Helvetesvin av Sigurd ”Satyr” Wongraven från black metal-bandet Satyricon

Sigurd Wongraven, med artistnamnet Satyr, är mest känd som ledfiguren i black metal-bandet Satyricon. Men 36-åringen har uppenbarligen fler strängar på sin nedstämda lyra. Kanske inte helt tippat är en av dessa exklusiv vinframställning. Wongraven har nämligen tillsammans med den italienska vinproducenten Luca Roagna, på plats i regionen Piemonte, tagit fram två röda vinsorter som båda nu går att beställa genom svenska systembolag. Dessa har fått exklusiva titlar som Rosso Alleanza Nero di Wongraven 2009 och Unione Nero di Wongraven 2006 och flaskorna pryds karaktäristiskt av en Pan-lik människoget . Svartmetal-vin, hur kan nu ett sådant hopkok smaka? Blod och svavel med eftersmak av metal kanske, eller kan det helt enkelt vara smaken av pest och unken förruttnelse man får på tungan? Detta kändes naturligtvis så viktigt att reda ut så jag tog och beställde hem en flaska Rosso Alleanza Nero di Wongraven2009. Det som jag spontant kan säga är att ni som hoppats att vinet skulle smaka helvete kommer att bli besvikna.

Efter en diplomerande vinutbildning har Satyr fattat tycke för vinregionen Piemonte i nordvästra Italien. Där har han tagit vara på två av de mest framträdande och exklusiva druvsorterna regionen har att erbjuda, nämligen Barolo och Barbera. Vinet som jag provat är gjort till största del på Barberadruvan vilket kan vara ett smart drag av Wongraven med tanke på druvans fräscha och unga karaktär. Detta kombinerat med att druvan ger ytterst lite tannin (vilket upplevs som den bittra smaken i rött vin) något som borde gå hem även hos den vanligtvis ölsvingande svartklädda skogspatrioten.

Vin har enligt mig två viktiga funktioner, dels ska det fungera som en smakförstärkande krydda till god mat, men det ska även kunna avnjutas helt allena med högst en mörk chokladbit som komplement . Eftersom kvällens vin är italienskt så känns pasta som ett bra matalternativ. Det blir en pasta med pesto och bacon, samt en vinägrettsallad av färsk kål, som rörs ihop medan satansvinet står på luftning. När vinet slutligen serveras är det första som slår mig vinets mörka (blodröda?) färg. Förmodligen ett vin med ganska kraftfull karaktär tänker jag när jag sticker ner näsan i det stora kupformade glaset. Doften som når mig är inte vad jag förväntat mig, istället för det mustiga intensiva ”sticket i näsan” möts jag av en mjukare och mer delikat och fruktig arom. Jag låter vinet möta min gom och känner en förvånansvärt lätt smak, men med det sagt inte tråkig eller smaklös. Med en blomstrande fruktighet och med en flyktig smak av röda bär är detta ett komplext vin med en imponerade fast avslutning. Enkelt uttryckt, vinet smakar förbannat gott. Vinet passade också väldigt bra till kvällens pastarätt och kan även tänkas passa perfekt till lättare rätter, dock tror jag det kan vara en smula enkelt för de riktigt kryddiga biffarna.

Då över till vinfunktion nummer två, filmvinstestet. Till detta behövs naturligtvis en passande film. Eftersom jag inte tidigare hunnit se Jee-Won Kims 141 minuters hämndepos I Saw the Devil (2010) så kändes detta som ett passande tillfälle. Med ett glas Wongraven 2009, tända ljus, sambon Eva och med obligatorisk mörk chokladbit rullas filmen igång. Utan att säga för mycket så visar sig I Saw the Devil tillföra tillfredställande mängd mänskligt mörker och eftertanke om hämndbegär för att lyfta vinet en extra nivå. Och ska jag vara helt ärlig så klarar till och med Rosso Alleanza Nero di Wongraven 2009 sig bättre på egen hand än till mat. Vinets fasta avslutning men ändå långa sötsura eftersmak leker provocerade länge i svalget. Varje klunk blir en ny liten aromfylld kittling och chokladbiten känns nästan överflödig. Faktiskt inte illa för ett vin som heller inte är så överdrivet dyrt utan kan hamna i påsen för endast 179kr, något som åtminstone inte är överdjävligt dyrt.

Wongravens andra, och alldeles egenframställda, vin Unione Nero di Wongraven 2006 är dock lite dyrare och går lös på 429kr. Detta vin har jag inte smakat men jag misstänker att det rör sig om en betydligt kraftfullare historia. Skulle det vara så att Sigurd ”Satyr” Wongraven bestämmer sig för att dra sig tillbaka helt från sitt mörka musicerande så har han förmodligen en lysande framtid inom vinframställningen.   

Jag vill också passa på att be om ursäkt för de fåniga ordvitsarna, men jag kunde fan inte låta bli.

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör (med viss vinexpertis av Eva Johansson)

Missa inte att besöka FromBeyonds recensionsbibliotek där massor av kultfilmer och böcker avhandlas.