Beau is Afraid
Surrealism, 2023
Land: USA
Regi: Ari Aster
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Patti LuPone, Nathan Lane mfl.
Längd: 179 minuter
Betyg: 7 av 10
”Det här var fan det sjukaste jag sett på länge!” yttrades av en road och uppspelt biobesökare på raden bakom mig så fort eftertexterna till den här filmen började rulla.
Själv satt jag ömsom fascinerad, ömsom förbryllad och tänkte ”Det här var inte det sjukaste jag sett på länge, men fan om det inte var de mest spännande 3 timmarna den här veckan” (och då ska det tilläggas att jag före bion varit på mässan Sci Fi World i Malmö). Vad ska man säga? Ari Aster är tillbaka! Och den här gången har han fått med sig Joaquin Phoenix för ännu ett minnesvärt rollporträtt. Behöver man säga mer? Ja… det behöver jag nog.
Phoenix spelar titelrollen som Beau, en småplufsig 40-plussare med tunt grått hår och lika grå uppsyn, som bor ensam i en lägenhet i en dyster och märklig storstad (jag uppfattade inte om det är en riktig stad eller en fiktiv) som inte verkar vara befolkad av en enda normal människa. Beau går regelbundet och pratar med en psykolog (Stephen McKinley Henderson) och här i filmens början får vi berättat av honom att han måste ta flyget och åka hem till sin mamma som han inte träffat på länge och har väldigt kluvna känslor inför. Den smiliga psykologen skriver ut ett recept på en ny medicin Beau ska ta – tabletter som absolut INTE får sväljas utan vatten – och med denna kur går han hem för att förbereda inför flygturen. Att försöka förklara hur filmen utvecklas från och med nu känns lika komplicerat som att beskriva färger för en person som varit blind sen födseln. Ska jag ge mig på ett försök och så kortfattat som möjligt beskriva känslan och upplevelsen av att se Beau Is Afraid skulle jag säga att det är David Lynch blandat med Kafka och stora doser Ingmar Bergman i kalejdoskop. Här finns alla havererade drömmars nerviga känslor, alla spruckna speglars skärvor, här finns en levande galghumor, intensitet, bildmässigt tryck och omvänd skönhet… okej det här sista stycket har jag stulit från en gammal programkatalog för Göteborg Film Festival, men vet ni vad – ni skulle kunna beskriva Beau Is Afraid med exakt samma formulering och eftertänksamma filmkritiker och filmvetare hade med stor sannolikhet nickat instämmande… medan Ari Aster försökt att hålla sig från att fnissa om han stått i bakgrunden och lyssnat.
En fattigmans Trollkarlen från Oz
Ari Aster alltså… denna unika auteur… jag tillhör definitivt hans beundrarskara. Jag älskar förvisso inte Hereditary lika mycket som gemene skräckfilmsfantast (bla. FromBeyonds högste chef) tycks göra, men Midsommar däremot… där snackar vi film! En skräckfilm som känns för konstig för att klassas som skräckfilm, men som är alldeles för bra gjord och obehaglig för att viftas bort som pretentiöst artsy-fartsy. Beau Is Afraid – som är herr Asters tredje långfilm – följer samma spår. Är det en skräckfilm? Jag vet inte. Är det komedi? Emellanåt, eller ganska ofta så faktiskt, ja. Är det en skräckkomedi? Nej. Är den läskig? Ja. Är den otäck? Ja! Är det en skräckfilm trots allt? Helt ärligt, jag vetefan! Vad jag däremot vet är två saker:
1. Ari Aster har fått ihop en fantastisk rollista. Joaquin Phoenix briljerar som vanligt. Inledningsvis, det här med en trasig man på medicin, finns det uppenbara Joker-paralleller men rollfiguren Beau spelar i en helt annan liga. Jag kan inte tänka mig nån annan än Phoenix som Beau. Mannen är snudd på makalös. Vi har också ett besynnerligt par och deras tonåriga dotter som spelas med perfekt symmetri av Amy Ryan, Nathan Lane och Kylie Rogers. Och jag vill också slå ett hårt slag för Patti LuPone och Parker Posey som två minst sagt betydelsefulla kvinnor i Beaus liv och historia. Dessutom är det kul att återse Richard Kind som jag uppskattade mycket som Paul Lassiter när jag i yngre dagar följde Spin City på kanal 5.
Om blickar kunde döda… hade vi åskådare inte behövt bekymra oss
2. Har du sett och uppskattat Hereditary och Midsommar är du med stor sannolikhet ett Ari Aster-fan och då finns det inga som helst ursäkter att inte se Beau Is Afraid. Större delen av denna resa till filmupplevelse är medryckande och begripligt obegriplig men som tyvärr snubblar i en trög tredje akt innan den får ordentligt med stake och fotfäste i finalen. Förmodligen kommer ni när eftertexterna börjar rulla att – precis som jag – ha fortsatt förtroende för denne talangfulle filmskapare, och förväntansfullt se framemot hans fjärde film.
Och med handen på hjärtat; hur ofta har du varit på bio och sett en ny film som fått dig att associera till både Frank Henenlotters Basket Case och Luigi Cozzis Contamination i en och samma scen?
— — —
Roger Möller