Meny Stäng

Blood Quantum (2019)

År: 2019
Land: Kanada
Genre: 
Skräck
Distributör: Universal (Sony)
Regi: Jeff Barnaby
Skådespelare: Michael Greyeyes, Forrest Goodluck, Stonehorse Lone Goeman m.fl.
Längd: 98 min.
Tillgänglighet: Finns på svensk DVD/Bluray från 2020-08-03
Betyg: 8 av 10


1981. Det isolerade Mik´maq reservatet i nordöstra Kanada genomsyras av fattigdom och missbruk. När gamle Gisigu (Stonehorse Lone Goeman) rott iland och rensat sin fisk noterar han att firrarna (trots avsaknaden av innanmäte) fortfarande sprattlar. Så Gisigu ringer sin son och tillika sheriffen Traylor (Michael Greyeyes). Traylor har (förutom det coolaste namnet någonsin) för övrigt just skjutit skallen av en sjuk hund. Knappt hinner far och son diskutera vad som skett innan polisradion börjar knastra fram ännu märkligare och mer skrämmande rapporter. Rapporter om döda…som går igen.

6 månader senare brinner världen och zombieapokalypsen är total. Byns urinvånare visar sig vara immuna mot viruset. Därför har de överlevt och lyckats barrikadera sig i relativ säkerhet. Även Traylors söner, exfru och kommande barnbarn har överlevt. När det inte finns mer plats i barrikaden, måste familjen komma till rätta med gamla svek och oförrätter, för att blodsbanden inte ska föranleda ett blodbad.

Traylor och hans söner
Traylor och hans söner

Jag ska berätta en hemlighet, en hemlighet som effektivt bör få mig hatad av…nästan alla.
Jag avskyr Shaun of the dead (!). Jag gillar inte kombinationen komedi och zombier, och tycker zombiefilmen tappat sitt…bett. Jag har försökt se ”Sotd” två gånger och som längst sett 30 minuter innan jag fått nog. Zombieland lyckades medelst humor som hävstångseffekt emaskulera zombiefilmen nog mycket för att den breda massan kunde vara med på köttkalaset. I The Walking Deads fall blev priset för den bredare publikens gunst, en PK inramning som genomsyrar hela serien. Detta trillar ut i alldeles för många olidliga karaktärer för att serien ska vara uthärdlig.

Farfar tar för sig rätt bra han också
Farfar tar för sig rätt bra han också

Allt väl. Smak som bak, utveckling är nödvändigt och ofrånkomligt. Men jag har känt en avsaknad av en ”seriös” zombierulle. Såsom vi föreställer oss sub-genren från sin krafts dagar. Lika mycket som den skrämde och äcklade oss med dess stötande innehåll, så var den kittlande känslan över att se vad som ansågs förbjudet och farligt; oemotståndlig. Fulcis zombies fick exempelvis undertecknad (som såg dem alldeles för ung) drömma mardrömmar. Även om zombies på papperet är skrattretande så togs konceptet på grav-allvar av exempelvis Fulci, så filmerna förmedlade den skräck som naturligt följer tanken att ätas levande av ett ruttnande kadaver. Helst din döda farmor, eller eget barn.

Ett stycke ruttet kadaver
Ett stycke ruttet kadaver

Därför är jag nu smått euforisk efter att ha sett Blood Quantum. Miljöerna är klockrena och förstärker den dystra stämningen. Visst finns ett inslag av lekfullhet i vissa karaktärer, men det övergår aldrig till att bli löjeväckande. Blood Quantum bockar av ruta efter ruta på vad jag önskar i en zombierulle, men har trots detta en särpräglad, distinkt karaktär.

Skådespelarensemblen består av två saker: testosteron och talang. Blood Quantum har en gripande story, men vi slipper tack och lov Walking Dead-milslånga dialoger om känslor och annat trams. Istället får vi en tung stämning, set pieces med oresonligt ultravåld (och det här effektteamet är inga latmaskar, så håll i hatten!). Vi får sist (men inte minst) ett gäng stenhårda indianer som gör en massa stenhårda saker. Är även du av meningen att zombieköttet på sistone varit för lättuggat och vill ha något mer härsket och svårtuggat? Se Blood Quantum då, genast!


David Clason

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *