Giallo (2009)

Giallo

Thriller, Italien, 2009

Regi: Dario Argento

Manus: Jim Agnew, Sean Keller

Distributör: Atlantic Films

Medverkande: Adrien Brody, Emanuelle Seigner, Elsa Pataky mfl.

Längd: 92 minuter

Finns på svensk Blu-ray och DVD från 4 maj 2011

— — —

Nämn Dario Argentos namn och de flesta skräckfantaster skiner upp. Karln är trots att ansvarig för några av de mest minnesvärda skräckfilmerna som någonin gjorts, där han med en enorm visuell talang framställt mardrömmar på sätt ingen annan tidigare gjort. Men, som med de flesta andra skräckfilmsregissörer, är han helt enkelt inte lika bra idag som han var förr. Att göra en film uppkallad efter en subgenre som frodades i Italien på 70-talet kan ses som ett smått galet drag. Det är med andra ord upp till bevis för Argento och hans senaste thriller, Giallo (2009).

I Giallo spelar Adrien Brody en polis, Enzo Avalfi, som utreder ett gäng hemska mord som alla verkar ha begåtts av samma man. Offren kännetecknas av att de är vackra och utländska, samt att deras ansikten är vanställda från brutalt våld. In i detta kommer Linda (Emanuelle Seigner) som letar efter sin försvunna syster, som är i Rom för en modevisning. När det visar sig att även hon blivit kidnappad av den galne mördaren, kämpar Linda och Enzo för att få fast mördaren innan det är för sent och systern blir ännu ett av hans vanställda offer.

Jag är inte den som automatiskt avvisar en ny skräckfilm bara för att den är ny, även om flera av Argento’s modernare alster inte alls håller samma klass som hans tidigare produktioner, utan ser snarare fram med spänning mot vad han kan ha kokat ihop. Det visar sig snabbt in i Giallo att det inte är någon typisk italiensk giallo vi har att göra med, utan mer en vanlig thriller med våldsamma inslag. Här saknas helt enkelt det som kännetecknar den italienska subgenren, och dessutom berättas det hela med ett rätt ordinärt bildspråk som tyvärr inte direkt vittnar om det fruktansvärt skickliga öga för visuella stordåd som Argento har. Jag tycker mig kunna ana en del Argento i vissa kameraåkningar, men i det stora hela ser filmen rätt “vanlig” ut.

Även om filmen aldrig når upp till de höjder Argento tidigare gjort, så tycker jag inte att Giallo är någon dålig film. Det är en spännande thriller som bjuder på ett tempo med bra driv i och en intrig som är nog välskriven för att hålla intresset uppe genom hela filmen. Även om det hantverksmässigt inte är på topp hela tiden är det en kompetent regisserad film med bra skådespelare och dessutom en del ganska grisiga mord som bör tilltala den som är förtjust i sådant. Dessutom är det ju om inte annat intressant att se oscarsvinnaren Adrien Brody i en roll som denna, vilket ändå får ses som rätt oväntat.

Utan att avslöja för mycket så har filmens titel mycket att göra med hur den berättas, då själva ordet giallo, italienska för “gul”, visar sig peka på något annat än den italienska 70-talsgenren. Att det inte är någon direkt typisk Argento-film är egentligen inte så konstigt, då rykten säger att han inte fick “final cut” på filmen, och därmed inte själv kunde bestämma hur den skulle komma att se ut. Att Adrien Brody dessutom stämt filmens producenter för utebliven betalning vittnar om att produktionen på Giallo gick långt ifrån smärtfritt till.

Hoppas man på en ny Suspiria (1977) eller Deep Red (1974) kan man leta någon annanstans, för Giallo är inte något av dessa. Den är istället en välgjord men tyvärr rätt opersonlig thriller som troligen tilltalar en bredare publik än vad som är vanligt med en Argento-film. I slutändan ser jag det ändå som något positivt att filmen inte är någon katastrof, vilket lika gärna kunde ha varit fallet, vilket bevisar att det ändå fortfarande finns lite krut i den gamle italienske skräckmästaren.

Betyg: 5 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*