Galtmannen (2013)

Galtmannen

Skönlitteratur, Sverige, Sigill Förlag, 2013

Författare: Love Kölle

Språk: Svenska

247 sidor

— — —

I Galtmannen skildrar Love Kölle en dystopisk samtid, i ett Sverige där livet består av himlaprojicerade reklambilder, gigantiska byggnadskomplex och en likgiltig inställning till våld och elände. Kort sagt; ett Sverige där människors känslor gått åt helvete. I centrum för berättelsens fokus har vi Wolfgang, som till vardags arbetar för en sexshop, där han reparerar androider skapta för människor sexuella njutning. Wolfgang är en ensam, gravt korpulent man som fyller tillvaron med att köpa snuffilmer som sedan spelas upp i hans drömmar. När han avvisas grovt av en kvinnlig kollega han är förtjust i, börjar Wolfgang se mer nyktert på världen, och bestämmer sig för att skala av sina mänskliga sidor helt. Det är dags att världen öppnar ögonen för vad som pågår. Trots att Wolfgang tar drastiska åtgärder, går det inte som han tänkt…

Det framkommer tydligt i Galtmannen att Kölle vill rikta en känga mot den konsumerism av våld vi mer eller mindre likgiltigt ägnar oss åt i vår vardag. Tyvärr drar han detta till en övertydlig spets när han i efterordet återigen pekar på detta och förklarar för läsaren vad han önskat säga med sin berättelse. En författares ambitioner lämnas bäst vaga, har jag märkt av läserfarenhet, och Kölle gör precis tvärtom. Det är lite synd att han väljer denna väg, då berättelsen själv annars funkar rätt bra med tanke på sitt ändamål, även om dess stundtals extremt våldsamma natur gör motivet tveksamt. Kölle menar själv att man som läsare av denna bok är en konsument av våld, och även om det knappast är något jag kan förneka, är det svårt att riktigt känna något av vad som målas upp i Galtmannen, då dess kylighet saknar den finess som krävs för att nå full effekt.

Vad som är bäst med den här boken är faktiskt de efterföljande novellerna, som jag tycker bär på mer intressanta idéer, och som är bättre skrivna, än huvudhistorian själv. I Oppenheimer Blues får vi följa en rockstjärnas fall, där Kölle väver in konspiratoriska anslag som funkar väl tillsammans med berättelsen. Novellen Tiden står still i kräftans stad är en lyckat kylig skildring av efterdyningarna av en kärnkraftsolycka, där författaren utan att ta i ända ner från tårna lyckas skapa ett påtagligt obehag. Den avslutande Fem klienter jag minns: en eskortflickas bekännelser, har en titel som jag tycker talar tydligt för sig själv, även om den är bättre skriven och har bättre idéer än vad man först kan ana.

Ska man utgå från vad som finns här så är novellen där jag tycker att Kölle har sina starkaste sidor. Visst finns det några språkliga skavanker här och där som man hade kunnat undvika, men i det stora hela är det en författare som åtminstone vet hur man berättar med hjälp av ord. Även om inte Galtmannen fångar mig som ämnat, ska det bli spännande att se vilken väg Kölle väljer att följa i sin framtida litterära karriär.
Betyg: 4,5 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond