Fresh Meat
Komedi/Skräck, Nya Zeeland, 2012
Distributör: Njuta Films
Regissör: Danny Mulheron
Medverkande: Temuera Morrison, Kate Elliot, Hanna Tevita, m.fl.
Längd: 91 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2013-12-23
— — —
Läget är tufft nog när dottern i familjen måste smyga med sin dragning mot samma kön på sin internatskola och för sina föräldrar. Detta för att därefter komma hem och befinna sig mitt i ett gisslandrama och dessutom få reda på att hennes föräldrar också har en hemlighet – De är numera kannibaler.
När Rina, spelad av Hanna Tevita, åker hem tycks allt vara som vanligt hos familjen Crane. Vi introduceras till hennes far, tillika opublicerade författaren, Hemi (Temuera Morrison) och hennes mor Margaret (Nicola Kawana) med sitt egna matlagningsprogram, samt hennes bror Glenn (Kahn West). Rina gör dock misstaget att öppna kylskåpet och upptäcker något som verkligen inte hör till det vardagliga köket – en avhuggen hand i en ugnssäker form. Innan Hemi hinner förklara sig kraschar en bil in i familjens garage och ut kommer ett udda kriminellt gäng som tar familjen som gisslan. Föga vet de varken om handen i kylen eller det faktum att Rinas familj i själva verket tagit på sig attribut hos kannibaler. Och de har en plan.
Gigi avslutar eldstriden med hagelbrakarn
Fresh Meat sätter tonen i sina inledande minuter med ett soundtrack som för tankarna mot Tarantino, och en överväldigande dos slow motion. En attack mot en fångtransport tar sin början på det sätt man förväntar sig av det ovan nämnda kriminella gänget, varpå skottlossning utbryter under längre tid än nödvändigt. Och vad vore en filmen utan en explosion som, istället för att öppna fångtransportens dörrar, skickar den flera meter upp i luften.
Filmens början är smårolig men samtidigt något som jag själv upplevde var ett halvdant försök att verka cool, komiska undertoner till trots. En av filmens stora behållningar är Kate Elliot som gör ett bra jobb som den temperamentsfulla och hagelgevärsförsedda ledaren Gigi, vars praktiska val av klädsel visserligen kan diskuteras. En annan höjdpunkt ur gänget är den klantiga ”sprängexperten” Johnny (Jack Sergent-Shadbolt), som står för merparten av filmens roliga dialog, och till sist har vi skrikande Ralph Hilaga som allmänt galne wannabegangstern Paulie Tan.
Filmens halvdana känsla fortsätter in mot 19-minutersstrecket när gänget flyr in i ett nyzeeländskt samhälle, men sakta men säkert efter att de kraschat in i familjen Cranes hus drar vansinnet igång. Det involverar hemliga källare med fällor, personer dansande i underkläder, avhuggna huvuden och tillagade testiklar (!). Det är också härifrån som filmen i all sin enkla prakt och sina dumheter aldrig blir tråkig.
Spänningen stiger när polisen knackar på
Fresh Meat utgör sig för att vara en skräckkomedi, men jag skulle säga att fokuset ligger på humorn mer än någonting annat. Tursamt nog är den tillräckligt på banan för att roa tittaren, även fast momenten där man skrattar rätt ut är ytterst få. Den som emellertid otippat nog stjäl showen fullständigt är Temuera Morrison. som jag i vanliga fall har uppfattat som lågmäld i filmer som Barb Wire och Sex dagar, sju nätter. Här går han från normal och vänlig till helt från vettet överspelande och det passar filmens ton närmast perfekt. Visst finns det gånger då det blir lite mycket, men det är tydligt att han hade väldigt roligt med rollen och jag kan inte gärna bli arg på hans uppträdande. Han växlar passande mellan sin mer subtila komiska sida och sin galna sida och blir därmed den som faktiskt bär större delen av upplevelsen.
Samtidigt lider vi dessvärre inte brist på scener som antingen känns konstigt utförda eller rent av onödiga. En tämligen speciell scen med Gigi är båda delar, där hon efter att ha sprejats i ansiktet med pepparsprej börjar att hälla mjölk över ansiktet för att neutralisera smärtan. Varpå scenen fortsätter med att hon sensuellt och porrigt häller mjölk över hela kroppen, medan Rina och Johnny fascinerat tittar på. Det finns ingen rim och reson för att hon skulle göra detta före eller efter sagda scen. Den bara existerar för en stund och låter oss sedan återgå till vad vi tittade på. Jag kan inte direkt säga att jag klagar, men scenen underlättar inte för filmens flyt på något vis.
Temuera Morrison i högform
Den som förväntar sig en blodfest från Fresh Meat lär bli en aning besviken. Gore-faktorn är tämligen lägre än man skulle kunna vänta sig, men det är samtidigt inget som är direkt negativt. I de scener som finns är specialeffekterna ljuvligt praktiska och välgjorda, där vi ser organ som plockas ur kroppar, lemmar som huggs av och ett huvud trillandes av en kropp, bland annat.
I sitt konstiga anlete är Fresh Meat i slutändan en kompetent film med en inte alltför tokig idé. Klippningen är mestadels tight i sin timing och humorn fungerar tillräckligt bra för att väga in bristen på riktig skräck. Ingenting är menat att tas seriöst, utan tanken är att låta sig försvinna in i absurditeterna. Det går huruvida inte att komma ifrån att den inte på något sätt känns särskilt speciell i sin helhet, bortsett från vissa delar som sticker ut oavsett. Värd att se första gången, men definitivt inte den andra.
Betyg: 5,5 av 10
— — —
Jonas Pettersson