Den svarta katten och andra berättelser (2013)

Den svarta katten och andra berättelser
Adaption och teckning: Fabian Göranson, Ola Skogäng, Anneli Furmark, Joanna Hellgren.
LL-förlaget, 2013
88 s.

— — —


svartakattenliksomInnan Stephen King skrev om hemsökta hotell och djurkyrkogårdar, och innan H.P. Lovecraft diktade upp sina kosmiska vidunder och uråldriga gudar så banade på många sätt en ensam man vägen för den idag så älskade skräcklitteraturen
. En man som egentligen inte kan beskrivas på något annat sätt än en litterär titan inom den mardrömsfyllda genre han mer eller mindre skapade på egen hand. För medan Edgar Allan Poe förvisso inte var först med sina gotiska spökhistorier, så är det svårt att förneka det faktum att han tog mediet till sin absoluta spets. Än idag ser vi ekon från hans mästerliga karriär då hans historier filmatiseras, plagieras och kanske främst inspirerar. Vi hade helt enkelt inte haft den rika skräckkultur vi har idag om det inte hade varit för Poe.

Under åren som jag varit redaktör här på Frombeyond.se har jag ägnat otaliga spaltmeter åt landsmannen H.P. Lovecraft och hans omöjliga värld av det bisarra och makabra. Men Edgar Allan Poe å andra sidan får jag nog erkänna att det varit sämre med. Kanske har jag helt enkelt glömt att lyfta fram honom lika ofta som andra författare, då jag precis som många andra nästan ser honom som en självklarhet – en veritabel institution. Det finns nog egentligen rätt få här i Sverige, eller ens i världen för den delen, som inte skulle kunna nämna namnet på minst ett par av hans berättelser om man så bara frågade. Men det betyder ju faktiskt inte att de tvunget har läst dem; Vi lever trots allt i en värld som är så pass genomsyrad av hans texter att till och med satiriska populärkulturprogram som South Park och The Simpsons ägnat avsnitt åt författarens berättelser. Andra serier och filmer har istället bara starkt inspirerats av den särpräglade gotiska skräck som gjorde Poes texter så unika.

Ska man vara lite krass så är det kanske inte heller så konstigt att det blivit just så här. Medan många skolor och utbildningar fortfarande lyfter fram Poes texter som exempel i sin undervisning så är det nog många som ändå ryggar tillbaks lite vid tanken att sätta sig in i författarens berättelser. I många fall kan nog nämligen de tjocka novellersamlingarna rent språkmässigt te sig lite föråldrade, och den sakta byggande atmosfären i berättelserna skiljer sig ju en hel del från dagens ofta stressade försök till skräck. Men till dags dato har jag ändå aldrig stött på någon som inte blivit handlöst förälskad i Poes texter när de väl börjat läsa dem. Därför kan jag inte göra mycket annat än att höja på hatten för LL-förlaget som valt att eliminera många av de hinder som avskräckt potentiella läsare från att ta till sig författarens klassiker. Den svarta katten och andra berättelser är nämligen en antologi där man samlat några av Poes mest prisade berättelser i en mer lättläst form. Man har sedan låtit några av Sveriges duktigaste tecknare illustrera historierna för att på så vis kunna presentera dem i ett mer modernt seriestuk.

svartakattenfabianFabian Göranson har fått äran att teckna samlingens första berättelse, Den svarta katten. Göranson känns kanske främst igen för hans verk i tidningar som Galago, men har även gjort sig ett namn på den svenska kulturscenen med sin fantastiska illustrering av Strindbergs Inferno som utkom för några år sedan. Det är med andra ord något av en veteran vi har att göra med, och det märks faktiskt genast. Man känner snabbt igen hans unika tecknarstil, och faktum är att den tillför en hel del till berättelsen. Då Den svarta katten trots allt är relativt visuell i sitt narrativ så gör det väldigt mycket att kunna få se exakt vad som händer den osalige suputen i berättelsen. Det är svårt att inte känna lite medlidande för honom när man får se alla de mardrömslika syner och mardrömmar som Göranson har gett liv i sina bilder.

morgueSamlingen fortsätter med Morden på Rue Morgue, och här är det istället Ola Skogäng som sköter det grafiska.  Han är kanske främst känd för sitt arbete med den numera nästan kultförklarade Theos ockulta kuriositeter, och det märks tydligt att han har erfarenhet av att teckna just skräck sedan tidigare. Hans sätt att väcka liv i berättelsen hör nog till samlingens verkliga höjdpunkter då de detaljrika bilderna formligen sjuder av rörelser och känslor. Det finns ett djup i bilderna som formligen väcker den tecknade staden och dess invånare till liv framför ögonen på läsaren, och som gör att de sargade liken som påträffas under berättelsen ibland känns lite för verkliga.  Morden på Rue Morgue har alltid varit en av Poes bättre historier, men här blir den verkligen en ren fröjd att ta del av.

Medan de två första berättelserna hör till författarens absolut mest kända klassiker så kommer nog Fallet Valdemar, som utgör seriesamlingens tredje kapitel, överraska en del läsare. Det är nämligen ett rätt udda val att inkludera i antologin, och är långt ifrån den första berättelsen man tänker på när man hör ordet ”serieadaption”. Anneli Furmark har här använt sig av vackra sepiatonade bilder målade i vattenfärg för att föra historien framåt. Teckningssättet är ett utmärkt val för just den här historien, även om berättelsen i sig fortfarande känns något malplacerad i samlingen. Nämnas bör kanske att Furmark, precis som Göranson, också har skrivit om Strindberg tidigare – även om det i det här fallet dock skedde i en betydligt mer fantastisk och existentiell omgivning än den i Inferno. Trots att hon vunnit många priser under sin karriär är nog dock Furmark relativt okänd för den stora massan. Men efter hennes imponerande insats i Den svarta katten och andra berättelser kommer förhoppningsvis fler att bekanta sig med hennes tidigare verk.

Tyvärr håller inte seriesamlingen samma kvalitet rakt igenom, utan faller lite under dess sista kapitel. Det skvallrande hjärtat kan nämligen inte räknas som någon direkt höjdpunkt, varken visuellt eller berättarmässigt. Den är kanske den mest uttjatade Poe-berättelsen och Joanna Hellgrens illustrationer gör dessvärre inte mycket för att väga upp detta faktum. Precis som Furmark har hon använt sig av vattenfärger, men tyvärr har detta resulterat i att teckningarna nästan helt saknar detaljer. Det är förvisso stilrent och ikoniskt stundtals, men det går inte att blunda för att bilderna skulle mått bra av lite skarpare framtoning. Hellgren är annars mer känd för att teckna i gråskalor, och det är ett rent mysterium varför hon inte använt sig av den stilen även här.

Den svarta katten och andra berättelser är en mestadels imponerande samling, där även de svagare inslagen ändå är riktiga läsvärda. Till skillnad från Skräcken i Dunwich och andra berättelser fungerar de simplifierade berättelserna alldeles utmärkt och fråntar inte historiernas deras otäckt krypande känsla av obehag. Här finns det mycket att hämta för så väl seriefantaster som rena nybörjare. Skräck har aldrig varit så populärt som det är nu, och samlingar som denna kommer troligen se till att det fortsätter att vara det.

Betyg: 8 av 10

— — —

pressaxell
Johan Axell
; Redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*