Beyond the Black Rainbow
Sci-fi/Skräck, Kanada, 2010
Manus och regi: Panos Cosmatos
Medverkande: Michael Rogers, Eva Allan, Scott Hylands mfl.
Längd: 110 minuter
— — —
Det är inte helt lätt att beskriva handlingen i Beyond the Black Rainbow (2010). Det rör sig om något slags experiment med att skapa lycka som utförs i en stor byggnad genom herbalism och örtmedicin. Efter det följer ett inte rakt narrativ, mardrömslika visioner blandas med att man får se den frustrerade Barry (Michael Rogers) iakkta Elena (Eva Allan), som på något vis är del av experimentet. Byggnaden visar sig hysa långt mer än dessa två, och Barry själv visar sig vara något helt annat än en vanlig forskare.
Man kan säga att filmen är mer av en upplevelse än en rak 
berättelse. Här saknas ett tydligt narrativt driv och det ges aldrig några direkta förklaringar till vad det är som försiggår eller varför det händer. Det skulle kunna bli bra, men tyvärr har regissör och manusförfattare Panos Cosmatos brytt sig för mycket om att skapa en visuell upplevelse, vilket tar över filmen helt och blir lätt tröttsamt. Det blir för mycket av det goda, som i detta fall inte är värst gott, och i bristen på en riktig story blir filmen väldigt pretentiös i sina försök att se ut som en dröm, eller snarare mardröm. På många sätt känns den här filmen som Amer (2009), som i mina ögon var ett misslyckat försök att hylla de gamla italienska giallo-filmerna. De båda filmerna lider av att bristen på handling i längden blir påfrestande märkbar, och det räcker inte med att försöka vara så snygg och drömsk som möjligt hela tiden.
Helt misslyckad är inte Beyond the Black Rainbow, det finns delar här som är intressanta, och det är är de mest berättelsetyngda delarna som är de bästa, då den lilla handling som finns faktiskt drivs framåt och man får en inblick i vad det är som sker. Därför är det synd att dessa delar aldrig ges värst mycket utrymme. Det är för mycket som lämnas oförklarat, det känns som att det aldrig riktigt funnits en färdig story att bygga filmen kring, utan man har försökt göra mycket av lite, och resultatet blir därefter. Gällande det visuella ser filmen stundtals riktigt bra ut, regissören har ett öga för det visuella, men man kan inte bygga en film enbart på att den ska se bra ut. Musiken är även den bra och doftar 80-tal, vilket säkerligen är den stora inspirationskällan också. Tyvärr består soundtracket till allt för stor del av ett slags surrande ljud som hela tiden ligger och trycker. Detta blir snart tröttsamt och man hade hellre sett att det var tyst.
Förutom att det råder en brist på någon tydlig handling är det även en tämligen dialoglös film, vilket man i och för sig kan förstå eftersom ändamålet är att ge filmen en drömlik atmosfär. Man kan se att regissören tittat på europeiska regissörer av det äldre gardet när han behövde inspiration till denna, men han lyckas långt ifrån lika bra som sina förebilder. Det man kan säga om Beyond the Black Rainbow är att regissören haft stora ambitioner, men inte lyckats genomföra dessa fullt ut och istället lämnas man med en halvdan film som pendlar mellan att vara intressant och nästan plågsamt pretentiös och långdragen. Skulle Panos Cosmatos få tag på ett bättre manus skulle han möjligen kunna göra något att hålla utkik efter, i fallet med den här filmen blir det för vagt och luddigt för att vara intressant. Snyggt, men innehållslöst, helt enkelt.
Betyg: 3 av 10
– – –
David Larsson; From Beyond-redaktör