Electric Boogaloo: The Wild, Untold Story Of Cannon Films
Dokumentär, UK, 2015
Distributör: Studio S
Regi: Mark Hartley
Medverkande: Luigi Cozzi, Sybil Danning, Alex Winter m.fl
Längd: 100 minuter
– – –
Sitt ner i båten, för nu blir det minsann åka av ska jag säga er. Framsidan fullkomligt osar av nostalgi för egen del, så jag är riktigt laddad inför att lägga in DVD’n i spelaren och köra igång direkt. 100 minuter senare sitter jag med ett flin över hela ansiktet, men det känns också lite sorgligt samtidigt. Sorgligheten återkommer jag till senare. Electric Boogaloo handlar om ett av de mer beryktade och smått ökända filmbolagen, nämligen Cannon och dess två excentriska ägare Menahem Golan och Yoram Globus. Cannon började med att göra bland annat engelskspråkiga varianter av svenska mjukporrfilmer som exempelvis Jag – En Oskuld (J. W Sarno 1968). När bolaget började knaka i fogarna så köpte kusinerna Golan och Globus det 1979 och för oss nostalgiker och b-filmsnördar skapades filmhistoria där och då.
Det är mycket naket, explosioner, pang pang, våldsamheter och herrarna Golan och Globus pendlar mellan att vara briljanta och helt vansinniga i takt med att filmerna kommer ut. Cannon släppte otroligt mycket film, och jag tror inte ens en bråkdel får tid i rutan i denna dokumentär. Men det är många roliga klipp och jag satt hela tiden och skrattade till eller kände ett sug i magen efter att se om massa gamla klassiker och även försöka lägga vantarna på några osedda guldkorn. Skådespelare, regissörer, filmfolk och många andra intervjuas om sitt arbete på filmerna, men även mycket om filmkusinerna som ville ta över Hollywood. Dokumentären har ett bra ratio mellan intervjupersonerna i bild och klipp från filmerna och gamla bilder av olika inblandade i historierna som berättas. Ibland kan ju klippningen i dokumentärer förstöra flytet och tempot, men här är det en bra nivå tycker jag.
Utseendet på dokumentären är inte lika vasst som i exempelvis Inside Deep Throat (F. Bailey & R. Barbato 2005) eller Road To Winter Classic (tv-serie), men det är absolut inget fel på det. Det jag tyckte var riktigt befriande var att det inte bara var det gamla vanliga rapandet som kan bli i dokumentärer om nöjesbranschen där alla sitter och klappar varandra på ryggen och säger att allt är frid och fröjd. Electric Boogaloo bjuder på en rad rejäla snytingar, bland annat får sig Sharon Stone en känga av Richard Chamberlain efter att de spelat mot varandra i King Solomon’s Mines (J.L Thompson 1985). Även Cannons ägare får sina fiskar varma vid ett par tillfällen.
Stundtals när jag ser dokumentären tänker jag på vår egen Mats Helge Olsson, och det känns som att det finns en hel del likheter och paralleller mellan hans förehavanden i Sverige under 80-talet och Cannon. Många är ju onekligen de titlar som Cannon fick ut under 80-talet som kommit att bli klassiker, precis som Olssons The Ninja Mission (M. Helge Olsson 1984). Cannon hade mer pengar och en större marknad såklart, men likheterna finns. Det var ett ganska anarkistiskt sätt som det gjordes film på, och en hel del av de konventionella reglerna slängdes sonika ut rakt genom närmsta ruta. För de inblandade i filmerna kanske det inte alltid var optimalt, och många gånger blev ju produkten lidande. Superman IV: The Quest For Peace (S.J Furie 1987) får ju räknas som ett sådant exempel, men det finns ju såklart också både fullträffar och framtida klassiker som bär Cannon-sigillet.
Under dokumentärens gång är det många gånger jag förs tillbaka till min ungdom när man lånade VHS-kassetter av kompisar och även spelade in mycket från Kanal 5. Charles Bronson och Chuck Norris gjorde filmer för Cannon, och det är ju två hjältar i mitt hem. Tyvärr är Chuck Norris inte med och blir intervjuad i filmen, och även Golan och Globus har tackat nej. Det är synd för det hade varit väldigt roligt att höra deras åsikter såhär många år efteråt. Men är mycket gamla intervjuer med, så deras åsikt utelämnas ju inte även om de inte uppdateras hur de tycker nu för tiden.
Det sorgliga med dokumentären ligger lite i hur det diskuteras kring Cannon. För mig har det varit ett sigill för underhållning och några av mina favoritfilmer finns representerade i den långa listan av utgivna filmer under 1980-talet. Men man får känslan av att vissa nästan skäms för sin medverkan och att kusinerna och speciellt Menahem ses som lite skämtfigurer. Jag är en stor beundrare av människor som brinner för något och går sin egen väg och det måste man ju ge Golan och Globus att de gjorde, men tyvärr höll det ju inte och blev aldrig den kraft som lade Hollywood under sina fötter. Fallet var oundvikligt, tyvärr.
Electric Boogaloo är en resa nerför bekanta gator fyllda till bredden av actionstänkare, skräckrullar, komedier, naket och med sidogator man känner att man måste besöka inom väldigt snart. Direkt när eftertexterna rullat färdigt så letade jag efter några titlar för att beställa dessa omgående. En stark nostalgikänsla sköljde över mig, och samtidigt ett vemod för att detta är den sortens filmer man aldrig kommer få se igen, i alla fall inte lika charmigt utfört. Månne bet kusinerna av allt för stora bitar, försökte fylla en för stor kostym, var ”galna” och alla de där andra klichéerna man brukar dra med. Men de lyckades prångla ut en lång rad filmer, skapa en hel del framtida klassiker för oss med smak för 80-talets goda och det har ju onekligen kommit flera dokumentärer om dem och Cannon. Denna är sevärd, dock inte den bästa dokumentär jag sett, men jag blir sugen att se de andra som gjorts också för historien, figurerna bakom Cannon och folk runt bolaget är intressanta. Förbered er på att få en skön round house-kick rakt i nyllet av nostalgidojan och även att öppna plånboken för att köpa hem hela Cannons katalog.
Betyg: 7 av 10 (Cannon själva får 10 av 10!)
— — —
Mikael Hammarberg
— — —
Fotnot: Vill du veta mer om Cannon och dess spekatulära filmarv så lyssna gärna på FromBeyonds podcast-avsnitt nummer 36 – The Can(n)on of the 80s. Där diskuteras både Cannon som filmbolag samt flera av deras filmer.
FromBeyond har även en recension av Golan och Globus egenproducerade The Go-Go Boys: The Inside Story of Cannon Films (med svensk titel; Kungarna av Hollywood: Den sanna historien om Cannon Films uppgång och fall). Denna film fungerar om inte annat som ett bra komplement till Electric Boogaloo.