Jag är inte direkt den som går igång speciellt hårt på hemmagjord lågbudgetskräck. Kanske beror detta på att jag själv som tonåring var inblandad i några liknande projekt. Resultat blev några tokiga små filmer som nu endast kommer fram när det finns rejält med alkohol i blodet. Denna praktiska erfarenhet har dessutom gett mig förståelse för hur svårt det är att göra en fungerande film, kanske speciellt om den ska kännas otäck och skrämmande. Det är till exempel inte helt enkelt att lyckas få amatörskådespelare att framstå ”naturliga” i sitt agerande. Och det finns massor med fällor man först vid redigeringen inser att man gått i. Mikrofonen syns i bild eller så man man brutit mot den grundläggande 180-gradersregeln och den på papparet så grymma scenen är plötsligt totalt förvirrande. Nej det är inte enkelt att göra film, speciellt inte utan pengar och resultatet blir ofta därefter. Det var därför jag med viss skepsis knäppte igång Njuta Films Eric Stanze-collection. En samling filmer från en independentfilmare som jag tidigare endast kommit i kontakt med när jag såg den super-sleaziga I Spit on Your Corpse, I Piss on Your Grave vilket inte direkt gav mersmak. Men fy för den kritiker som inte klarar att närma sig en film med öppet sinne.
Savage Harvest (1994)
Det rör sig inte om en komplett samling av Eric Stanze egenhändigt hopknåpade filmer utan snarare att urval. Först ut är Stanzes premiärverk Savage Harvest som han gjorde när han endast var 21 år gammal. 
Filmen, som endast är en dryg timme lång, har högt tempo och har faktiskt en riktigt bra Evil Dead-doftande story. Ett gäng ungdomar ska hjälpa till att städa upp på en gammal gård och det blir snabbt varse om att det vilar en gammal indianförbannelse över gården. En efter en så förvandlas ungdomarna till blodtörstiga djurdemoner och de som inte förvandlats tvingas ta till båda list och motorsåg för att överleva.
Savage Harvest är naturligtvis lågbudget med ett gigantiskt L, detta faktum har dock inte hindrat Stanze från att göra sitt allra bästa. Med en brokig (och allt annat än bildskön) samling amatörer kör han på stenhårt med både surrealistiska mardrömsdimensioner och blodsprutande avhuggna lemmar. Visst dyker det upp någon mikrofon ibland och visst sviktar skådespelarinsatserna rejält men det rör sig trots detta ändå om klart godkänd underhållning. Höjdpunkten i filmen kommer när indiandemonen själv vaknar till liv samt att filmen faktiskt har ett halvsmart slut. För att vara någons egenfinansierade första långfilm är det inte helt fy skam och filmen sprudlar av idéer och skaparglädje.
En otäck demon från Savage Harvest
Ice from the Sun (1999)
Film nummer två heter Ice from the Sun och denna film är lika skum som titeln antyder. Uppenbarligen gav uppbyggandet av mardrömsdimensioner under Harvest Ritual mersmak för här experimenteras det på för fulla muggar, inte minst filmtekniskt. 
En magikerlärling från medeltiden fångar ett gäng drogfördärvade ungdomar i ett alternativt universum där de får möta sina värsta mardrömmar. Samtidigt skär en ung kvinna av sig handlederna i ett badkar men räddas av en ängel (tror jag) som skickar in henne i mardrömsdimensionen med uppdraget att besegra den elake trollkarlslärlingen. Flummigt är som ni förstår bara förnamnet.
Om Harvest Ritual liknar Sam Raimis Evil Dead (1981) så skulle man kunna säga att Ice from the Sun liknar Clive Barkers Hellraiser (1987), men på syra. Utgångspunkten är en 8mm-kamera men Stanze experimenterar med massor av splattereffekter, färgade filter och svartvit foto som han engagerat montageklippt mot varandra. Filmen saknar nästen ett regelrätt narrativ utan det känns snarare massor av filmmaterial som klippts ihop till en lång ångestladdad mardröm. Att till exempel likna Ice from the Sun med en musikvideo är nog inte helt galet. I detta ligger förövrigt filmens styrka. Det känns snarare som någon form av galet art house-experiment än en regelrätt spelfilm. 8mm-foto fungerar faktiskt riktigt bra och är helt klart att föredra framför en sunkig videokamera vilket oftast är standard i dessa sammanhang. Det som filmen lider av är sin längd då nästan 120 min är lite väl mastigt för en lekfull teknisk utsvävning av detta slag. Man tappar helt enkelt orken efter ett tag, men förmodligen ville Stanze leka av sig ordentligt. Det märks också att han börjar pusha på gränserna något. I Stanze fall handlar det dock inte om grafiskt våld, för där har han öst på med allt han har redan från start. Nej, det är den fysiska nakenheten och den perversa sexualiteten han vill utforska. Till detta räcker inte riktigt Stanze gamla hobbyskådiskompisar som han tidigare jobbat med. In på scenen kommer Emily Haack.
Scrapbook (2000)
Boxens tredje film heter Scrapbook och det här är en mörk liten historia som enligt Stanze är baserad på verkliga händelser. Han har nu tillfälligt lämnat andevärlden och koncentrerat sig istället på mänsklig ondska. 
Seriemördaren Leonard (Tommy Biondo) kidnappar en ung kvinna vid namn Clara (Emily Haack) och tar med henne till sin nedgångna farm. Han förgriper sig på henne och torterar henne både mentalt och fysiskt. Leonard visar också Clara sin lilla klippbok där han dokumenterat sina gärningar och satt in olika typ av souvenirer. Han vill nu att Clara ska hjälpa till att skriva hans sista kapitel och på så sätt färdigställa hans verk. Clara förstår dock vad som väntar henne när boken är färdigställd. Med slughet försöker hon vända situationen till sin fördel och inte minst få en chans att ge tillbaka.
Scrapbook blev lite kontroversiell när den kom och visst är den ganska grov. Det finns långa utdragna scener där Leonard förgriper sig på Clara och tro mig när jag säger att det inte är mycket som lämnas åt fantasin. Budgeten är superminimal och allt bygger på kemin(?) mellan filmens två huvudskådespelare. Förövrigt så låter Stanze miljön i den nergångna farmen spela en stor roll. Den plågade Clara får krypa runt i äckliga skrymslen och rum bland bråte och ruttnade lik. Men någon direkt spänning blir det aldrig. Trots en speltid på bara dryga 70 minuter så blar det riktigt långsamt och släpigt. Det enda som sticker ut på ett positivt sätt är Emily Haack som verkligen går in helhjärtat för sin inte allt för trevliga roll. Hon är riktigt trovärdig och är egentligen det enda som gör denna ”rape and revenge” –smörja sevärd. Annars känns det mest som om Stanze kört en ”Lars von Trier” och försökt få uppmärksamhet genom att skapa något kontroversiellt.
Från vänster till höger: Eric Stanze, Emely Haack och Benjamin Gaa i Savage Harvest 2
I Spit on Your Corpse, I Piss on Your Grave (2001)
Mer av både ”rape and revenge” och medvetet chockvärde blir det i I Spit on Your Corpse, I Piss on Your Grave. Emily Haack mantlar åter huvudrollen och spelar här Sandy, en ung dam vars pojkvän Kevin strulat till det rejält.
Hans bror har våldtagit och mördat en ung kvinna och Kevin hjälper honom att göra sig av med kroppen. Allt uppdagas och brodern skjuts ihjäl av polisen. Resultatet blir att Kevin får bära hundhuvudet och döms till ett långt fängelsestraff. Kevin bryter sig dock ut och bestämmer sig för att hämnas på rättegångens fyra vittnen, vilka han anser bär ansvaret för den stränga domen. En av dessa är den före detta flickvännen Sandy. Kevin samlar ihop alla fyra i en källare och planerar att tortera dem till döds. Men han har felberäknat en sak: Sandy reagerar väldigt speciellt när hon utsätts för denna form av terror.
Visst är det en grov historia som Stanze hävt ur sig och filmen fyllde säkerligen även sin funktion. Nämligen att skapa ett namn åt Stanze och lyfta fram honom som en regissör som vågar pusha gränserna. Emily Haack går även här in i sin roll helhjärtat och bjuder på sig själv på många sätt (vissa ganska osmakliga). Filmen har även flera helt omotiverad mjukpornografiska inslag som verkligen förstärker vilket extremt effektsökeri det rör sig om. Precis som Scrapbook så klockar filmen in på en speltid på endast dryga 70 minuter men lyckas ändå vara en riktigt sirapsseg historia. I filmens sista kvart slafsas det dock på rejält. Att filmen endast tog 8 dagar att spela in säger egentligen det mesta.
Savage Harvest 2: October Blood (2005)
Vi tar sedan ett hopp fram till 2005 och hittar där Savage Harvest 2: October Blood. Stanze återvänder nu alltså till indianförbannelser och djurdemoner och denna gång med Emily Haack i högsta hugg. 
För regin står dock den gamle second unit-regissören Jason Christ. Haack spelar här Ashley, och är syster till den enda överlevande från den första drabbningen. 10 år har gått och historien har nästan blivit en vandringssägen. En ung B-filmsregissör (Benjamin Gaa) återvänder till sin hemstad och börjar tillsammans med Ashley samt några andra vänner rota i den gamla händelsen. De bestämmer sig efter en hel del trätande att det är lika bra att åka till platsen för den första massakern och försöka undersöka vad det var som egentligen hände. Naturligtvis lyckas de väcka liv i den gamla förbannelsen och djurdemonerna tar åter igen över de unga besökarnas kroppar. Och en gång behövs det naturligtvis tas till både list och motorsåg för att klara livhanken.
Smakfullt nog är Savage Harvest 2 ett steg bort från den sensationslystna sadism som det frossats i tidigare. Filmen skiljer sig dessutom ganska mycket från den första filmen i serien. Speciellt under filmens första 90-minuter finns det nämligen en nästan thriller-lik stämning. Huvudkaraktärerna gör efterforskningar och bråkar en hel massa sinsemellan om hur de ska gå vidare med sin utredning. Tillslut kommer de på samma spår som sina föregångare och filmens sista halvtimme erbjuder bra tempo och en rad finurliga specialeffekter. Tyvärr blir det lite segt att ta sig dit och filmen skulle tjäna på att klippas ner till 90 minuter då två timmar åter känns något sövande. Emily Haack gör även här bra ifrån sig och spelar brallorna av sina medskådisar medans hon lyckligtvis får behålla sina egna på den här gången. Den möjligen ofrivilliga humor som finns i första filmen lyser tyvärr denna gång med sin frånvaro.
Trots att det tydligen är Jason Christ som hållit i huvudregin så känns detta verkligen som Stanze film. Och då menar jag både filmtekniskt och temamässigt. Benjamin Gaas hemvändande regissör är helt klart baserad på Stanze själv och att han återvänder hem efter att en filminspelningsolycka krävt en skådespelares liv går även det att koppla till verkligheten. Precis detta drabbade nämligen Stanze gamle vapendragare och vän Tommy Biondo kort efter att de färdigställt Scrapbook. Kanske blev det så personligt att Stanze helt enkelt valde att lämna över huvudregin till Christ.
Tommy Biondo som seriemördare i Scrapbook
Deadwood Park (2007)
Den sista filmen i denna dvd-box heter Deadwood Park och detta är också samlingens klart bästa film. 
Stanze har här fortsatt att utveckla sin idé med en hemvändare som börjar gräva i en gammal massaker. Filmens huvudperson Jake (William Clifton) återvänder till sin gamla hemort Eidolon Crossing för att undersöka vad som egentligen hände med hans tvillingbror som försvann när bröderna endast var 8 år. En syndabock finns, men Jake känner ändå att allt inte riktigt stämmer. Dessutom börjar han besökas nattetid av spökbarn som verkar vilja säga honom något. Starkt avrådd, inte minst av den lilla stadens polis, så bestämmer sig Jake för att gå till botten med det hela. Ett beslut som för honom till den övergivna nöjesparken Deadwood Park där en fruktansvärd hemlighet finns begravd.
Stanze har här lagt ner sin själ att försöka få till en otäck stämning och har faktiskt lyckats ganska bra. Han har letat upp massor med gamla övergivna byggnader och ogästvänliga miljöer för att historien ska få en så kuslig känsla som möjligt. Tempot är släpande långsamt men det blir aldrig för segt då både tillbakablickar och små övernaturliga händelser håller upp engagemanget. Filmens svartvita tillbakablickarna fungerar utmärkt som både stämningshöjare och underlag till historien och vi bjuds bland annat på en förvånansvärt realistisk och bra krigsscen. Mot slutet av filmen lyckats Stanze ta filmen ett ytterligare steg och finalen, som utspelar sig i gångar under nöjesparken, blir riktigt stark och obehaglig. Hade det inte varit för vissa skådespelarinsatser (och filmens platta videokamerafoto) så skulle det vara svårt att gissa att detta är en sådan lågbudgetproduktion som det faktiskt är. Filmen kunde dock trimmats ner en smula och Emely Haack finns tyvärr bara med i en pytteliten biroll.
Även om denna samling inte är komplett så märker man hur Stanze utvecklas och tillslut verkar hitta sin egen stil. Hans senaste film Ratline (2011) har också fått ganska bra kritik. Det rör sig även denna gång om en lågbudgetproduktion och förmodligen är det också så Stanze vill ha det. Med total kontroll över sitt lilla bolag Wicked Pixel Cinema bestämmer han själv över distribution och pengarna glider rakt ner i hans ficka. Han har viss talang och gör helt enkelt det bästa han kan med de medel han har tillgång till. Alla kommer inte gilla dessa filmer. Men är man intresserad av underground-skräck så är Stanze och hans kompiscrew betydligt mer talangfull och underhållande än de där onämnbara tyska hemmatrixarna eller den kanadensiska klåparen Ryan Nicholson. Boxen är också överfylld med extramaterial med allt från Stanze-gjorda musikvideor med lokala band till bloopers och bortklippta scener. Det är men andra ord en hel del Stanze för pengarna, gå gott och ont naturligtvis. Köp boxen eller gör det bättre själv.
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör