom skräckfilmen med framförallt Devil’s Rejects i bagaget och kändes för många som ett lämpligt val. Den gode Rob lyckades egentligen inte med mer än att sätta sin halvsunkiga prägel på filmerna och en tafatt förklaring till Michael Myers ondska, och serien hamnade i dvala igen. Men, som vi alla vet, ondskan dör ju aldrig, den bara vilar.

Efter manus hit och manus dit, med bland annat en tänkt uppföljare till Zombies Halloween II, som givetvis skulle vara i 3D, landade så ansvaret till slut i knäna hos ett gäng mest kända för sina komedier. Trots filmer som Pineapple Express i bagaget var jag inte helt förvånad när David Gordon Greens namn dök upp som regissör för den nya filmen i Michael Myers-sagan, det var ju faktiskt rätt länge tänkt att han skulle ratta nyversionen av Suspiria. Däremot var jag fortfarande försiktigt skeptisk, men också nyfiken, på hur en regissör utan skräckfilmsbakgrund skulle tackla ett av de allra tyngsta namnen inom genren.

Som ni säkert vet har man med den nya Halloween valt att bortse från ALLT som hänt i serien sen Carpenters original från 1978. Borta är alltså Michael Myers och Laurie Strodes syskonskap,  borta är den alkoholiserade rektor-Laurie från H20 och borta är hennes död i Halloween: Resurrection (här tänker jag inte be om ursäkt för spoilers, ni gör bäst i att inte se den filmen). Handlingen är förlagd till modern tid och 40 år har således gått sedan Michael rymde från mentalsjukhuset och begav sig till sin hemstad Haddonfield med kniven i högsta hugg. 2018 års Halloweeen inleds med att två brittiska true crime-podcastare beger sig till detta sjukhus, där Michael återigen är inspärrad, för att försöka få ett ord ur den ständigt tyste mördaren, vilket de såklart inte lyckas med. Passande nog ska Michael tillsammans med flera andra fångar flyttas till ett annat sjukhus och självklart går den resan inte så bra, vilket leder till att han återigen styr kosan mot Haddonfield. Samtidigt har Laurie i 40 år förberett sig för en slutuppgörelse med sitt livs nemesis, något som kostat henne både dotter och en fungerande kontakt med sitt barnbarn. När så väl kropparna börjar staplas och man inser att stadens svartaste av svarta får är tillbaka på hemmaplan, får Laurie slutligen nytta av sina decennier långa förberedande…

Det känns först och främst klokt att man skakar av sig det ok som flera av uppföljarna innebär, så slipper vi ännu mer extremt långsökta förklaringar till Michaels ondska (jag tittar på er, del 5 och 6). Här är han återigen som han ska vara, en tyst och oförklarlig mordmaskin, vars motiv är lika höljt i dunkel som ögonen bakom den uttryckslösa vita masken han bär. När väl mördandet börjar är det inte helt utan rysningar man ser Michael röra sig likt en robot mellan husen i Haddonfield, ständigt på jakt efter nästa offer. Michael Myers har alltid varit som mest otäckt när man inte begripit honom, när mord varit hans enda synbara drivkraft och när han tyst huggit sig fram genom offer efter offer. Som ett eko från det förgångna hör vi dr. Loomis prata om att den enda vettiga lösningen för fallet Michael Myers är avrättning, något hans nya läkare, dr. Sartain, inte håller med om. Han vill istället nå in i Michaels kärna och förstå hans drivkraft och känslor, vilket tyvärr i ett läge i filmen håller på att omkullkasta det momentum som man dittills lyckats bygga upp.

Vad filmen i grunden handlar om, med all rätt, är den konfrontation mellan Michael och Laurie som hänger i luften. När de två till slut stöter på varandra får man som biotittare valuta för sin väntan, för det är här filmens starkaste och mest intensiva scener ligger. När Laurie rör sig fram i sitt nedsläckta hus med hagelbössan redo, väntar man sig hela tiden att Michael ska hoppa fram från skuggorna, och om jag får vara lite skräckfilmsrävsgnällig hade det här varit betydligt mer jumpscaretätt om det hade varit många andra moderna skräckfilmer. Här förtjänar istället filmen sitt stora hoppa-till-ögonblick och det är inte långt ifrån att man nickar uppskattande i biofåtöljen.  Det är precis så här man ska bygga upp till och utföra sina jumpscares, för det är då effekten blir som störst och känslan därefter som starkast.

Halloween lyckas vara en modern variant av originalet den tagit sitt namn ifrån, där både Laurie och Michael sätts in i en aktuell kontext som jag tycker fungerar hela vägen. Då gör det inte så mycket att vissa delar av intrigen känns något oslipade och inte helt genomtänkta. Michaels mördande har nog heller aldrig varit så brutalt, inte ens i Zombies filmer, och här nöjer han sig inte med att ”bara” nyttja sin kära förskärare för att göra slut på folk. Den lättäcklade får alltså vara beredd med händerna framför ögonen, för här både skvätts det friskt med blod och rycks tänder från folk. Över detta hänger Carpenter (tillsammans med sonen Cody och Daniel Davies) nyskrivna soundtrack, som liksom filmen är en lyckad modernisering av något med 40 år på nacken. Halloween må inte vara en perfekt skräckfilm och den lyckas inte, som faktiskt väntat, med att nå upp till det i mina ögon perfekta originalet från 1978. Som en ny tappning av en genre och filmserie som dragits med klyschor och problem länge är det däremot en väldigt lyckad film, som visar att Michael Myers fortfarande är att räkna med i allra högsta grad.

Betyg: 7 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*