Jag kan förstå att folk såg på Ghost som något av ett hypeat maskineri när de gjorde succé världen över med sin lättsmälta djävulsrock. Ett gäng maskerade typer som spelade oerhört mycket på symbolik och teatraliska attribut må ha stuckit i ögonen på de som ville ha något mer ”äkta”. Själv föll jag pladask för Ghost, men det ska medges att jag ändå var något nervös inför skiva nummer två. Att den första skivan bara skulle varit en lyckoträff visade sig dock som en i efterhand fånig farhåga. Infestissumam är en av 2013’s absolut bästa skivor, en som har gått otaliga gånger i mina öron. Mitt första möte med Ghost på en scen skedde 2010 när de var förband åt Watain mfl. på Fryshuset i Stockholm. Då var de öppningsbandet som ännu inte riktigt nått ut till en större publik, men bara ett par månader senare skulle saker och ting vara helt annorlunda. James Hetfield visade stolt upp sin Ghost-tröja när SVT sände The Big Four-spelningen, och på den nyligen släppta EP:n står Dave Grohl både för lite trumslageri och produktion.
Att Ghost vuxit som band har inneburit att de enkelt kan headlina spelningar nu och dra storpublik. När de gör stopp på Club 700 Örebro under sin skandinaviska turné är det ännu ett bra band att komma till Örebro, med sommarens spelningar från bland andra King Diamond och Primordial i färskt minne. Lokalen fylls snabbt av människor sugna på att se ett av Sveriges både mest hypeade och intressanta band ställa sig på scen och framföra sin infernaliskt catchiga musik. Förband för kvällen är Night och Dead Soul, båda från det Linköping som Ghost härstammar från. Night framför en traditionell heavy metal som doftar svunna tider där fokus lades på musiken och glädjen att framföra den. Med medlemmar som inte ens fyllt 20 häpnas man av bandets redan nu imponerande scenvana, de är inte blyga inför att ta för sig och gör sitt bästa för att få med en publik som egentligen kommit för att se ett annat band. Dead Soul står för någon slags industriell metal som snabbt blir enformig och tämligen tröttsam. Vad som inleddes som något spännande och intressant tappar stinget efter ett par låtar när allt låter likadant.
När Papa Emeritus II och hans namnlösa gastar så småningom intar scenen, efter ett par minuter av körer som ekat ur högtalarna, är stämningen mer än påtaglig. Jubel och handklapp hörs när de fem maskerade instrumentalisterna inleder konserten med Infestissumam från årets skiva med samma namn. När Papa själv sedan stiger på scenen står det klart vem som är den verkliga stjärnan denna kväll. Gastarna i all ära, men det är Papa som är Ghosts ansikte utåt, och det dröjer inte länge att förstå varför. Med hans scenspråk som består av små, men oerhört viktiga, rörelser med händerna blir hans blotta närvaro en scenshow i sig som slår det mesta du kan se uppträda på en scen. Att bandet sedan backas upp av ett fantastiskt låtmaterial gör att man blir hänförd redan från de inledande tonerna av kvällens diaboliska högmässa. Personligen uppskattar jag den mer genomtänkta och välarbetade Infestissumam framför den något ruffigare och enklare Opus Eponymous om man ska jämföra de bägge skivorna, men jag är ändå väldigt tacksam över att Ghost har smaken att fördela låtmaterialet ungefär 50/50 mellan de båda skivorna. Låtar som Ritual och Con Clavi Con Dio må vara simpla i sitt uttryck, men de får en oerhörd kraft live när de framförs utan några hörbara fel.
Om det är något som drar ner spelningen en smula så är det möjligen låtvalet. Prime Mover från debutskivan är i mina öron ingen höjdare och hade kunnat ersättas av något mer spännande. Den skapar ett slags hack i en annars felfri låtsvit där kanonlåt efter kanonlåt serveras och det dröjer en liten stund in i nästa låt förrän man återigen står där hänförd. I övrigt gör Ghost inga fel. Valet att spela två covers, Beatles Here Comes the Sun och Roky Erikssons If You Have Ghosts, visar sig fungera mer än utmärkt och Ghost visar att de inte bara kan skriva bra låtar själva; de kan även göra andras låtar lika bra, om inte bättre än originalet. När tonerna av Monstrance Clock med sin allsångsvänliga refräng om att samlas för Lucifers son klingar ut, står det klart att Ghost bara blivit bättre sen jag såg dem första gången. Med en gedigen låtskatt och en redan nu i princip perfekt scenshow kan de bli hur stora som helst, vilket jag inte heller tvekar på att de kommer bli.
Betyg: 8 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör