Meny Stäng

Förgörelsen (2010)

Förgörelsen (Originaltitel: The Fall)

Skönlitteratur, USA, 2010, Bra Böcker

Författare: Guillermo del Toro och Chuck Hogan

Språk: Svenska, originalspråket är engelska

Översättare: Anders Bellis

345 sidor

Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2010

— — —

Att Guillermo del Toro är en man som besitter en stor fantasi råder det knappast något tvivel om. Detta blir uppenbart om man tittar på de filmer han gjort, särskilt med tanke på att han gjort mycket av varelsedesign till dom själv. Han bevisade detta ytterligare med sitt första litterära verk, Släktet (2009), som han skrev tillsammans med Chuck Hogan. Där lyckades man väl med att placera in vampyrer i det moderna New York och låta dom löpa amok till följd av ett virusutbrott. Det tog dock inte slut där, författarna hade en trilogi i åtanke, och Förgörelsen (2010) är således fortsättningen, och eventuella spoilers kan därför förekomma i recensionen.

Boken tar vid där den första slutade; vampyrerna har spritt ut sig och nästan helt tagit över New York. Eph Goodweather och hans följeslagare gör sitt bästa för att överleva och samtidigt komma på ett sätt att stoppa viruset och besegra vampyrerna en gång för alla. In i bilden träder även ett gäng uråldriga vampyrer, som vill se den ansvarige vampyren till smittutbrottet död, och de gör sitt bästa för att se till att det ska ske. Saker och ting blir knappast enklare av att det framkommer att vampyrerna även har en människa på sin sida, den stenrike Eldritch Palmer, som genom att hjälpa vampyrerna vill uppnå evigt liv som belöning.

Om den första romanen bar spår av del Toros regissörsbakgrund så blir de om möjligen ännu tydligare här. Liksom i Släktet berättas historien i ett snabbt tempo och det är väldigt enkelt att ta sig igenom boken snabbt, då den i princip är helt befriad från döda stunder. Det funkade väl i den första boken, där terrorkänslan snabbt steg efter att vampyrviruset brutit ut. Tyvärr fungerar det inte lika bra i uppföljaren, av flera anledningar. Här är man som läsare redan bekant med vad som händer, i den första boken byggdes det upp skickligt med en tät och riktigt spännande introduktion som sedan exploderade med vampyrernas attacker. Här har redan det otänkbara hänt, och det blir därför ingen direkt överraskning att New York är fullt av blodtörstiga monster som inte bryr sig om annat än att få tag på mänskliga offer. Den känns på så sätt som en ”typisk uppföljare”, som inte tillför så mycket nytt som man kanske önskat att den hade gjort.

Därmed inte sagt att det är någon dålig roman del Toro och Hogan fått fram här, det är snarare så att den känns mer oinspirerat skriven än det de tidigare gjort. Det finns inte lika mycket glöd och lusta bakom den här boken, helt enkelt. Till skillnad från den första boken så är det här den sista delen som är den bästa, då saker och ting verkligen stegras upp, vilket leder mot slutet, som är ännu starkare präglat av hopplöshet än vad som var fallet i Släktet. Man kan knappast anklaga författarna för att försöka ge boken ett lyckligt slut, och det tycker jag får ses som ett rätt vågat grepp, då det är allt annat än publikfriande. Man försöker snarare göra det hela så eländigt som möjligt, och det känns verkligen som att huvudkaraktärerna kämpar i motvind mot ett hot de kanske inte ens har en chans mot. Vampyrerna framstår här som ännu elakare och farligare än tidigare, vilket inte försvagas av att författarna väljer att ge oss lite bakgrundshistoria till bokens vampyrjägare Abraham Setrakian och dennes tidigare möten med de blodtörstiga varelserna.

Man försöker skapa en egen slags vampyrmyt, vilket jag tycker är ett ambitiöst försök av författarna, som åtminstone delvis lyckas. Tyvärr ges det inte nog med utrymme för att riktigt utvecklas, något jag gärna hade sett. Nu blir det istället bara en antydan om något som skulle kunna vara större och mer utvecklat, och något som jag tror boken hade tjänat på att ha med. Det gäller tyvärr även boken i övrigt också, saker och ting får inte riktigt den plats som de hade behövt. Ett tydligt exempel är en karaktär som introduceras, en gammal mexikansk wrestlare, som jag tror hade kunnat bli riktigt intressant bara man hade gett honom mer utrymme. Det känns som att man har hastat igenom storyn för snabbt helt enkelt, boken hade nog haft nytta av att vara lika lång som dess föregångare.

Många är säkert trötta på vampyrer vid det här laget, och med tanke på den stora mediaexponering dom fått är det kanske inte så konstigt. Skönt då att del Toro och Hogan vänder sig bort från de snälla och känslosamma vampyrerna och återvänder till de fruktansvärda monster som inte tvekar en sekund på att döda människor och bit för bit göra världen till sin. Vampyrerna är i mångt och mycket det som är Förgörelsens starka kort, de slutar inte vara otäcka och de framstår som farligare och farligare ju längre in i romanen man kommer. Det ska bli ytterst intressant att se hur man kommer att avsluta trilogin med den kommande Night Eternal. Själv hoppas jag på att saker och ting tar sig en viss riktning, men med tanke på författarnas förmåga att vara elaka mot sina karaktärer kanske jag inte ska hoppas på för mycket. Tills dess får jag finna trygghet i att vampyrer är och förblir en fiktiv förekomst, för de här vampyrerna är så långt ifrån sympatiska man kan komma.

Betyg: 5,5 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *