Bodom, Aka Lake Bodom
Skräck, Finland, 2016
Distributör: Njutafilms
Regi: Taneli Mustonen
Manus: Aleksi Hyvärinen och Taneli Mustonen
Skådespelare: Nelly Hirst-Gee, Tommi Korpela, Mimosa Willamo, Santeri Helinheimo Mäntylä m.fl.
Längd: 85 min
På svensk DVD och Blu-ray från 2016-12-05
Att Sverige blir totalt krossade av våra granländers genrefilmer är det väl knappt någon som vågar argumentera emot. Detta blir dessvärre åter snabbt ett faktum direkt när jag knäpper på Taneli Mustonens Bodom, för jäklar vilket stiligt foto jag välkomnas med.
Filmen Bodom tar avstamp i de ökända morden vid den finska sjön Bodom på 1960-talet. En historia som lamslog hela Finland då tre campande ungdomar hittades mördade och en fjärde lämnades med minnesförlust efter en rejäl skallskada. Brottet ifråga är fortfarande olöst, något som naturligtvis har lett till drivor av spekulationer. Men dessa teorier tänker jag inte gå in på här, vill du veta mer kan du exempelvis lyssna på avsnitt 77 av den amerikanska True Crime-podden The Generation Why? Filmen Bodom är dock ren fiktion.
Det hela rullar igång med att en ung True Crime-fanatiker och hans kompis lyckats lura med sig två unga damer till Bodom-sjön för att som tjejerna tror – festa. Men inga andra festsugna ungdomar dyker upp och snart visar det sig att det killarna egentligen tänker göra är någon form av rekonstruktion av de gamla morden för att på så sätt komma närmare sanningen. Men någon verkar smyga runt i buskarna och de unga damerna har även de en och annan hemlighet med sig…
Som jag tidigare skrivit så är Bodom ett fantastiskt stiligt stycke spelfilm. Den har ett kononsnyggt foto som det förmodligen lagts mycket energi på att förbereda och som sedan efterbearbetats för att få rätt varma men lite mystiska ton. Det känns utan tvekan väldigt polerat och professionellt. Bodom har dessutom de där 80-talsdoftande digitala syntmattorna som modern skräckfilm med lite pretentioner ofta har efter succén med It Follows. Kalla det för hipsterskräck om du vill, men nog är är det svårt att värja sig för denna tilltalande form som lika gärna kunde har plockats ur någon av Nicolas Winding Refns senare skapelser. Det är dock inte så pass övervälvande att man helt glömmer vad som faktiskt händer i filmen, och här är det dessvärre lite mindre genomtänkt.
Ganska snabbt börjar nämligen filmens fyra huvudkaraktärer bete sig provocerade irrationellt. Detta är ju de flesta med intresse för skräckfilm ganska härdad i efter drivor med campa vid sjön-slashers, men här saknas det till synes någon vettig anledning till ungdomarnas förvirrig. Exempel som – Oj, min kompis har just blivit mördad, men vänta här så springer jag in i skogen helt själv för att kissa – känns allt annat än smarta och skämskudden riskerar åka fram ganska omgående.
Inom kort levereras också en tvist som skulle kunna ha stabiliserat och förklarat filmens förvirrande inledning och till och med fått den att verka smart (vilket säkert var tanken). Men nope, nu blir filmen tyvärr ännu mer oengagerade och ofokuserad. Dessutom blir det ännu svårare att hitta någon i filmen att investera några sympatier i, så jag slutar helt enkelt bry mig.
Kanske har helt enkelt Aleksi Hyvärinen och Taneli Mustonen lagt ner stor energi på att skapa något unikt och annorlunda, men kanske skrev de om sitt manus en gång för mycket. Ska jag vara helt ärlig så tror jag att Bodom skulle blivit betydligt bättre de hållit sig inom slashergenrens traditionella konventioner och istället försökt göra något fräscht av detta. Lite som norrmännen gjorde med Fritt Vilt-serien med andra ord. Jag tycker även att ett nationellt trauma av typen Bodom-morden förtjänar att behandlas med lite mer respekt än vad denna film gör. True Crime-privatspanarvinkeln är bra, så varför inte istället luta sig mot någon av de olika teorierna (där det finns flera möjliga gärningsmän) och inte försöka sig på att uppfinna hjulet igen? Det bör dock åter sägas att det filmteknikska hantverket är klanderfritt. Här har vi svenskar mycket att lära…
Betyg 4 av 10
Kristoffer Pettersson