Den magiska biodagen 2016

En fredagkväll i december, från ett torrlagt Värmland till ett snötäckt Alingsås. Hur spännande låter det? För somliga reseaficionados kanske det ter sig som en himmelsk resa att göra, men för de flesta är det nog en axelryckning. För mig också, om det inte vore för en sak. En skräckfilmsfestival i Alingsås.

Min första resa ner från min dåvarande bostad i Örebro till Alingsås var 2009, där höjdpunkten var en danskundertextad House by the Cemetery på bioduk, och sedan dess har det blivit ett antal besök till. Jag önskar jag kunde säga att jag har varit festivalen 100% trogen, men det vore att försköna verkligheten. Några gånger kom livet, vad det nu betyder, i vägen. Jag skulle ändå kalla mig en trogen besökare på biograf Palladium i Alingsås, och lyckligtvis kom inte livet, eller något annat, i vägen det här året heller.

hermitVäder- och tåggudarna var med oss denna fredag och straffade oss inte hårdare än ett par minuters försening, vilket gjorde att vi hann köpa en rykande het pizza till helgens första film. Värmländsk skräckkomedi är inget man säger varje dag, men kanske är det dags att de två ordet blir mer frekventa i vår vokabulär? Hur som helst var det vad som stod på schemat, med Hermit: Monster killer (eller den betydligt tuffare svenska titeln Den gamle och monstret!). En film som undertecknad faktiskt var med och blygsamt stöttade för ett par år sen via en crowdfundingkampanj och som vuxit till sig under många års tid innan den nu äntligen är klar. Så, hur är resultatet då? Det gör ont i mig att kritisera indieskräck, för jag vill ju att folk med stora hjärtan ska fortsätta göra film och i bästa fall lyckas och nå något större. Ändå måste jag erkänna att Hermit… inte är en perfekt film, men den har mycket ambition, vilket den också lever på. Skämten går inte alltid fram och det är inte hela tiden lätt att höra vad som sägs på den stundtals grova värmländskan (och det kommer från en värmlänning). Men, ett monster i de värmländska skogarna som tar sig an jägare och gamla män? Det är ju ändå något.

Tråkig som man är med sitt sju-till-fyra-jobb är man rätt trött efter en dags arbete och en film på det, så inte särskilt många klockvarv efter att eftertexterna rullat bestämde vi oss för att krypa till kojs. Eller ja, till sovsäck i detta fall. Några timmar senare med halvbekväm sömn i bagaget var vi redo för att tackla en dag fullspäckad med skräckfilm på bio. Efter att ha traskat runt på stan och rotat bland de filmer som erbjöds till försäljning var det dags för dagens första film, och i ärlighetens namn var det ingen jag var särskilt peppad på.

NOT TO ARCHIVE NOT TO ARCHIVE NOT TO ARCHIVE_b-grade movies like Attack of the Lederhosen Zombies are in high demand in countries like China

Attack of the Lederhosen Zombies är en titel som för mig mest doftar trött skämt och tomt innehåll, men lyckligtvis var det inte så farligt som jag befarade. I en alpby går ett experiment med konstgjord snö fel och snart är zombiekatastrofen ett faktum, och det blir knappast bättre av de otaliga mil som sträcker sig mot civilisation, med bara snö, snö och mera snö i sikte. Vad som hade kunnat bli en exercis i dåliga skämt och trött zombieupprepning blir mest ett ”jaha”, vilket ändå är bättre, på något vis. Det är inte särskilt kul eller spännande, karaktärerna väcker inte någon sympati och zombies har man sett så många gånger på film att det krävs mer än så här för att få mig nyfiken.

file_749591_beyondgatesNågot som däremot gjorde mig nyfiken var följande film, den VHS-nostalgiska Beyond the Gates. Här får vi följa två bröder som ska rensa ur sin försvunne fars loppisbutik, en butik som till stor del består av VHS-filmer. När de hittar ett brädspel på faderns kontor dras de in i något de inte hade räknat med, och spelet visar sig vara mer än bara något gammalt kitschigt skräckspel. Det blir istället en kamp om deras själar, och spelet vill inte släppa dem förrän de spelat klart. Idén är väldigt bra, som någon nämnde ett möte mellan ”Jumanji och 80-talsskräck”. Det är inget nytt grepp bland skräckfilmer att blicka tillbaka mot det svunna decenniet, men även den här gör det rätt bra. Skådespeleriet är inte alltid på topp och med ett lite mer förfinat hantverk hade det kunnat bli ännu bättre. Det är fortfarande en spännande tanke som för det mesta får en lyckad överföring till film. Dessutom finns det mer än nog för den som tycker om att se folk dö på våldsamma sätt.

yoga_hosers_posterEn lunchpaus senare där vår hunger stillades var det dags för nästa punkt på schemat, överraskningsfilmen. Alla som lyssnar på vår podcast vet vad jag tycker om Kevin Smiths filmer nuförtiden, så jag kan ju inte direkt säga att jag hoppade av glädje när det visade sig att nästa film var hans Yoga Hosers. Men, man ska alltid ha ett öppet sinne, eller hur? Tyvärr gick inte det här, för redan efter ett par minuter barkade det här käpprätt åt dit dåliga filmer hamnar när de dör. Handlingen har något att göra med gamla kanadensiska nazister som har skapat en arme av små korvgubbar, och ja, ni läste rätt. Filmens största problem är att allt känns som ett enda stort gäng internskämt för de inblandade och att det här är en film som Smith gjort åt sin dotter (som spelar huvudrollen föga övertygande). Tittar man på humorn är det stundtals på kiss-och-bajsnivå, eller så försöker man få publiken att skratta åt hur ”roligt” alla kanadensare uttalar ordet ”about”. Suck.

31poster_0Efter att ha utstått Yoga Hosers var det dags för ett välkänt namn inom skräckfilmen; Rob Zombies senaste film 31. Jag hade sett den sedan tidigare, men film blir ju som alla vet ofta bättre på bioduk. När Zombies förra film Lords of Salem kom var det många som ryggade bak och tyckte att regissören gjort sin sämsta film hittills, jag och andra var av en annan åsikt och menade att Zombie gjort sin mest personliga film. Tyvärr är 31 inte en fortsättning på den utstakade vägen, utan snarare en återgång till hans äldre estetik, där svordomar och våld är det viktigaste. Här får vi följa ett gäng hippies som blir kidnappade och satta i ett spel som kallas just 31. Det gäller att överleva ett dygn där du jagas av galna mördare sminkade som clowner, allt medan de sadistiska lekledarna satsar pengar på din chans. Det blir aldrig särskilt intressant och filmen blir inte mycket mer än sin väldigt enkla handling. Det blir en trött uppvisning i saker man sett förut och även om det är gjort med en van hand och ett kompetent regissörsöga är det ingen film som på något sätt sticker ut. Istället känns det mer som att Zombie vill göra sina fans glada och köra på det han är som mest bekant med.

funhouse-massacre-poster-1Även årets avslutningsfilm innehöll clowner, eller åtminstone en clown. När ett gäng seriemördare bryter sig ut från ett mentalsjukhus och gömmer sig inne på ett skräckhus på självaste halloween, är massakern snart ett faktum. The funhouse massacre är en film som stundtals har svårt att hitta sig själv, och kan aldrig bestämma sig för om det vill vara en skräckkomedi eller en mer allvarlig skräckfilm. Den skeva balansen gör att filmen aldrig hinner sätta sig hos mig som tittare och med ett gäng mer eller mindre ointressanta karaktärer gör det mig ingen skillnad om de lever eller dör. Regissören försöker småklumpigt att introducera mördarna hos oss tittare genom att ge oss en kort bakgrundsstory, men det faller sådär och känns mer som ett billigt sätt att etablera karaktärer. Nä, tyvärr avslutas årets skräckfilmsfestival i Alingsås med en liten axelryckning istället för ett glädjerop.

Oavsett filmer är det som alltid trevligt att bege sig ner till Alingsås för att under några intensiva timmar hänga med likasinnade och se skräckfilm på bio. Det kanske inte alltid är ett mästerverk som projiceras på duken, men det gör inte så mycket när stämningen i övrigt är så förbaskat gemytlig. Nästa år är det tioårsjubileum, givetvis kommer vi på FromBeyond att befinna oss där även då.

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*