Faust 2.0
Skräck, Sverige, 2014
Regi: Nicolas Debot
Skådespelare: Frida Liljevall, Thomas Hedengran, Katarina Bothén, Anders Fager, Per Ragnar m.fl.
Distributör: Njuta Films
På svensk DVD och Blu-ray från: 2014-12-03
— — —
Det gör lite ont i mig att skriva den här recensionen. Det svider en aning. Innerst inne vill jag patriotiskt dela ut ett högt betyg och trycka upp två positiva tummar i luften, skandera att den svenska skräckfilmen är på uppgång och att just du borde rusa i ilfart till närmaste videoaffär så att alla kopior av denna milstolpe inom genren inte hinner ta slut. Men det kan jag inte göra tyvärr. 
Den svenska skräckantologin Faust 2.0 är tråkigt nog på tok för dålig för sådana hyllningar.
Dubbelt så tråkigt blir hela soppan då själva konceptet ändå känns ganska spännande och rätt i tiden. Filmen består av fem segment som alla är inspirerade av den klassiska historien om Faust. Kort summerat så handlar den historien om snubben Faust som gör en deal med självaste Hin Håle för att få glida på en räkmacka genom livet. Detta visar sig, chockerande nog, vara en synnerligt dålig idé och slutligen så går det käpprätt åt pipsvängen för Faust som får åka raka vägen till helvetet utan att passera ”GÅ”.
I Faust 2.0 så har man uppdaterat den klassiska historien och nu riktat in sig på hur vi använder oss av applikationer till våra hypersnabba smartphones. Vi läser inte användaravtal eller funderar över vad det faktiskt är för något vi egentligen skaffar till våra telefoner och surfplattor utan vi klickar oss bara vidare. Tänk om Satan har tillgång till Appstore frågar sig Faust 2.0. Fem historier om det hypersnabba konsumtionssamhället där man aldrig får tillräckligt av något, där väntan är döden då allt ska ske nu direkt och konsekvenserna av våra handlingar får åka i baksätet till förmån för ett galet habegär. En spännande och intressant premiss tragiskt nog faller offer för låg budget, makaber klippning, ojämna berättelser, lökig dialog, tramsigt överspel och pretentiösa drömmar.
Att filmen inleds med att den tillgjorda berättarrösten pratar om människor som myror i en myrstack samtidigt som en kvinna i latex och gasmask dansar med två telefoner bland en massa rök lovar inte gott för fortsatt tittande och det går stadigt utför därifrån. Men låt oss plocka ut något russin ur kakan innan vi fortsätter nedåt. Den ”bästa” historien i filmen är den som handlar om journalisten Elisabet (Frida Liljevall) som börjar ana oråd både över sin chef Vincent (Thomas Hedengren) men i synnerhet på grund av hennes mobilapp som verkar söka upp nyheter innan de ens hunnit ske. Ett uns av stämning går att skönja i historien men på grund av den på tok för korta speltiden så hinner man inte få upp intresset för vare sig karaktärer eller mysteriet ifråga. Synd.
En annan historia handlar om en författare (Mattias Redbo) med skrivkramp som får någon form av besök. Tror jag. Det var en så otroligt grå massa med ingenting så jag är osäker. Karaktärernas beslut var otroligt korkade även i genrens mått mätta och just att kalla historien för skräck är dagens största lögn. Det enda obehag jag kände var när man försökte och misslyckades med effekterna. Då mådde jag lite dåligt.
Den tredje historien är utan något som helst tvivel den absolut sämsta. En man får besök av en kvinnlig eskort på sitt hotellrum och allt börjar balla ur i en drogfylld tur. Vi får se allt från fullt erigerade penisar, närbilder på både bröst och vaginor till tortyr och ond bråd död. Detta för att filmskaparen högst antagligen vill visa hur ”vågad” och provokativ denne är. Synd bara att inget är gjort med ens en gnutta känsla så allt vad atmosfär heter är borta långt innan segmentet är över. ”Prettodynga” är nog ordet jag söker. Det ska även tilläggas att jag aldrig skrattat så mycket åt en sexscen som jag gjorde i den här historien. Inte ens Team America: World Police fick mina tårar att spruta så extremt. Så… tack för det.
De två kvarvarande historierna sätter inte några vidare avtryck på dig som tittare och jag orkar helt ärligt inte gå in på dem särskilt mycket. Den ena handlar om en kvinna som sakta men säkert börjar bli galen och den andra handlar om politiker som det börjar gå illa för. Möjligen att du kan få skrikskratta lite rakt ned i skämskudden över Anders Hasselroths kolossala överspel som en demonisk managementkonsult i den första av de två. Annars har du inget att hämta här.
Det är otroligt tråkigt att Faust 2.0 blev en sådan klantig smet. Det hade varit väldigt härligt med en bra svensk skräckfilm. Många av segmenten känns väldigt amatörmässigt utförda och själva historierna känns inte alls anpassade till kortfilmsformatet utan är mest rörig och osammanhängande. Drömmen om den stora svenska skräckfilmen fortsätter vara just en dröm. Tråkigt nog.
Betyg: 3 av 10
— — —
Jonathan Björklund