Bruno Mattei – Underhållningens mästare

När man talar om italiensk kult- och genrefilm är det oftast Dario Argento och/eller Lucio Fulci man pratar om, vilket heller inte är något konstigt, då båda dessa herrar gett oss en mängd fantastiska filmer. Jag menar dock att Italien blir ett betydligt mer spännande filmland om man gräver sig lite djupare ner i dess cinematiska skatt, där man kan hitta en uppsjö av både ren kvalitetsfilm och filmer som kanske inte är det bästa man sett i filmisk väg, men som slår det mesta när det kommer till ren och skär underhållning. I det senare av dessa två fack kan vi hitta Bruno Mattei, som under sin karriär gav världen ett flertal på ett eller annat sätt oförglömliga filmer. Jag har alltid, och kommer alltid, att hävda att underhållning är en minst lika viktig faktor som filmisk kvalitet, och det är väl till mångt och mycket därför som Mattei alltid kommer att ha en stor plats i mitt hjärta.

Liksom de flesta andra av sina kollegor arbetade Mattei inom ett tämligen brett filmfält, där han gjorde både zombiefilm, giallo och ren sleaze. Mattei gjorde sig känd för att göra rip-offs på redan populära filmer, där vi bland annat kan hitta Terminator II (1990), som lustigt nog kom innan den ”riktiga” uppföljaren till Terminator (1984), och där terminatorn inte dyker upp förrän i slutet av filmen, då det innan mer liknat en rip-off på Alien (1979), vilket alltså innebär att han lyckas baka in två storfilmer i sin egen lilla film. Beundransvärt. Terminator II är heller inte det enda exemplet på detta, Mattei skämdes aldrig för att ”låna” grejer från andra filmer och använda dom i hans egna produktioner, oavsett om det var uppenbar stöld eller inte. Ett av de bästa exemplen på detta var när han använde Goblins musik till sin zombiefilm Hell of the Living Dead (1980), som sedan tidigare använts i andra filmer. Det var för övrigt den första av Matteis filmer jag såg, och även om jag kanske inte riktigt uppskattade den till fullo då, så var den början på en kärlek som skulle komma att växa och hålla i sig.

Det är lätt att hacka på Mattei för hans filmer, de är fyllda av brist på logik, uppenbara stölder och pajig dialog. Jag menar dock att han hade en stor styrka som regissör, som låg i det faktumet att han var orädd, vilket jag tycker är få regissörer förunnat. Mattei gick in i sina produktioner med en målmedvetenhet som sällan har setts, och oavsett hur resultatet blev så lyckades han mer ofta än sällan skapa stor underhållning med sina filmer. Detta menar jag inte på något ironiskt sätt, bara för att Matteis film inte håller objektivt höga mått så skrattar man inte åt dom för att dom är ”dåliga”, utan snarare för att de är mer eller mindre vansinniga, och det på ett positivt sätt. Det är ytterst sällan jag blivit uttråkad av en Mattei-film, och de gånger jag blivit det får man ha i åtanke att jag sett trettio filmer ur karlns filmografi, vilket är långt mer än jag sett av någon annan regissör.

En annan väldigt beundransvärd sak med Mattei är att han faktiskt lyckades göra bra film även efter att vi bytt millennium och gått in på 2000-talet. De flesta andra italienska regissörer gjorde under 00-talet inte ens film, eller så var de förpassade till den italienska TV-filmens värld. Mattei begav sig istället till Filippinerna och fortsatte att göra genrefilm, trots att det var 15 år sen genren hade sin storhetstid. Trots att hans 00-filmer är uppenbart billiga produktioner som dras med ett mediokert foto, lyckas Mattei förmedla stor underhållning till sina tittare och undkomma att låta sina filmer dras ned av alltför många döda minuter. För den intresserade kan jag framför allt rekommendera mumieskräckisen The Tomb (2004) och zombierullen Island of the Living Dead (2008).

Trots alla mina lovord så tror jag tyvärr inte att Mattei är en regissör för alla. Det krävs en viss syn på film för att till fullo uppskatta hans verk, och har man inte den så tror jag risken är stor att man tycker hans filmer är rent skräp. Vilket dom på många sätt är, men i mina ögon är skräpfilm långt ifrån ett alltid negativt begrepp, då Mattei med sina filmer i mina ögon lyckas bättre än många andra filmer med betydligt många fler siffror på sin budget, och det tycker jag får stå som ett bevis för vad Mattei faktiskt kunde göra, och vad han säkert ville göra med sina filmer; underhålla. Jag vet att det är ett begrepp jag ständigt återkommit till i den här texten, men det är något som, liksom en röd tråd, löper genom hans filmografi, med ett fåtal undantag. Det finns inte, har inte funnits och kommer troligen heller aldrig finnas, en regissör som Mattei, vilket jag tycker är oerhört synd.

Tragiskt nog lämnade Bruno Mattei världen 2007, efter att ha arbetat med film i över fyrtio år, och därmed försvann en av de ytterst få kvarvarande aktiva italienska genrefilmsregissörerna. Han lämnade ett stort hål efter sig som troligen aldrig riktigt kommer fyllas, då det helt enkelt inte finns några andra regissörer som vågar göra film på samma sätt som Mattei gjorde. För oss inbitna kultfilmsfantaster kommer han dock aldrig att bli bortglömd, oavsett om det är för riktiga actionpärlor som Strike Commando (1987) och Robowar (1989), eller djurskräckisarna Rats – Nights of Terror (1984) och Cruel Jaws (1995). Oavsett om han kallade sig för Vincent Dawn eller Herik Montgomery, som bara är ett smalt urval av hans enorma mängd pseudonymer, innebär hans namn en slags kvalitetsstämpel, en stämpel som utlovar en sak; ren och skär underhållning.

– – –

David Larsson: Frombeyond-redaktör

1 Comment on Bruno Mattei – Underhållningens mästare

  1. Angående coola pseudonymer så tycker jag Lenzis Humphrey Humbert är underbar!
    Fast den regissör med mest antal pseudonymer torde nog vara Jesus Franco, fan, han har till och med använt sig av kvinnliga sådana.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*