City of the Living Dead (1980)

City of the Living Dead (Originaltitel: Paura Nella Cittá Dei Morti Viventi)

Skräck, Italien, 1980

Regi: Lucio Fulci

Manus: Lucio Fulci och Dardano Sacchetti

Distributör: Njuta Films

Medverkande: Christopher George, Katherine McColl, Janet Ågren mfl.

Längd: 93 minuter

Finns på svensk DVD från: 2006-01-09

— — —

Det är knappast någon överdrift att påstå att Lucio Fulci är en av de absolut största kultfilmsregissörerna från Italien, det är en åsikt som jag är säker på att i princip alla skräckfilmsfantaster delar. Hans storhet är heller inget konstigt, då han tveklöst gjort några av de absolut bästa filmerna jag sett från detta land, och han rörde sig imponerande mellan olika genrer, där han i ena stunden kunde göra en tät giallo för att i nästa göra en ultravåldsam zombiefilm. När man talar om Fulci är det oftast hans mer våldsamma filmer som det läggs fokus på, vilket egentligen inte är så konsigt, då några av dessa verk är unika filmer som än till idag inte lyckats efterliknas. En av de filmer som oftast nämns i detta sammanhang är City of the Living Dead, och det med all rätt.

Filmen inleds med att en präst hänger sig i den lilla byn Dunwich. Eftersom byn är byggd på den gamla staden Salem, som var ett tillhåll för flertalet häxor och andra djävulsdyrkare, leder detta självklart inte till något gott, och prästens död innebär att en av helvetets portar öppnar sig under staden, vilket i sin tur får dom döda att komma tillbaka för att smaska på dom levande. Samtidigt får ett medium i New York en vision som är så stark att den skickar in henne i ett tillstånd av skendödhet, det hela går så långt att hon begravs, men räddas i sista stund när en journalist hör hennes rop på hjälp under marken. De beger sig till Dunwich, där helvetet brakar loss, och tillsammans med två bybor gör de allt i sin makt för att förhindra jordens undergång.

Det jag finner mest värdefullt med Fulcis gorespäckade filmer från denna tidsperiod är inte främst själva våldet, utan snarare den tjocka atmosfär av undergång som han alltid lyckas få till och som ger filmen en väldigt otäck stämning. Man ser redan i första bildrutan att prästens självmord kommer leda till något ytterst dåligt, och ackompanjerat av Fabio Frizzis mästerliga soundtrack förstärks denna känslan ytterligare. Handlingen fortsätter i princip på samma väg, där saker går mer och mer fel hela tiden, och man undrar som tittare hur karaktärerna egentligen ska ha någon chans mot den ondska de ställs inför. I City of the Living Dead visualiseras detta sönderfall genom att inte bara människor dör, utan det är även speglar som krossas och väggar som blöder. Till råga på allt verkar vissa ur stadens befolkning drabbas av galenskap och de agerar på sätt de kanske inte annars skulle gjort, vilket bara leder till att undergångsstämningen blir ännu tydligare.

Den typiskt väldigt mörka ton som Fulci ofta laddade sina filmer med är närvarande här också, där han inte direkt skonar någon karaktär oavsett vem dom är eller hur mycket tid de getts i rutan. Dock får han även med vissa humoristiska inslag i form av den manlige journalisten, spelad av Christopher George, men det fungerar knappast som någon form av comic relief, utan det är istället mer sarkastiska kommentarer som ifrågasätter vad det är som egentligen händer, utifrån en rationell ståndpunkt. När det kommer till den här filmen får man dock i princip skaka av sig saker som logik och rationalitet, då handlingen är späckad med luckor som gör att man som tittare aldrig har ett riktigt fast grepp om vad det är som egentligen händer. Detta ska absolut inte ses som något negativt, utan istället något som bara gör den apokalyptiska laddningen i filmen ännu starkare och som gör oss som tittare ännu mer utlämnade i mörkret.

City of the Living Dead kanske är den “sämsta” av de fyra filmer han gjorde under denna tidsperiod, där de andra är The Beyond (1981), Zombie (1979) och House by the Cemetary (1981). Dock betyder detta inte alls mycket när det kommer till filmens kvalitet, då jag håller alla fyra filmer väldigt högt, vilket innebär att även det här är en fantastisk film som har väldigt mycket att komma med. Med sin stundtals fragmentariska berättarteknik och den täta undergångsstämningen är det här en riktig skräckpärla, och tillsammans med de ytterst välgjorda effekterna som tillhör de absolut mest minnesvärda gorescenerna i Fulcis filmografi, samt det oklara slutet där man återigen lämnas osäker, är City of the Living Dead en film som definitivt tåls att ses om oräkneligt många gånger.

Betyg: 7 av 10

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*