Borgman
Dramathriller, Nederländerna/Belgien/Danmark, 2013
Distributör: Njutafilms
Regi: Alex van Warmerdam
Medverkande: Jan Bijvoet, Hadewych Minis, Jeroen Perceval, Sara Hjorth Ditlevsen m.fl.
Längd: 113 minuter
— — —
En arrogant och förmögen familj får en dag besök av en hemlös man (Jan Bijovoet) som ber om att få tvätta av sig i deras hem. Patriarken Richard (Jeroen Perceval) får spel och jagar bort den ovälkomne gästen men hustrun Marina (Hadewych Minis) mjuknar och tar den ensamme mannen under sina beskyddande vingar – ett val som snart får oanade konsekvenser …
Alex van Warmerdams prisbelönta film ser vid en första anblick ut att vara en ordinär variant på det populära home invasion-temat, men det dröjer inte länge innan Borgman reser sig på sina säregna ben och galopperar bort från det förutsägbara och välbekanta. Det här är i själva verket en surrealistisk mardrömssaga som sakteligen spinner sitt klibbiga nät kring åskådaren.
Borgman tar sitt avstamp ur klasskildring men kommer att sträcka sig långt bortom det. Som åskådare vallas man genom den ena överraskningen efter den andra, nervöst snubblande utefter ravinens kant, utan någon som helst livlina att gripa tag om. Världen vi får följa ser visserligen ut som vår men den bär på något övernaturligt som hela tiden lurpassar i skuggorna, under den blanka vattenytan, innanför hemmets fyra väggar. Realism och fabel i en och samma skepnad.
van Warmerdam slänger sig med få ledtrådar och det är upp till betraktarna att själva dra sina egna slutsatser om det som berättas: här gäller det att hänga med i svängarna och aldrig lägga uppmärksamheten åt sidan. Själv tyckte jag mig kunna dra paralleller till bröderna Grimm och gamla folksagor om maror och troll, men det kan komma att skilja sig åt från person till person, det finns liksom inget rätt eller fel att luta sig mot här.
Rent tonmässigt knyter van Warmerdam an till originella Dogtooth (2009) och Takashi Miikes bisarra Visitor Q (2001), så väl som han också delar några grepp med dystergöken Michael Haneke och dennes Funny Games (1997); det nästintill kliniska våldet, de överraskande vändningarna, den överhängande känslan av obehag.
Estetiskt är Borgman tilltalande. Scenografin är skickligt frammejslad och det säkra kameraarbetet speglar både den rena realismen och det udda sagoelementet. Narrativet rör sig i medvetna kringelkrokar utan att någonsin bli långsamt eller utdraget, tvärtom håller händelserna ett högt tempo filmen igenom.
Jan Bijovoet utgör en fängslande huvudroll och skiftar mellan mjuk och kall, naiv och vis på ett ytterst olustigt sätt. Varför Hadewych Minis uttråkade hemmafru faller under främlingens inflytande är lätt att förstå och Minis säljer den tilltagande desperationen mycket bra.
Borgman ställer många frågor men ger få svar, van Warmerdam skriver ingen på näsan och låter åskådaren själv stå för detektivarbetet; något som kommer dela upp publiken i kategorier av älska och hata. Den som vill ha något lättsmält gör nog bäst i att hoppa över van Warmerdams surrealistiska drömvärld medan det är fritt fram för (de av genren) redan frälsta och andra nyfikna entusiaster.
Betyg: 7 av 10
— — —
Sandra Wallin