Foxy Brown (1974)

Foxy Brown
Blaxploitation, Usa, 1974
Distributör: MGM UK
Regi och manus: Jack Hill
Skådespelare: Pam Grier, Antonio Fargas, Terry Carter, Sid Haig .m.fl.
Längd: 88 min
Finns på engelsk import-dvd från: 2003-07-10

— — —

Pam Grier och regissören Jack Hill fick uppenbarligen mersmak efter sitt samarbete med blaxploitation-smockan Coffy (1973). Film nummer två kom 1974 och Grier spelar återigen titelrollen. Den här gången porträtterar hon en slug femme fatale med det talande namnet Foxy Brown.

Pam Grier gestaltar alltså Foxy Brown, en dam som med sina utmanade byxdressar och sitt välkammade afro kan vara både förföriskt sexig och livsfarlig. Filmen inleds med att Foxys bror Link (Antonio Fargas) trasslat till det med några elaka knarkhandlare. I sista sekunden lyckas Foxy rädda sin bror och passar på att ge honom en ordentlig utskällning som gett sig i lag med sådant knarklangarpatrask. Det Link inte vet är att Foxys pojkvän Michael (Terry Carter) tidigare varit undercover-polis och infiltrerat samma knarkliga som nu Link är skyldig pengar. Michael avslöjades dessvärre och blev nästan mördad på kuppen. Med hjälp av plastikkirurgi har han nu bytt identitet och hoppas på så sätt komma undan de hämndgiriga gangstrarna. Link genomskådar dock Michaels nya identitet och förstår att han nu har en möjlighet att bli kvitt sin skuld. Mitt framför Foxys ögon så blir Michael brutalt nedskjuten, men vad knarkhandlarna inte räknat med är att Foxy Brown är helt fel brutta att ha som fiende…

Pam Grier återkommer i Foxy Brown till sin roll som hårdhudad hjältinna, och manusmässigt så ligger allt väldigt nära det tidigare Jack Hill-samarbetet Coffy. Även denna gång är hämnd motivet och även i denna film så är det den vita organiserade brottsligheten som pumpar in droger i de svarta bostadsområdena. Medborgarkampsidéerna finns hela tiden i bakgrunden och vi får tidigt i filmen se hur afroamerikanska ”Vigilantes” jagar bort knarklangarparasiter från kvarteret. Detta uttrycks även bokstavligt när en av medborgarrättskämparna förklarar att ”knark bara är en ny form av slaveri som den vita mannen använder för att hålla afroamerikanen i schack”.  Detta slaveri personifieras av Foxys usla brorsa Link, som inte bara säljer droger till sina egna utan även lever med en vit kvinna. Det råder ingen tvekan om att Link tagit den feges utväg och han har heller inga betänkligheter när det gäller att ange Michael för att klara sitt eget skinn. Filmen ger också en bild av en kultur med stor misstro till det amerikanska polisväsendet och den enda snut som egentligen inte är korrumperad, eller bara totalt värdelös, är Foxys pojkvän Michael. Han beklagar sig dock över att rättsväsendet är korrumperat samt att han svikits av sina federala kollegor. Allt summeras av Foxy själv när Michael ifrågasätter om områdets ”Vigilantes” egentligen är en bra idé. Det är det enda som fungerar förklarar Foxy  – It’s as American as apple-pie.

Med alla dessa ”svarta panter-moralkakor” så blir det automatiskt lite svårare att acceptera den rejäla skopa sexism som filmen också levererar. Griers bröst exponeras från och till genom hela filmen och naturligtvis behöver hon nästla sig in bland knarkorganisationens prostituerade. Det finns även klara drag av ”rape and revenge” i filmen. Vid ett tillfälle binds nämligen hjältinnan och våldtas av en stor vit bondlurk, vilken hon senare brutalt tänder eld på. Våldet är ganska grovt för sin tid och vi får exempelvis se en stackare hackas i småbitar av en flyglanspropeller. Förövrigt så har Jack Hill även lyckats klämma in en, kanske inte helt motiverad, batalj på en homobar där hängselbyxklädda flator får smaka på barstolar signerade Foxy Brown.  Att vara ”politisk korrekt” är med andra ord inget som Hill eftersträvade nämnvärt. Snarare känns de tidstypiska medborgarrättsidéerna som ett nödvändigt måste för att nå fram till publikan, men i stora drag handlar det om att klämma in så mycket sex och våld som det bara är möjligt. Första klassens exploitation med andra ord.

Jämfört med Pam Grier och Jack Hills tidigare samarbete Coffy så tycker jag Foxy Brown känns något blek. Filmens antagonister är inte speciellt karismatiska och handlingen knyts ihop lite väl enkelt. Trots detta så är helt klart Foxy Brown den Pam Grier-blaxploitationfilm som fått störst genomslag och som fortfarande omtalas ofta inom afroamerikansk populärkultur. Anledningen är förmodligen att den är betydligt mer lättsmält än sin föregångare. Karaktären Foxy är inte ett lika framträdande offer som Coffy var utan liknar mer en oövervinnerlig superhjältinna. Den smuts och desperation som finns i Coffy är här utbytt mot ytlig lättsinnighet som helt klart resulterar i en något sämre film. För elak ska jag dock inte vara. Som blaxploitation så levererar filmen ändå med massor av skojig gatuslang och fascinerande 1970-tals kläder. Denna gång var det soulartisten Willie Hutch som stod för musiken och han gör det med besked geonom det starka ledmotivet Superbad. Det är även kul att se sköningen Sid Haig (Jackie Brown, Devils Rejects, Kill Bill 2) skymta förbi som knarksmugglare i lös-skägg. Det är ju heller inte direkt någon hemlighet att Quentin Tarantino starkt inspirerats av Jack HillFoxy Brown. Inte minst i sin film med det snarlika namnet Jackie Brown (1997) där Pam Grier åter gestaltar en kurvig femme fatale med huvudet på skaft.

Betyg: 6,5 av 10 

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*