Self Storage (2013)

Self Storage
Skräck USA, 2013
Distributör: Njuta Films
Regissör: Tom Denucci
Medverkande: Tom Denucci, Eric Roberts, Michael Berryman m.fl.
Längd: 93 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2014-04-02

— — —

self_storage framsidaAtt våga bryta normen och göra något nytt med en film har sällan varit så tacksamt som i skräckfilmsgenren. Hur många gånger har vi inte sett samma förutsägbara historier pumpats ut från Hollywood där vi som publik ständigt legat flera steg före berättelsen då vi trots allt nästan alltid vet hur det kommer att gå? Att ändra på den klassiska skräckformeln skulle teoretiskt sett kunna leda till en både nervpirrande och kittlande upplevelse där ingen skulle kunna gå säker från monstren som lurar i skuggorna. Self Storage från 2013 är dessvärre ett ypperligt exempel på att man ibland kanske ska vara försiktig med vad man önskar sig…

Jake, spelad av Tom Denucci, jobbar som nattvakt på ett hyrlager mitt ute i vildmarken. Det är inte ofta någon besöker hans arbetsplats ens på dagen, och ännu mer sällan som han faktiskt behövt göra något på sitt jobb. Därför är det kanske inte så konstigt att han en kväll får nog av den trista monotonin och bjuder in sina vänner till en fest ute bland lagren. Men föga kunde han ana att kvällen skulle bli en av de blodigaste i hans unga liv. Hans chef är nämligen en gammal psykotisk krigsveteran som på fritiden kidnappar och slaktar ungdomar för att sälja deras kroppar som reservdelar till soldater.  Jakes hjärta kommer att bulta av skräck innan natten är slut, men frågan är om det fortfarande är hans bröstkorg det kommer befinna sig i?

DenucciDet är aldrig ett gott tecken när filmens regissör dessutom spelar huvudrollen

Själva berättelsen i Self Storage bjuder kanske inte på något nytt för den insatte skräckfantasten, men får ändå klassas som godkänd på pappret. Tyvärr håller berättelsen inte alls lika bra i praktiken.  Vad som borde ha varit en klassisk berättelse om festande ungdomar som straffas för sina synder, visar sig istället vara en minst sagt förvirrande och kanske framförallt tråkig upplevelse. Att filmen sen gjordes med en låg budget är ingen ursäkt för ett så här pass katastrofalt jobb.

Skräckfilmer är uppbyggda på ett väldigt speciellt sett, vilket även gäller de filmer som försöker blanda in inslag av romantik, komedi eller drama bland sina galna mördare och blodblad. De ser ut på det sättet för att kunna bevara själva spänningen i skräckupplevelsen, och kanske framförallt för att få oss i publiken att bry oss om de stackars satar som en efter en hamnar på slaktbordet.  För dem flesta låter det här kanske rätt grundläggande och självklart, men regissören och tillika huvudrollsinnehavaren Tom Denucci har valt att kasta det här tänket rakt ut genom fönstret. Istället har han valt att presentera berättelsen i en serie block som är helt skilda från varandra. Istället för att börja filmen i en lugnare takt och sedan låta skräckelementen växa sig allt starkare har man istället placerat dem huller om buller, där scenerna sällan har någon vidare logisk övergång. En scen där den psykotiska mördaren påpekar till sin assistent att de har bråttom och måste slakta tonåringarna så snabbt som bara möjligt kan till exempel följas av en halvtimmeslång sträcka dödtid där ungdomarna leker med polaroidkameror eller spelar lasertag bland  lagren. Oftast saknar dessa onödiga scener dessutom dialog, som om man verkligen ville understryka just hur intetsägande och överflödiga de är.

lasretag nucciJag hoppas ni inte trodde jag skämtade om den halvtimmeslånga lasertagstriden…

Ett annat stort problem med den bisarra uppbyggnaden är de grovt skilda tonerna i klippen. Vissa scener verkar ha hämtat sitt manus från romantiska dramer (komplett med ostig midi-musik), medan andra istället försöker vara collegekomedier á American Pie. Det behöver kanske inte påpekas att Tom Denucci inte direkt behärskar någon av dessa genres, och den otroliga kontrasten scenerna emellan gör dem inte lättare att smälta.

nuci partyHur 30-åriga manusförfattare  föreställer sig att det ser ut när tonåringar festar

Med lite tur kanske man skylla den förvirrande strukturen på att Denucci velat bana en ny väg inom skräckfilmsgenren, där publikens förväntningar helt vänds på sitt huvud. Medan det är sant att man hemma i tv-soffan inte har en aning om vad som faktiskt försiggår på skärmen, så är det tyvärr i ordens absolut värsta mening. De olika tongångarna i scenerna skär sig något otroligt med varandra, och den rent schizofrena placeringen av klippen lämnar en med ett intryck av att filmen måste ha satts ihop i fel ordning inne i klipprummet.  Ett gyllene exempel på detta återfinns under filmens absolut första fem minuter. I öppningsscenen gör man nämligen allt man kan för att gömma vem den mystiske mördaren är, genom att ständigt filma honom i mörker och låta honom tala med väsande viskningarna. Men vad tjänar egentligen det till när man i scenen direkt efteråt låter en karaktär erkänna att det är han som fångar och torterar ungdomar?  På grund av denna inkompetenta manushantering står filmen dessutom helt utan något egentligt klimax, då alla berättelsens trumfkort redan spelats ut.

Dessvärre skulle nog inte filmen kunna räddas ens av en omklippning. Det är nämligen pinsamt dåligt skådespeleri det bjuds på, och ett rent av löjesväckande manus. Filmens soundtrack, som mest verkar bestå av regissörens kompisars garageband, gör inte heller mycket för att hjälpa situationen. Inte ens filmens tortyrscener lyfter betyget, då skärsår och snitt redan är fullt synliga långt innan något ens nuddar huden på de stackars skådespelarna.

roberts woundMördaren gör sitt bästa för att hålla ihop såret så att det ser ut som att faktiskt det är han som skär

Många har sagt att jag kan vara alldeles för kritisk när jag ser en film, men jag försöker ändå alltid att hitta något att berömma en film för. Det är trots allt någons dröm man tittar på, och den där kärleken och driften brukar faktiskt hitta sätt att lysa igenom. Kanske har den ett bra manus, imponerande skådespelarprestationer eller riktigt snyggt klippning. Men efter timmar av rannsakan kan jag ärligt talat inte hitta någonting positivt med Self Storage. Inte ens filmens dragplåster Eric Roberts eller Michael Berryman verkar vilja vara med i produktionen, och mumlar sig mest igenom sina scener.

En dålig film kan fortfarande underhålla, men det här är sådant praktexempel på allting man kan göra fel med en film att slutresultatet bara blir plågsamt. Skräck må komma i många former, men den enda fruktan som Self Storage klarar av att inge är den otroliga ångest man känner över att ha sett den.

Betyg: 1 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*