Meny Stäng

Dead Girl Blues (2020)

Vad är egentligen en giallo? Fråga tio olika kultfilmsälskare och du får, om inte tio, åtminstone ett gäng olika svar. Vissa hävdar kanske bestämt att de måste vara italienska, andra att det måste minsann finnas en mördare med svarta handskar. Själv vet jag inte, ändå väljer jag att definiera vissa filmer som giallo, andra inte, trots att det finns de som bestämt hävdar annat.

Vadan då detta prat om giallo i en bokrecension? Ja, en ledtråd får ni på bilden till höger och har ni inte greppat vart jag är på väg så får ni bakläxa med Dario Argentos Bird With the Crystal Plumage. Här är det dock inget italienskt vi ska förkovra oss i, istället är det skotten David Sodergrens tredje bok Dead Girl Blues som redan på omslaget fullkomligt skriker mordmysterium.

Mycket riktigt börjar det också med att en ung kvinna efter att ha flytt från något hemskt ställe mitt ute i ingenstans mördas i Edinburgh, ett mord som vår protagonist Willow Zulawski (referens nummer ett!) blir vittne till. Hon dras därefter in i en värld av snuffilmer, knivbeväpnade gestalter och en vardag hon allt mer tappar greppet om när hon både försöker reda ut vad som egentligen hände den där unga kvinnan, samtidigt som hon kämpar för att själv inte falla offer.

För de som läst Sodergrens tidigare verk The Forgotten Island och Night Shoot vet man att han inte blygs att skildra våldsamma dödsfall. Det är inget han ändrat på när han ger sig på att skriva en skotsk giallo, eller ”slasher noir” som han själv kallar det i efterordet. Till skillnad från de tidigare böckerna tycker jag dock här att det brutala våldet inte riktigt fyller samma funktion och ibland får stå i vägen för en bättre intrig. Det faller aldrig riktigt på plats och även om det hela tiden är underhållande, känns det inte lika träffsäkert som Sodergrens två föregående romaner.

Kan man kalla det en giallo då? Nja, om jag nu är rätt man att bestämma. Det känns mer som en slasher, om man nu ska vara genrefascist, där twisten förvisso hade kunnat passa in i en italiensk 70-talsrulle med sin relativa långsökthet. Detta till trots har jag inte alltid lätt att lägga ifrån mig Dead Girl Blues, då Sodergren har en förmåga att hitta ett bra driv i sina berättelser och dessutom ha den goda smaken att inte breda ut dem till obscena längder. Denna landar exempelvis på nätta 262 lättslukade sidor.

Summa summarum är Sodergrens tredje verk kanske hans svagaste, men därmed inte sagt att den genrefilmsälskande (läs bara alla musikreferenser i efterordet) skotten har tappat sin förmåga att skriva. Dead Girl Blues fastnar inte riktigt hos mig som föregående böcker, utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Med det sagt är det fortfarande klart läsvärt och ett intressant försök att forma en slags egen nisch på en genre ingen riktigt kan säga vad det faktiskt är.

– – –

David Larsson

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *