Cannibal Apocalypse, italiensk titel: Apocalypse Domani
Skräck, Italien, 1980
Distributör: Optimum Home Ent.
Regi: Antonio Margheriti
Skådespelare: John Saxon, Giovanni Lombardo Radice, Tony King, Elizabeth Turner m.fl.
Längd: 96 min
Ute på DVD sedan 2002.
— — —
Den italienska kannibalgenren är både fruktad och avskydd. På toppen står Ruggero Deodatos Cannibal Holocaost (1980), en film som många brukar anse är lika mycket ett mästerverk som den är chockerande. Men i skuggan av denna kom även en hel del andra filmer där den gemensamma nämnaren ofta var djungel och människoköttsugna infödingar. I utkanten av denna ganska grumliga sörja hittar vi Cannibal Apocalypse, en film som gick under den italienska titeln Apocalypse Domani. Trots sitt kannibalfilmstypiska namn så skiljer sig denna film en hel del från det ganska formstöpta format som de italienska kannibalspektaklen är så ökända för. Istället för exempelvis Amazonas och infödingar så är det nämligen storstadsdjungeln Atlanta som är skådeplatsen och amerikaner som står för kannibalismen.
Allt tar sin början i Vietnam mitt under det brinnande kriget. Till inklippta arkivbilder får vi se hur löjtnant kapten Hopper (spelad av John Saxon) räddar några amerikanska soldatkamrater från Vietcongs elaka klor. Soldaterna Charlie Bukowski (!) och Tom Thompson, som spelas av Giovanni Lombardo Radice och Tony King, är dock inte i något vidare skick. De har suttit nergrävda i ett hål i marken under lång tid där de inte heller fått någon mat. Om de själv utvecklat en lust för människokött, eller om de blivit smittade av något är oklart. Men när de räddas biter de och hugger till synes besinningslöst mot allt mänskligt. Även kapten Hopper får sig ett bett innan de båda männen räddas…
Väl hemma i staterna låser man in de båda veteranerna på dårhus medan Hopper försöker återgå till sitt vanliga liv med sin fru Jane (Elizabeth Turner). Bukowski blir dock efter en tid ansedd som frisk, men när han biter en tjej på en biograf blir det en jäkla röra. Den gode Hopper kommer till undsättning för att rädda sin gamla kamrat som nu barrikaderat sig inne i en butik. Men även Hopper börjar känna sig lite konstigt. Han kunde nyss nämligen inte riktigt låta bli att bita sin tonåriga grannflicka Mary (Cinzia De Carolis) i magen…
Cannibal Apocalypse är en mörk och ganska annorlunda historia. Kannibalsmittan påminner om en typisk zombie-smitta till att börja med, men eftersom de smittade dessutom är till synes klara i huvudet så påminner de även en hel del om vampyrer. Filmen bär även klara spår av de amerikanska Vietnamkrigskritiska filmer som kom under slutet av sjuttiotalet, och speciellt kanske Martin Scorseses Taxi Driver (1976). Kriget har följt med veteranerna till hemlandet och denna gång är det i formen av människoköttslust. Man anar med andra ord en socialkritisk underliggande mening och filmen är betydligt mer än bara en splatterfest utan hämningar. En annan konstig grej är att filmen inte har någon riktig protagonist (hjälte/huvudperson). Vi inleds att tro att det är kapten Hopper som kommer stå mellan kannibalsmittan och Atlantas arma innevånare. Men det tar inte länge innan även han faller för köttets lust. Förövrigt görs det just kopplingar mellan sex och att äta andra människor. Det är nämligen när just nakna kvinnokroppars exponeras denna kannibalsmitta bryter ut på de män som smittats. Som sagt är Cannibal Apocalypse en ganska annorlunda historia.
För regi och screenplay står förövrigt den italienska filmveteranen Antonio Margheriti som även samma år gjorde Vietnamrullen L’ultimo cacciatore, eller Djungelmassakern som den hette i Sverige. Cannibal Apocalypse är dock i mina ögon mer intressant och mångbottnad. Margheriti går exempelvis in hårt för att göra sin film mörk och fylld med posttraumatisk stress och fyller den dessutom med rätt brutala och välgjorda specialeffekter. De för genren vanliga djurmorden uteblir som tur är, men det sågas och slits desto mer i människokött. Våld riktas direkt mot ögon och tungor och även dödsskjutningar har preparerats ansenligt med blod och slafsiga detaljer. Men det är absolut inte frågan om någon småkomisk splatterfest. Tonen är som sakt mörk och miljön skitigt realistisk. Avsaknaden av regelrätt protagonist gör dessutom att man som åskådare får sitt ordningssinne lite rubbat. Man kan med andra ord absolut hålla sig för skratt. Allt detta serveras dessutom till ett skönt soundtrack av Alexander Blonksteiner som även gjorde musiken till Lucio Fulcis House by the Cemetery (1981). Inte illa…
Även om John Saxon är skön som den småstela kannibalmilitären Hopper så tycker jag absolut att filmens största skådespelarbehållning stavas Giovanni Lombardo Radice. Denna typiska ”offerskådis” kanske är mest känd för sin medverkan i Umberto Lenzis kannibalspektakel Cannibal Ferox (1981). Men i rollen som veteranen Charlie Bukowski behöver dock inte John Morghen (Radices genrefilms-alias) nöja sig med att bli kannibalmat, utan får själv stå för tuggandet och gnagandet. Även om Hopper är kannibalgängets egentliga ledare så är det Radices karaktär som är den drivande och mest ”hungriga”. Tillsammans med sina gamla vapenbröder, och en kannibalsmittad sjuksköterska (May Heatherly) så blir det en sjuhelsikes kannibalturné som både innehåller utbrytningar från mentalsjukhus, bråk med gatuligister och en mörk avslutning i Atlantas skitiga kloaker. Detta kan vara Radices paradnummer och hans sorti ur filmen är onekligen spektakulär.
På sina ställen är Margheritis Cannibal Apocalypse något långsam, men det är utan tvekan en välgjord och medryckande spagettisplatter-rökare. Filmen hade kanske behövt ett starkare och mer karismatiskt slut men trots detta tycker jag att denna film fått på tok för lite uppmärksamhet i modern tid. Förmodligen beror detta på att filmen är betydligt mörkare och inte går att skratta bort likt många andra italienska kannibal- eller zombiefilmer från perioden. Den erbjuder helt enkelt ett annat typ av socialrealistiskt djup och det är svårt att inte bli lite illa till mods av dess uppgivna stämning. Om inte annat så förtjänar Cannibal Apocalypse absolut en vettig HD-transfer och en skön Bluray-utgåva med lite spännande extramaterial. Optimum Homes DVD-utgåva av filmen är ok, men mycket mer än så är det inte.
Betyg: 6,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör