Meny Stäng

Deadgirl (2008)

Deadgirl
Skräck, USA, 2008
Regi: Marcel Sarmiento, Gadi Harel
Distributör: Njuta Films
Medverkande: Shiloh Fernandez, Noah Segan, Candice Accola  m.fl.
Längd: 101 minuter
Filmen finns att hyra och köpa på DVD från: 2011-03-30

— — —

Rickie (Shiloh Fernandez) och JT (Noah Segan) är två villfarna ungdomar för evigt dömda att stå utanför den klick av populära klasskamrater de säger sig avsky men i hemlighet vill vara som. De har tröttnat på skolan och dagarna består mest av att skolka och dricka sig fulla för att på så vis undfly missnöjet över livet. Deras skolkande tar dem en dag till ett nedlagt mentalsjukhus där de spenderar tiden med att utforska byggnadens mörka skrymslen. I byggnadens källarutrymme finner de en ung kvinna, naken och fastkedjad. Hon är inte levande – men inte heller död.

De båda regissörerna Marcel Sarmiento och Gadi Harel (den sistnämnda med en bakgrund hos omtalade slaskbolaget Troma) har med Trent Haagas manus som grund skapat en nattsvart och dyster film där fokus ligger på sexualitetens allra mörkaste vrår. Redan några minuter in i Deadgirl får vi en hint om det kaos som komma skall när de frustrerade tonåringarna lämnar efter sig ett blödande spår av destruktivitet. Med ens vet man att detta på intet sätt kommer att sluta väl.

Rickie och JT lever i en värld präglad av de vuxnas frånvaro, en verklighet kantad med nedbrytande manliga förebilder och svikande kvinnor. Över dem hänger tyngden från arbetarklassen, en tro att de aldrig kommer bli mer än vad de redan är. Klasshatet visar sig främst hos den aggressive och impulsive JT som helt tappat tron på omvärlden, driven av ett fräsande kvinnoförakt som redan i filmens början visar sitt fula tryne. Ständigt vid hans sida finns den passive Rickie som desperat famlar efter sunda värderingar att hålla fast vid.

Haagas manus har kritiserats för att vara misogynt gentemot kvinnor, de få som figurerar i filmen tillskrivs den vanliga rollen som offer, men han målar även upp en grovt stereotypisk bild av män som svinaktiga våldsverkare utan kontroll över sin sexualdrift. Främst märker vi det i Noah Segans obehagliga porträtt av JT, en tvättäkta psykopat som inte ser på kvinnor annat än som dött kött; en handelsvara. När han finner den fängslade kvinnan är inte hans första tanke, som hos den betydligt mänskligare Rickie, att hjälpa henne utan ser i stället en ständig källa av sexuella äventyr. Att offret för hans övergrepp är levande död ser han som den perfekta lösningen: i hans händer en sexslav utan tanke och egen vilja.

Hmm… fotsvamp?

Det mesta av sympatin torde ligga hos Shiloh Fernandez plågade Rickie som dras mellan att göra det rätta och lojaliteten gentemot den bästa vännen. Hans ångest över den uppkomna situationen känns kvalfullt äkta, men karaktären i övrigt är alldeles för apatisk och tunt skriven för att kännas riktigt träffande.

Tekniskt sett dras Deadgirl med ett icke bearbetat bildspråk och en mycket burkig ljudupptagning. Harris Charalambous foto är grådassigt på ett mindre smickrande vis och skulle behöva en hel del kontrast för att komma till sin rätt. Det som trots allt står ut är delar av filmmusiken och specialeffekterna som för det mesta håller fin klass.

I skickligare händer hade Deadgirl kunnat bli mycket mer än vad den är idag. Någonstans i allt gytter av slitna stereotyper finns en stark berättelse om grupptryck, klassfrågor och människans sexualitet, men också en uppgörelse med den, i USA, vedertagna betraktelsen av en riktig man som en all American stud. Historien saknar tyvärr det lilla extra som krävs för att hålla liv i spänningen filmen ut och den grund som filmmakarna arbetar med känns alltför ofärdig.

Det har cirkulerat rykten om en uppföljare där berättelsen i stället skulle kretsa kring två tjejer som hittar en fastkedjad man, en idé som känns långt mer intressant och fräsch än den första, men ständiga dementier från de involverade tyder på att så inte blir fallet.

Betyg: 4 av 10

— — —

Sandra Wallin är manusförfattare, filmvetare och frilansskribent

Den här recensionen poblicerades ursprungligen på Kulturdelen.com 2011-05-11

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *