De första stegen in i Lovecrafts värld – En intervju med Doug Blair

När den amerikanske rockmusikern Doug Blair inte står på scenen med sitt band W.A.S.P., eller är ute och reser land och rike runt med sina många seminarier och föreläsningar, händer det att man ibland kan finna honom omkringstrykandes på Stockholms kullerstensbelagda gator. Beväpnad med ett anteckningsblock och ett par årtionden av rockhistoria under bältet gav jag mig därför ut i den kalla oktoberluften för att jaga rätt på den kände gitarristen. Då det än en gång hade blivit dags för den årliga Lovecraft-festivalen uppe i huvudstaden så stod äntligen stjärnorna rätt för ett möte. Samtalet som skulle komma att bli resultatet av min träff med Doug Blair skulle komma att resultera i en klarare inblick i, inte bara hans framtid och förflutna i den omskrivna rockoperan Dreams in the Witch House: A Lovecraftian Rock Opera, men även in i hans egna personliga relation till skräck och fasa.

For the original English interview, please click here

— — —

doug blair pressDet har nu hunnit gå ett helt år sedan vi på Frombeyond.se sist träffade dig under den Lovecraftianska rockoperans galapremiär. Men trots att vi följt projektet och bokstavligen skrivit spaltmeter om det, så har vi aldrig fått höra historien om hur du först blev involverad. Berätta lite om hur du först kom i kontakt med projektet.

** Jag hade bett Chris Laney (Laney’s Legion/Shotgun) att hålla ett öga öppet efter intressanta musikprojekt som jag kanske kunde involvera mig i. Det var efter en show med W.A.S.P. i Sundsvall som han letade rätt på mig och berättade om en ny rockopera som han höll på med, och jag blev genast intresserad! Under en av mina sedvanliga repningar i LA lyckades jag smita in i en av Witch House-projektets kusliga studior tillsammans med producenten Mike Dalager, och spelade in en hel drös med stycken i en enda session. Chris Laney redigerade sen det jag hade spelat in, och det hela slutade med att man nu kan höra min gitarr på två av skivans spår. Efter det var det som att portarna till en helt ny värld hade slagits upp framför mig.

Och hur ser framtiden ut?

**Projektet har egentligen en hel rad med möjligheter framför sig – allt från liveframträdanden på festivaler och teatrar till långfilmer. Vi undersöker just nu intresset för projektet, och våra producenter har en hel del planer om vad man skulle kunna göra i framtiden för att få rockoperan att växa sig ännu större. Jag är väldigt stolt över att få vara del i ett projekt som även inkluderar den fantastiske Bruce Kulick (före detta medlem i KISS), och jag tror att allt eftersom hans inblandning i projektet växer sig större, så kommer allt fler få kännedom om skivan, och musiken kommer bara att växa sig allt större och större. Och mer ondskefull dessutom…

Berätta lite mer om möjligheterna att få se Dreams in The Witch House: A Lovecraftian Rock Opera som en renodlad scenproduktion.  Skulle vi i så fall till exempel få se dig uppe på scenen i någon mardrömslik demonprinsskrud?  

** Scenuppsättningen har ju som sagt alltid varit en av våra intentioner allt eftersom projektet växer. Jag har inte alltför stora erfarenheter av skådespeleri, så jag tror nog att jag skulle nöja mig med att bara spela musiken – vilket trots allt är utmaning nog bara det! Vi skulle ju kunna framföra rockoperan, i den form den har i nuläget, med några få nyckelpersoner som står för musiken ( Chris Laney, Anders Ringman (DK), en trummis och jag själv) och tre skådespelare/vokalister till exempel. Men för en riktigt fullskalig version skulle vi behöva expandera allting, allt från dialog till musik, och sätta ihop ett större band och skaffa fler skådespelare. Och ja, i så fall skulle vi så klart ha full monstermundering på oss!

Var du välbekant med Lovecrafts verk redan innan du blev en del av Dreams in the Witch House? Eller med några andra skräckförfattare, för den delen?
** Nej, jag var inte alltför bekant med hans böcker och berättelser. Men jag var desto mer bekant med Charles Bukowski och Jack Kerouac (som både var viktiga aktörer inom den amerikanska Beat-skrivrörelsen) då de har rätt starka band till områdena kring Boston och Merrimac Valley, Massachusetts, som är ett par av de platser som jag nyligen bott på i USA. Jag hade faktiskt tur nog att få besöka en gammal pub i trakten, the Old Worthen House Tavern, som är belägen i staden Lowell, där Kerouac såväl skrev, drack och rent ut av bodde. Han var helt pank, så enligt legenden lät pubens ägare honom använda det gamla biljardrummet på övervåningen som ett sovrum om nätterna – och rummet finns faktiskt kvar än idag. Det har inte förändrats vidare mycket över åren, och det har inte själva baren heller gjort egentligen. Det är en riktigt intressant plats som verkligen svämmar över med atmosfär – du kan verkligen det förflutna runt om kring dig, och det är lätt att föreställa sig hur Kerouac brukade komma nerför trappan för att ta sig en drink. Puben har förresten samma sorts fläktsystem som Harry B. James här i Stockholm har – där alla fläktar är sammankopplade till en och samma motor.

Men för att gå tillbaka till det här med Lovecraft, så spelade jag rätt ofta i trakterna kring Rhode Island med ett av mina gamla band. Och det var ju just där som Lovecraft lät många av sina berättelser utspela sig. Jag blev inte vidare förvånad när jag fick veta om hans historia med trakten, då jag alltid fått en lite udda och oförklarbar känsla av stället. Trots att Providence (RI) har restaurerats och snyggats till, så finns där fortfarande en hel del mystik och mörker kvar – vilket jag älskar! Nu kan jag besöka de där platserna igen, fast på helt nytt sätt tack vare Lovecraft. Det här var ju hans nejder, och hans ande är fortfarande kännbar i den vinande vinden ibland.

Jag ska försöka att ta till mig fler Lovecraftberättelser nu. Det var för övrigt riktigt kul att få se alla kortfilmerna under filmvisningen på torsdagen under Lovecraftfestivalen, då de verkligen kom att kittla mitt intresse för författaren än mer. Man skulle ju nästan kunna säga att Dreams in the Witch House-gänget formligen släpat in mig i skräckförfattarens förvridna värld, och det är ett riktigt fantastisk ställe att få uppleva. Till slut är det väl dock det där som kommer att hända! (Doug pekar på groteska ansiktet på rockoperans omslag och gör en leende grimas)

Berätta gärna lite mer för våra läsare om din egen relation till just skräck. Är du till exempel ett fan av skräckfilm eller något liknande?

** Nej, tyvärr. Då jag nog är en fullkomlig gitarrnörd så är det funnits ytterst få saker som lyckats få mig att slita mig från musikvärlden. Så man skulle väl kunna säga att de flesta av mina skräckupplevelser har haft med kvinnor att göra! (Doug ler och skrattar) Och när man lyckats överleva sådant, ja, då är ju allt det här andra rätt tamt i jämförelse!
Jag har väl egentligen varit så pass isolerad i mitt musikskapande att jag levt som i en slags bubbla. Min enda värld har under en lång tid nu egentligen bestått av att spela, turnera och göra skivor, och medan bubblan kanske inte är så värst stor så har den ju tyvärr desto tjockare väggar.  Men jag har blivit allt mer bekant med skräck tack vare alla de här häftiga eventen vi besökt. Jag tycker ju förvisso om en del serier och anime som har inslag av skräck och våld i sig, men jag verkar dessvärre aldrig riktigt kunna få nog med tid för att sätta mig ner och läsa nu för tiden.

Om vi tar ett steg bort från Lovecraft för ett ögonblick och ser på skräcken som helhet, så är det ju svårt att bortse från den rätt uppenbara kopplingen mellan rock och skräck. Vi har ju sett skräckens värld blöda över in i musikens på såväl skivomslag som i låttexter. Då du är medlem i ett, ska vi kanske kalla det ökänt, band som W.A.S.P., så sitter ju du i en rätt unik sits här. Kan du kanske ge våra läsare en reflektion över det här och hur det startade, som en av männen på insidan så att säga? 

Run21group** Teater har ju varit en del av musikframträdanden under en ytterst lång tid nu, och mitt gamla band Run 21 (vars medlemmar bestod av bland annat mig själv och Stet Howland, och som dessutom hade vår första show samma månad (Oktober, 1982) som W.A.S.P – fast på andra sidan landet) var djupt stöpt i de teatraliska framträdandenas anda. Vi sprang runt på scenen med sladdlösa gitarrer, slog in vår trummis i gladpack och allt möjligt. De här påhitten var väl mer ren och skär underhållning, snarare än skräck förstås. Men självfallet fanns det ju många andra band som inkluderade skräckelement i sina framträdanden som en del av själva underhållningen. I mitt eget tycke så anser jag dock att det förminskade själva musikens betydelse, då det teatraliska lätt hamnade i fokus – vilket ju förstås kan ha varit tanken hela tiden.

Sen är ju såklart skräck en fantastisk källa för inspiration när det kommer till låttexter och skivomslag. Det har ju blivit en helt egen liten genre, och skräcken lånar sig otroligt väl för aggressiva eller deppiga musikstilar. Ta till exempel Ghost, King Diamond, Type O Negative, The Cure och många andra band som använt sig av skräcken i sitt artisteri. Och tänk på alla fantastiska musikvideor som inspirerats av skräck dessutom!

Lustigt nog är min egen relation till W.A.S.P. helt och hållet musikalisk. Jag kände mig nog aldrig riktigt hemma bland de ökända framträdanden, personligheter och rykten som de och andra band från LA på 80-talet gjorde sig kända genom. Då kände jag mig betydligt mer hemma bland de band som verkligen utforskande och tog gitarrspelandet till en helt ny nivå, med band som Van Halen, Ratt och Dokken som exempel. Mycket av den musiken är banne mig tidlös, och mycket av den var också ren skit så här i efterhand. Det jag känner att jag nu idag kan uppskatta med W.A.S.P. från den tiden, är hur mycket bättre deras låtskrivande var jämfört med andra band. De äldre sångerna vi fortfarande spelar är verkligen tidlösa i sin raka attityd och i sitt budskap. Det är helt enkelt låtar alla kan relatera till, oavsett vilken generation man tillhör.

Jag känner dock en stark koppling till skivan The Crimson Idol, som jag först hyrdes in att turnera med, även fast jag själv inte var med och spelade in den. Dess låtkoncept och starka teman har faktiskt överlevt ruskigt bra mot tidens vassa tand. Jag känner att jobbet som lades ner på den skivan, och det jobb som gruppen i dess nuvarande form har gjort verkligen är W.A.S.P.s starkaste material sen debutskivorna. Så personligen känner jag ingen koppling till gruppens mer ökända eskapader, då jag trots allt inte var med i gruppen under den tiden, och då vi aldrig riktigt återvänt till de temana sedan jag blivit medlem heller. Skivor som Kill Fuck Die återvände förvisso till ha mer av ett slags kvasi-skräcktema, eller åtminstone till att återuppväcka en del av den mer teatraliska framtoningen.

Blairplaying

På tal om W.A.S.P. och skräck, så fanns det här I Sverige ett program som hette ”Svar direkt” under det allt annat än glada 80-talet. Moralpanikens snålvindar blåste tätt om de svenska husknutarna i media, och W.A.S.P. kom i bland annat det programmet att målas upp som några av den tidens värsta fiender till allt vad sedlighet och moral hette. Tillsammans med Motorsågsmassakern, som dessutom lyckades med konststycket att bli helt bannlyst här i Sverige, så var bandet högst upp på många föräldrars lista över vad som borde förbjudas i de svenska hemmen. Nu för tiden framstår såklart ”Svar direkt” och andra liknande program som rent av skrattretande, men det är svårt att undgå ironin i faktumet att moralpaniken snarare katapulterade chockrocken till en garanterad plats på ungdomarnas önskelistor. Nu har det ju dock gått 30 år sedan det stormade så om W.A.S.P., och mycket har kommit att ändras under de åren. Vad tycker och tänker du om chockrock-scenen idag? Finns det fortfarande en lika tight koppling mellan skräck och rock som det fanns på den tiden, eller är det något som börjat suddas ut? Och i så fall, varför tror att det blivit just som det blivit?

 ** Min egna erfarenhet  hemifrån USA var otroligt annorlunda än den som du berättar om här, så det är svårt att riktigt kunna relatera till det som hände här i Sverige. Jag kan inte heller direkt kommentera den moderna chockrockscenen, då den mest verkar bestå av maskerade band som Slipknot, Ghost, Gwar och Lordi. Jag skulle ju kunna ha fel, men jag kan nog ändå tycka att det känns som de här banden mest försöker överträffa alla de andra band som kommit innan dem, genom att bli allt mer chockerande eller ”farliga” på scenen – alltmedan pionjärer som Alice Cooper och KISS fortfarande – med lätthet dessutom- visar att originalen ändå var bäst.

Men med det sagt, så älskar jag ändå många band som använder sig av inslag av mörker, mystik och våld i sina texter och sin musik, så jag antar att man skulle kunna se på dessa grupper som den nya chockrocken. Ta till exempel grupper som Type O Negative(US), Deathstars(SE), och Rammstein(DE). Jag tror att internetgeneration verkligen har fått genrer och subgenrer att formliga explodera, vilket är jättehäftigt!  Numera kan man ju hitta massor av grupper som visserligen kanske aldrig kommer att bli riktigt kända, men som ändå älskar det de gör. Jag respekterar verkligen sådana band, de som existerar på sina helt egna villkor – och inte lyder under skivindustrins vinande piska som bara driver fram de band de själva bedömer vara värdiga.

På tal om Type O Negative, så är det troligen ett av mina absoluta favoritband när det kommer till just det här med skräckteman. För när man väl börjar sätta sig in i det han sjunger om, så skulle det ju lätt kunna vara hämtat ur vilken som helst av de här historierna (Douglas pekar mot en samlingsvolym Lovecraft-berättelser). Jag vet ju inte ifall Peter Steel (RIP) gillade Lovecraft eller så, men det är ändå den känslan jag får av hans musik. Hade han fortfarande varit vid liv kanske vi kunde dragit med honom i Dreams in the Witch House-projektet! Jag hade verkligen älskat att ha honom som en av de där grövre mörkare rösterna på skivan. Skivnålen hade ju knappt kunnat hålla sig kvar, det är ett som är säkert!

Just nu är du ju här för Lovecraftfestivalen, men som jag förstått det har du ändå spenderat en hel del tid här uppe i den kalla norden på sistone? Vad är det du gör häruppe, och finns det kanske något här i midnattssolens land som rent av lyckats fångat den amerikanska rockstjärnans hjärta? 

signering** Som det så ofta blir i välmående artistkretsar så brukar ett coolt projekt ofta leda till ett annat. Genom ett ständigt växande kontaktnät så blev W.A.S.P. min koppling till Dreams in the Witch House, som i sin tur introducerade mig till den svenske skådespelaren Stefan Sauk som jag spelat in en låt till för en kommande turné. Här finns ju även fantastiska instrumentbyggare som Crimson Oath, och även väldigt talangfulla konstnärer som jag kan jobba med. Det kommer att hända en hel del spännande saker i framtiden, så jag kan skatta mig lycklig som haft turen att träffa de här människorna. De har verkligen lyckats hålla mig upptagen!

När det gäller vädret här uppe, så är det faktiskt ändå lite bättre än det är där jag kommer ifrån, i New England. Där har vi betydligt kallare och mer snöfyllda vintrar, och vi har dessutom rejäla stormar och fuktiga somrar. Jag tror tvärtom att det här konstanta grårusket och vinterns becksvarta mörker faktiskt kan vara riktigt produktivt för just musik och konstskapande. Visst är det trevligt med soliga dagar också, men jag tröttnar så väldigt lätt på dem. Det är nog därför jag skulle ta livet av mig ifall jag tvingades bo på någon solig plats som Los Angeles till exempel! (skratt) Jag trodde alltid att jag skulle hamna i Storbritannien egentligen, men det här är en så mycket bättre plats för W.A.S.P.s räkning, och dessutom så känner jag fler här. Det är en riktigt positiv miljö här!
Kommer vi fortsätta att få se dig här på Stockholms H.P Lovecraft Festival även I framtiden, nu när rockoperan verkar ha öppnat upp ditt hjärta och sinne för författarens berättelser?

** Ja, jag hoppas då att jag ska kunna fortsätta besöka festivalen även i framtiden, och i så fall skulle jag gärna vilja hjälpa till med att kanske ordna liveframträdanden eller liknande. Det skulle ju förstås helt bero på W.A.S.P.s turnéschema dock. Mitt intresse för Lovecraft bara växer, och jag kommer nog att göra en riktig djupdykning i hans berättelser och alla kopplingarna till mina gamla hemtrakter.  Men just nu är det nog drömmar som får stanna kvar i garderobens dunkla skuggor, evigt lurpassandes. 

Och med det låter vi Doug Blair återvända ut på Stockholmska gatorna än en gång. Vi här på Frombeyond.se kommer självfallet att försöka följa upp hans nyväckta intresse för skräck, speciellt nu när genrens envetna råttor sakta men säkert börjat knapra på musikbubblans stadiga väggar. Kommer det här leda till nya musikaliska utforskningar i samma stil som Dreams in the Witch House, eller är det här rent av början på något helt nytt? Den som lever får se, så kom ihåg att hålla ett extra öga öppet efter ockulta symboler och mystiska ljussken senare i vår när W.A.S.P. kommer till Sverige på turné. Man vet ju aldrig när den Lovecraftianska andan slår till härnäst!

Pictures courtesey of WieGlas Photografie and Doug Blair

— — —

10511Axellpress163_534133446691474_8106477934664259482_n
 Johan Axell; Redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*