Big Game
Action, Finland/Storbritannien/Tyskland, 2014
Distributör: Studio S
Regi: Jalmari Helander
Medverkande: Samuel L. Jackson, Onni Tommila, Ray Stevenson m.fl.
Längd: 86 min
Amerikas president (Samuel L. Jackson) är på väg till ett G8-möte i Helsingfors när katastrofen slår till: Air Force One attackeras av en missil och störtar i den finska vildmarken men presidenten hinner i sista sekund skjuta ut sig själv i en nödkapsel. På marken befinner sig tonåriga Oskari (Onni Tommila) som skickats ut i det vilda för att bevisa sin manlighet genom att fälla storvilt. Planerna ändras dock när han stöter på den störtade presidenten och det omaka paret måste nu fly från tungt beväpnade terrorister.
Bakom detta 80-talsdoftande actionspektakel hittar vi finska regissören Jalmari Helander som långfilmsdebuterade 2010 med Rare Exports, en charmig äventyrsskräckis där ett litet samhälle i norra Finland plågas av en riktigt otrevlig jultomte. Filmen blev en oväntad succé så väl publik- som kritikermässigt och nog man föreställa sig att Helander måste ha upplevt en hel del press när det så var dags att ta tag i ytterligare en produktion.
Big Game norpar åt sig rekordet som Finlands dyraste film någonsin med sin budget på 8 miljoner euro och att man haft mycket pengar att spendera märks i slutresultatet. Filmen är sannerligen estetisk tilltalande. Storslagna vyer över maffiga alper och milsvida skogar avhandlas i episka kameraåkningar medan specialeffekterna (bortsett från några taffliga greenscreen-moment) och scenografin är av fin kvalitet.
Varifrån Helander hämtat inspiration ifrån är inte alls lurigt att lista ut; det är tydligt att 1980-talets överdrivna actionfilmer är en genre som ligger honom varmt om hjärtat. Big Game vill vara lika svulstig som Die Hard (1988) och True Lies (1992) men lyckas även knyta an till en mer äventyrlig ton, inte helt olik den som präglade många av Steven Spielbergs produktioner under 80-talet. Mer än vid ett tillfälle under filmens gång kommer man att tänka på Indiana Jones och tydliga referenser finns också till E.T (1982).
Snygg yta finns det som sagt massor av men själva historien är fullproppad med välanvända klichéer som bjuder på en mager uppsättning faktiskt innehåll. Handlingen är minst sagt skral och de medverkande karaktärerna så tunt skissade att de nästan ter sig osynliga. Som åskådare blir man aldrig särskilt engagerad och filmen är inte heller tillräckligt flamboyant (tänk 1985 års Commando med Schwarzenegger) för att man ska förbli underhållen speltiden ut. Vissa segment drar ut på tiden mer än nödvändigt och väcker ett pockande behov att spola sig förbi de stillastående partierna.
Att Finland satsar hårt på genrefilm är glädjande och min förhoppning är som vanligt att Svenska Filminstitutet någon gång fattar hinten; filmsverige behöver ett bredare klimat där man vågar satsa på det som är annorlunda. Som inspiration är förvisso Big Game inte en felfri produktion, men Helander har åtminstone hjärtat på rätta stället. Han visar att det är möjligt att göra storslagen genrefilm även i Skandinavien och påminner om att det finns ett intresse för att se sådana produktioner. Att filmen sedan inte är helt lyckad är synd – materialet bär på potential men blommar aldrig riktigt ut, trots stabila skådespelarinsatser från unga Onni Tommila och veteranen Samuel L. Jackson.
Helanders actionfilm duger som lat söndagsunderhållning men har inte mycket mer än så att bjuda på. Rare Exports framstår som den klart bättre av de två filmer som regissören hunnit med.
Betyg: 4 av 10
Sandra Wallin