En snubbe som mördar folk
Originaltitel: Some Guy Who Kills People
Skräck/Komedi, 2011, USA
Distributör: Njuta Films
Regissör: Jack Perez
Medverkande: Kevin Corrigan, Leo Fitzpatrick, Barry Bostwick, Karen Black m.fl.
Längd: 98 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-05-02
— — —
Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av en film med en titel som En snubbe som mördar folk, men oavsett hur bra fantasi man än har så kommer nog många att bli överrumplade. Visst levererar filmen i sitt löfte om mord, men ett stort fokus har också lagts på humor och överraskande sentimentalt drama. På pappret låter det kanske som om dessa element borde vara omöjliga att kombinera utan att de tar ut varandra till viss del, men Jack Perez film lyckas ändå berätta en riktigt balanserad berättelse, om än något nedtonad.
När Ken Boyd gick i skolan utsattes han för en hemsk misshandel av ett gäng skolkamrater, vilket kom att ärra honom för livet. Flera årtionden senare har Ken fortfarande inte lyckats lämna händelsen bakom sig. Han har nyss kommit ut från hispan efter ett självmordsförsök, har flyttat hem till sin dominerande mor, och jobbar på en glassbar. Kens liv är med andra ord ingen dans på rosor, och det hela görs inte bättre av att han varje natt plågas av mardrömmar där han tvingas återuppleva den grava misshandeln från sitt förflutna. Hans enda sätt att hantera drömmarna, sitt hemska jobb, sin bittra mor och hennes pojkvän sheriffen är att skissa upp hemska och rent bestialiska bilder i ett ritblock. Till en början verkar det som att bilderna bara är ett harmlöst utlopp för Kens smärta, men när det börjar dyka upp döda kroppar i den lilla lugna staden så börjar man snart ana oråd. Att alla de döda dessutom har en koppling till händelsen som förstörde Kens liv, gör att polisen blir allt mer misstänksamma mot honom. .
För att göra Kens redan omtumlade värld ännu galnare, så dyker det även upp en ung flicka på hans farstukvist som presenterar sig som hans dotter. Han gör sitt bästa för att få sin dotter Amy att känna sig som hemma, men Kens hemlighetsfulla natur gör det snart klart att han döljer något för henne och resten av staden. Vad vet han egentligen om den senaste tidens mord, och vad sysslar han med på sina långa nattliga bilturer?
Vissa spelar badminton på fritiden för att bli av med stress. Ken valde en lite mer annorlunda hobby…
Filmens kärna handlar, kanske lite överraskande, egentligen inte om morden, utan om Kens försök att passa in i samhället och i sin nya fadersroll samtidigt som han hanterar sina mardrömmar och hämndlystenhet. Hade filmen enbart handlat om Ken och hans dotter Amy hade det hela troligen kunnat slå över och blivit sötsliskigt trams, men tack vare sina våldsamma dödsscener och stundtals absurda humor lyckas filmen hålla balansen genom hela filmen. De rätt sentimentala scenerna mellan Ken och hans dotter fyller dock en stor funktion i filmen då det gör åskådaren lite illa till mods över hur lätt det är att faktiskt gilla karaktären. Att se Ken växa i sin nyfunna roll är nämligen genuint engagerande, och det är svårt att inte sympatisera med honom. Vi vill se honom mantla rollen som far och lära sin dotter att spela basket, men kan man verkligen heja på någon som vill sätta en yxa rakt mellan någons ögon?
Till mördarens försvar så var Marty alltid något av ett riktigt yxskaft.
Många kommer nog dock tyvärr att bli lite besvikna över filmens mordsekvenser. Med filmens titel i åtanke är det inte svårt att förvänta sig dödscener av Troma-nivå, där blod och lemmar flyger åt alla håll. Istället är det relativt korta, och i all ärlighets namn rätt tama scener som presenteras. Egentligen fungerar det hela väl, då sekvenserna fungerar som små adrenalinkickar som ständigt driver filmen framåt, men det är svårt att inte känna sig lite lurad i slutändan. Det lilla vi får se är dock snyggt filmat, och oftast iscensatt med riktigt välgjorda specialeffekter, så det finns ändå en del att hämta i filmen för gorehounds.
Morden är både snygga och råa, men de är lite för sparsamt använda
Istället är det filmens humor som verkligen får den att stå ut bland den uppsjö av dussinskräckkomedier som pumpats ut de senaste åren. Humorn är betydligt mer lågmäld än i till exempel Bong of the Dead, men framförallt är den betydligt bättre skriven än vad fans av genren kommit att förvänta sig. Visst är det med en del absurda ögonblick i filmen, men allting är ändå baserat på vardagshumor. Nåja, vardagshumor om din vardag består av lemlästade kroppar. Barry Bostwick, känd från Rocky Horror Picture Show och Spin City, är till exempel klockren i rollen som den lokala sheriffen Walt Fuller, som aldrig verkar veta när det är dags att sluta prata. Hans olämpliga kommentarer om de groteska morden är oftast rena fullträffar, och det går inte att låta bli att lida med Ken när Fuller börjar prata om alla de exotiska oljor han köpt in för att kunna ha det extra mysigt med Kens gamla mor. Sagda mor spelas för övrigt av skräckfilmsdrottningen Karen Black, som ni skräckdiggare säkert känner igen från filmer som Gräshopporna och Children of the Night. Kens mor kan inte beskrivas som annat än bitsk, och hon levererar den ena cyniska onlinern efter den andra under filmens gång. Det kan tyckas vara ett lite udda val att anlita Black för en så här pass liten roll, men med hjälp av kvick och träffsäker dialog så framstår hon ändå som en av filmens mest minnesvärda karaktärer. Något som dock gör att filmen skiljer sig från så många andra skojfriska skräckfilmer är det geniala valet att aldrig göra huvudpersonen, spelad av Kevin Corrigan, till ett vandrande skämt. Visst hamnar han i en del dråpliga situationer, men han presenteras alltid i ett betydligt allvarliga ljus än filmens andra karaktärer, vilket gör att filmen aldrig helt tappar sitt fäste i skräckgenren.
Brainfreeze eller mordlust? Ibland är det svårt att veta vart gränsen går…
Att göra en film som verkligen förtjänar att klassas som en skräckkomedi verkar vara en konstform som väldigt få filmmakare har lyckats bemästra. Blotta tanken på genren brukar få de flesta skräckdiggare att resa ragg, då den idag tyvärr oftast förknippas med Scary Movie-franchisen och andra filmer som mer är rena parodier. Det verkar helt enkelt svårt att få till en naturlig balans mellan humor och skräck utan att någon av delarna helt tar över. Jack Perez dock nytt hopp om genrens överlevnad med sin film, då den faktiskt behandlar båda mord och komik med en finess vi sällan ser idag. En snubbe som mördar folk kanske inte är den råaste eller roligaste skräckkomedin som har gjorts, men den är en av få filmer om en machetesvingande massmördare som faktiskt kan klassas som en riktig feelgood-rulle.
Betyg: 6.5 av 10
— — —
Johan Axell; Frombeyond-medarbetare