Big Bad Wolves
Thriller, Israel, 2013
Distributör: Njuta Films
Regissör: Aharon Keshales, Navot Papushado
Medverkande: Lior Ashkenazi, Rotem Keinan, Tzahi Grad m.fl.
Längd: 105 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2014-04-02
— — —
”Årets bästa film.” Orden är Quentin Tarantinos och filmen han syftar på är förra årets israeliska Big Bad Wolves. Han ska ha yttrat sig efter en visning av filmen under Busan International Film Festival, och ett sådant omdöme från en person av herr Tarantinos dignitet är så klart något man vill stoltsera med på filmens framsida, och självklart blir man ju nyfiken. Vad är det för verk som denna nu något till åren gångna homage-missbrukande regissör kallat ”årets bästa”? Det är ju ett starkt påstående som onekligen skruvar upp förväntningarna, oavsett vem som säger det.
Big Bad Wolves är skriven och regisserad av Aharon Keshales och Navot Papushado som tidigare under karriären även tillsammans gjort vad som räknas som Israels första skräckfilm, Rabies. Det faktumet förvånar mig inte alls då det finns en del tydliga inslag av skräck även i denna. Annars måste jag något skamset erkänna att israelisk film inte är något som jag konsumerat i några större mängder genom åren, och varför jag nu skäms kommer ni under recensionen att få reda på.
Dror, (Rotem Keinan) jobbar som lärare, och när en flicka försvinner blir han på synnerligen lösa grunder misstänkt för dådet. Micki, (Lior Ashkenazi), en polis med sin egen tolkning av vilka friheter man kan ta sig som lagens väktare försöker tvinga fram ett erkännande, men när flickan hittas död och pappan bestämmer sig för att lägga sig i hamnar Micki i en inte lika självklar situation. Är de båda ett svar på spåren, eller är svaret att de båda har spårat ur?
Tro nu inte för en sekund att det här är någon dussinthriller om ett kidnappningsdrama. Det här är ingen gammal skåpmatsfilm om själva fallet, om ledsna föräldrar som absolut inte får ringa polisen och om en lösensumma som måste levereras av en ensam person inom utsatt tid till angiven plats, utan det handlar om misstankar, misstänkta och vad som händer när man agerar på egen hand och låter saker gå lite sådär obekvämt för långt. För det går för långt. Flera gånger.
Men tro nu inte heller att det här är en enbart obehagligt mörk film. Big Bad Wolves har nämligen en enastående förmåga att nästan sömlöst växla mellan fredagsmys och obehag och tillbaka igen, utan att man riktigt förstod hur det gick till. Det låter som att filmen borde ha identitetsproblem, att den borde lida av att pendla mellan dessa ytterligheter, men inte en enda gång blir det konstigt, snarare tvärtom. Greppet gör att filmen känns sådär härligt skruvad och skev att man inte kan låta bli att brista ut i skratt över alla sjuka situationer och förehavanden, förutsatt att man inte har allt för stora problem med tvivelaktiga förhörsmetoder.
Det är någonting franskt över den här lite vrickade stilen, men utan att det i det här fallet blir överdrivet franskt flamsigt på något sätt. Visserligen är en del skämt och tokigheter välanvända och långt ifrån färska, men jag inbillar mig att det är gjort med en rejäl skopa självdistans och därför är det snarare ett välkommet inslag i denna annars ganska oförutsägbara film.
Stämningen och filmens säregna stil är ett resultat av ett stundtals Wes Andersonskt foto och färgsättning, rollfigurer som är skrivna som bröderna Coen-karaktärers onda tvillingar, och därtill Tarantino-inspirerade scener och situationer, med den stora skillnaden att den här filmen knådar ihop allt till en helhet och inte bara utgörs av fräcka scener staplade på varandra. Jag förstår varför Tarantino gillar den här så mycket – det är sådana här filmer han har försökt göra själv på senare tid, utan att lyckas.
Det enda jag inte trivdes med var ett visst mått av spretighet i berättandet i filmens början innan man förstår karaktärernas roller och funktioner, och problemet med aningen otydliga personporträtt är visserligen något som hänger kvar genom hela filmen, men efter ett tag slutar jag störa mig på det. Det kan så klart vara ett medvetet val från filmskaparna som jag helt enkelt inte kommer riktigt överens med, men personligen hade föredragit en smula tydligare roller.
Som pricken över i har filmen musiksatts med något som i det närmaste kan beskrivas som skräckfilmsteman i Morden i Midsomer-tappning; lite lagom mysläbbigt. Allt detta gör den här filmen till något ganska unikt, och den får ett stort plus för sin originalitet och sättet den blandar vitt skilda element på med bravur. Big Bad Wolves har definitivt fått upp mina ögon för israelisk film, och även om jag kanske inte skulle säga att det är 2013 års bästa film så har den många av de kvaliteter jag letar efter i en film. Nu önskar jag bara att jag förstod hebreiska så att jag slapp gå miste om saker i översättningen fortsättningsvis.
Betyg: 7 av 10
— — —
Tommy Johnsson