Titel: Critters Attack!
År: 2019
Land: USA
Genre: Skräck/komedi
Distributör: Warner Home Video
Regi: Bobby Miller
Medverkande: Tashiana Washington, Jaeden Noel, Ava Preston, Dee Wallace, Jack Fullton m.fl.
Längd: 86 min
Tillgänglighet: Finns på svensk DVD/Bluray från 2020-03-16
Betyg: 4,5 av 10
En stjärnklar natt observerar unge Phillip (Jaeden Noel) något falla från skyn genom sitt teleskop. Phillip påkallar sin systers Dreas (Tashiana Washington) uppmärksamhet. Kan det måhända vara utomjordingar som kommer på besök? Drea avfärdar honom förstås, upptagen med surande över att ha fått nobben från College. Faktum är att våra kära Critters är tillbaka från en svunnen era med målsättningen att ta igen förlorade år medelst frenetiskt tuggande av människokött, hastig förökning samt lustfylld skadegörelse! Snart har de hungriga hårbollarna satt tänderna både i människolemmar och stadens telefonnät inför ett rejält party på stan med ortsbefolkningen som tilltugg. Drea bestämmer sig för att sitta barnvakt åt professor Lacys barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fullton) för att kanske kunna smöra in sig på College. Men snart finner sig barnen mitt i blodstänket från de bitska marodörerna från rymden. Det visar sig att Lea måste engagera sig i barnpassningen mer passionerat än väntat för att de ska överleva natten!
Först tänker jag att detta är en katastrof. Ett av filmens största problem är pacingen. Exempelvis slarvas Dee Wallaces karaktär bort och blir helt meningslös. Huvudkaraktären Drea känns osympatisk och humorn är obekvämt pinsam till en början. Det känns billigt och tomt med en ljudmatta som ständigt maler i bakgrunden. Detta skapar tråkiga transportsträckor mellan Critters-attackerna under större delen av Critters Attack!.
Men filmen rätar faktiskt på sig och under sista halvtimmen blir det liv i luckan. Humorn börjar träffa rätt och det bjuds på blod, ostigheter och skratt. Kocken Long (Ho Chow) får tillfälle att visa att hans färdigheter med kökskniven inte begränsas till att hacka sallad. Den bedårande, godhjärtade Crittern Bianca går bärsärk med sina vassa klor, så det finns ljusglimtar. Filmteamet verkar ha lagt allt krut på att återskapa Critters enligt gamla skolan. Dockorna (som manövreras av fjärrstyrd mekanik och dockspelare) är välartikulerade. Mödosamt arbete har uppenbarligen lagts ner på minsta detalj, samt att ge vissa Critters personligheter. Detta ska regissör och effektmakare givetvis ha en eloge för. Det är inte ofta man får se sådant engagemang i dockskapande efter 1990-talet.
Våldet presenteras (i sammanhanget) helt rätt. Det blir mycket praktiska effekter, blod, slem och Critters-galenskaper. Men samtidigt inte obehagligt eller hotfullt, så yngre publik kan inkluderas. Musikvalet är skönt. Men mer variation i ljudbilden hade snäppat upp nivån. Tyvärr ligger en matta av underliggande cynism och likgiltighet över filmen vilket gör Critters Attack! för nedstämd för sitt eget bästa.
Det är friskt vågat att använda unga skådisar och de gör ett gott jobb. Problemet är att det inte finns mycket att jobba med här (en tjej är smart, en kille är tystlåten, en annan är…nörd!). En fast hand från regissören och ett utbroderat karaktärsark som tillät intressant dynamik i barngänget (och hela rollbesättningen) hade ökat underhållningsvärdet väsentligt. Drea är den enda karaktären vi får lära känna. Men här finns ingen kapacitet från regissören som får mig att omfamna eller relatera till någon av karaktärerna.
Det är något speciellt med historier ur barns perspektiv. Det borde gå hitta åtminstone en tematik som engagerar. Vi har alla varit barn vilket hade gett en omedelbar investering i karaktärerna om deras problematik hade varit grundad i verkligheten; mobbning, utanförskap, eller (som Stephen King & John Ajvide Lindqvist ofta återkommer till) vuxenvärldens svek. Jag saknar en känsla av äventyr, mys och nostalgi.
Även om Critters levererar på många kritiska punkter hade jag önskat att filmteamet ändå spänt bågen högre. Se Critters Attack! för det fina hantverket med återskapandet av rymd-hårbollarna, mycket slem, blod och sköna ostigheter. Men förvänta dig inget mer än så.
David Clason