Gravity
Science Fiction, USA, 2013
Regi: Alfonso Cuaron
Manus: Alfonso Cuaron, Jonas Cuaron och George Clooney
Medverkande: Sandra Bullock, George Clooney
Längd: 91 minuter
Svensk biopremiär: oktober 2013
— — —
Människans mest främmande område är inte på vår jord, utan runtom den. I ändlösa avstånd sträcker den sig ofattbart långt, och vi vet inte alls vad som gömmer sig i dess utkanter. Rymden. Detta har filmskapare nyttjat åtskilliga gånger i olika tappningar, vare sig det rör sig om ett skepp med en (ickemänsklig) passagerare för mycket, eller en storslagen berättelse i en galax långt, långt borta. Att regissören Alfonso Cuaron tar sig an detta, kommer inte som någon jätteöverraskning. Efter den briljanta dystopin Children of Men (2007) känns Cuaron, åtminstone för mig, som en man som vet hur man hanterar sci-fi-genren på allra bästa sätt, och vad är väl mer typiskt för science fiction än rymden?
I Gravity (2013) spelar Sandra Bullock dr. Ryan Stone, som är ute på ett uppdrag i rymden tillsammans med bland annat den betydligt mer erfarne Matt Kowalsky (George Clooney). Det är hennes första visit utanför Tellus gränser, och trots sex månader av intensiva övningar är hon påtagligt nervös inför sin situation. När en rysk missil träffar en satellit och sätter igång en kedjereaktion av skräp från satelliter som närmar sig de båda astronauterna i en hisnande fart. Snart befinner de sig i en situation som verkar hopplös; fångade i det ändlösa tomrum som är rymden, och någon räddning verkar långt borta.
Att Alfonso Cuaron är en regissör med ett vässat sinne för det visuella visste vi redan, han väljer ändå att bevisa det ännu en gång, och ännu tydligare, med Gravity. Det är en stundtals hisnande upplevelse där man slås av hur ofantligt små vi människor egentligen är när vi väl möter det oändliga. Värt att påpeka är också att detta är första gången som 3D känns mer än bara ett påhitt för att höja biljettpriset, där det djup som uppstår faktiskt passar filmen väl, åtminstone när man sitter i en biosalong. Effektmässigt är det helt klanderfritt, det märks att man finputsat på filmen i flera år för att få till ett utseende som inte känns som vilket rymdäventyr som helst, utan som siktar på att vara något mer än så.
Gravitys styrkor ligger i den storslagna visuella presentation som den i mångt och mycket är. Handlingen består i princip av det jag beskrivit ovan, och även om filmen tar ett par vändningar för att driva det narrativa framåt, handlar den till stor del om att vara på drift i rymden. Detta hade kunnat bli en makalös upplevelse, om man finslipat dialogen i lika stor grad som man gjort med filmens mer tekniska aspekter. Det är egentligen inte dåligt skriven dialog, den känns bara inte lika mycket och har inte alls samma effekt som resten av filmen. Därför blir det också ett möte mellan dessa två där det skär sig något, där den ena delen inte lyckas möta den väldigt höga kvaliten av den andra. Detta ligger främst i George Clooneys karaktär, som ibland haspar ur sig halvgenomtänkta fyndigheter som inte känns filmen riktigt värdigt.
Det är dock det snyggaste och tekniskt mest fulländade man kommer kunna se på bio i år, och den som inte erkänner sig häpen inför vad som utspelar sig på bioduken talar antingen osanning eller måste ha sett någon annan film än den Gravity jag känner till. Det tissel och tassel som rått kring en eventuell Oscarsnominering för Sandra Bullock känns väl befogat, även om hennes prestation inte får mig att gapa, så är det en uppenbart svårspelad roll som den erfarne skådespelaren gör det allra bästa av. Ändå är det med en lätt besviken känsla som jag lämnar biosalongen, men tanke på de ohyggliga förväntningar jag byggt upp, och vad som hade kunnat bli en alltigenom överväldigande upplevelse, blir istället en väldigt snygg film om hur små vi människor är och hur osäkra vi blir när vi möter det vi inte har full kunskap om.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör