Four Flies on Grey Velvet (1971)

Four Flies on Grey Velvet (Originaltitel: Quattro Mosche Di Velluto Grigio)

Giallo, Italien, 1971

Regi: Dario Argento

Manus: Dario Argento, Luigi Cozzi och Mario Fogletti

Medverkande: Michael Brandon, Mimsy Farmer, Bud Spencer mfl.

Distributör: Studio S Entertainment

Längd: 98 minuter

Finns på svensk dvd från och med 2011-10-12

— — —

Dario Argento är en av de där regissörerna som trots sitt arbete inom genrefilm även nått acceptans i bredare kretsar. Hans filmer erkänns som bra även av de som vanligtvis inte diggar den typen av film för mycket och han tas ofta upp när man talar om filmhistoriens bästa skräckfilmer. Hans karriär inleddes med tre giallifilmer, italienska deckare som ofta hade en mord- eller utpressningshistoria som grund.

I hans tredje film, Four Flies on Grey Velvet (1971), får vi följa rocktrummisen Roberto (Michael Brandon), som efter att ha blivit fotograferad när han råkar knivhugga en svartklädd förföljare till döds. Vad som följer är utpressning, där någon skickar bilder till Roberto på när han utför dådet. När folk i hans närhet börjar dö tar han hjälp av ett gäng udda figurer för att försöka lösa mysteriet kring vem det är som ligger bakom dessa illsinta gärningar, men mördaren verkar hela tiden ligga ett steg framför honom.

Det här är den där Argento-filmen som i så många år var svår att få tag på. Den första bild-och-ljudmässigt godkända utgåvan släpptes i en svåråtkomlig begränsad upplaga, innan den sedan kom på den amerikanska marknaden, där den möttes med blandad kritik då en del var missnöjda med hur man hanterat ljudet i filmen. När den nu släpps i Sverige är det på en finfin utgåva där både bild och ljud ser respektive låter bra, och det enda märkbara är egentligen att det byter ljudspår ett par kortare stunder mot slutet, vilket jag inte tycker är något man direkt behöver förfära sig över.

När det kommer till filmen i sig är det på många sätt synd och skam att den inte funnits tillgänglig tidigare, då den når upp till samma höjder som flera av Argentos finare stunder. Som man kan vänta sig är det en visuellt fläckfri film där i princip varje scen är ett smärre konstverk. Det är väldigt tydligt att Argento har ett extremt skickligt öga för hur en film ska se ut, och även låta, vilket man märker i ett flertal ögonblick i denna film som är riktigt minnesvärda. Under de mer spännande scenerna är det ofta man bara sitter och beundrar hur snygg filmen är, och det fantastiska fotot bidrar även till att höja filmens stämning ytterligare. Musiken står Ennio Morricone för, och som alltid när det kommer till honom är det ett fantastiskt soundtrack man bjuds på.

Intrigen är enligt giallotraditionen fylld med sidospår och vändningar, vilka alla fungerar utmärkt för att hålla spänningen konstant på topp. Som så ofta i sina äldre filmer lyckas Argento även här med konststycket att knyta ihop sin film på ett mästerligt sätt. När mordmysteriet får sin upplösning och mördaren avslöjas är det på ett så förträffligt sätt att man nästan tvingas hålla andan, och filmen slutscen är smått chockerande, men framförallt hur snygg som helst. Regissören lyckas även få in humor i filmen som jag tycker fungerar, till skillnad från hur det är i Deep Red (1974). Här är det ett gäng väldigt underliga bikaraktärer som står för det humoristiska, även det något man kan känna igen i Argentos tidiga giallifilmer.

Gillar man Argento, men inte haft möjlighet att se Four Flies on Grey Velvet tidigare, är det hög tid att man gör det nu. Den tillhör förvisso inte hans allra bästa stunder, men ligger fortfarande på en väldigt hög nivå. Med en visuell utformning som få regissörer kommer i närheten av, och en intrig som håller tittaren fastnaglad i princip hela tiden är det här en film som förtjänat ett ordentligt släpp bra mycket tidigare än vad den fått. Ett stycke film som visar upp vilken mästerlig regissör Argento är, och levererar en både spännande och fruktansvärt snygg mordhistoria.

Betyg: 7 av 10

– – –

David Larsson; From Beyond-redaktör