Meny Stäng

Basket Case-trilogin

What’s in the basket?

Som brukligt ska jag ta med er läsare på en resa ner för minnenas allé, och det är bara för er att åka med vare sig ni vill eller inte. Varken första eller sista gången jag för FromBeyonds räkning packat väskorna och hoppat in i tidsmaskinen. Låt oss färdas tillbaka till tidigt 90-tal och jag sitter på golvet i vardagsrummet och läser i senaste DarkSide. Där i fanns en bild ifrån vad jag minns det som Basket Case 2 (1990) där Granny Ruth (Annie Ross) skrattade gott tillsammans med ett gäng mutanter. Bildtexten var något lite flåshurtigt, men det var något i bilden som lockade, och texten behandlade också del ett som verkade vara en riktigt fräsig film. Vad jag inte visste då var att Annie Ross som spelade sagda Granny Ruth i bilden var huvudroll i den filmscen som ärrat mig kanske mest genom åren. Jag säger bara robotförvandlingen i Superman III (R. Lester 1983) och if you know, you know.

Det skulle dock dröja innan den första Basket Case (F. Henenlotter 1982) skulle hamna i min ägo dock. Korgväskan som den hette när den först kom till Sverige är en liten godbit i filmhistorien. En gerillafilmad godsak fylld av skönt vingligt skådespeleri, roliga effekter och det gamla smutsiga New York. I den får vi följa den unge Duane Bradley (Kevin Van Hentenryck) som checkar in på Hotel Broslin i New York. Han säger att den korgväska han bär med sig innehåller kläder, men är det sanningen? Varför stoppar han då ner hamburgare i den och vem är det egentligen han pratar med om kvällarna därinne i rummet? Det visar sig snabbt att några läkare ligger pyrt till och Bradley och hans mystiska korg med dess innehåll verkar vara sammankopplat med dom på något vis.

Vad har egentligen Duane (Kevin Van Hentenryck) i sin korg?
Vad har egentligen Duane (Kevin Van Hentenryck) i sin korg?

Det skulle komma två uppföljare efter Basket Case från 1982, och dessa kom 1990 och den tredje avslutande delen kom 1991. Uppföljarna är ganska lika varandra i upplägg, och enligt mig har de tappat en del i det jag gillar med den första filmen. I både del två och tre har humorn och det ”crazy” tagit mer plats och det känns på något sätt som att Frank Henenlotter blivit lite för medveten om vad första filmen var för något och försökt att toppa det. Det finns också mer pengar i uppföljarna. Brukar ju tyvärr vara ett återkommande problem i filmer som dessa att uppföljarna kanske trampar lite hårdare på gasen med det som gjort originalet populärt, fast att bromspedalen när det kommer till charm fått smaka på blyfoten. Om det funkar med en mutant så borde väl en hel knippe till bli ännu bättre? Vill poängtera med eftertryck att Basket Case 2 och 3 inte på något sätt är tråkiga filmer, men de är tyvärr några trappsteg ner från del ett för att vara lika klassiska. Dock har Henenlotter den fingertoppskänsla att han vet när han ska dra i handbromsen så det inte blir en karikatyr av sig själv, som kan hända. När man som tittare nästan känner att filmskaparen hånar en för att man tycker att originalfilmen är kul. Där är Henenlotter på helt rätt sida, och fördummar ingen och tycker om filmerna han gör och känns som han också tycker mycket om tittarna. Dessutom verkar alla inblandade haft väldigt roligt, och verkar trivas med varandra. Men.. de hade nog mått bättre av att inte vara sammankopplade med Basket Case, utan kanske haft en annan titel och småändringar i manuset. Tror att helhetsbetyget hade smugit upp en smula då.

Det är generöst med mutanter i de båda uppföljarna
Det är generöst med mutanter i de båda uppföljarna
Belial och Frank Henenlotter
Belial och Frank Henenlotter

Ser att jag kanske låter lite butter när jag pratar om Basket Case-trilogin, men det är jag faktiskt inte. Del ett är en film jag mer än gärna rekommenderar åt folk, för den är väldigt charmig och har utseendet jag verkligen gillar. Det är smutisgt och skitigt, och man märker att de inblandade haft både roligt och att de brinner för det de gör även om det tydligen var kämpigt med pengar och annat. Man får också en lite annan syn på del två och tre när man hör Henenlotter prata om speciellt del två i dokumentären What’s In The Basket? som är med som extramaterial. Att filmen skiljer sig så mycket från del ett är helt enkelt för att Henenlotter egentligen inte ville göra en uppföljare, och när han väl blev sugen så ville han inte bara göra en del ett igen. Han är väldigt stolt över del två, och det låter ju också bra med tanke på hur van man blivit av att höra filmskapare sabla ner sitt egna arbete.

Studio S gör en kulturgärning när de nu släpper en Blu-ray med hela trilogin. Det är såklart oklippta versioner av filmerna, och både bild och ljud är bra. Visst ska väl egentligen en film som Basket Case ses på en fladdrig VHS och en gammal go’ tjock-TV, men jag är glad att denna blu ray finns. Alla filmerna ser bra ut och låter bra. Utöver filmerna får vi som tittare också en hel del extramaterial. Den redan nämnda dokumentären What’s In The Basket? är bra, och den kortare dokumentären In Search Of Hotel Broslin är riktigt rolig. Där har Henenlotter sällskap av den rappande galningen R.A The Rugged Man. De går runt i New York och visar upp vissa ställen där de spelade in första filmen, bland annat entrén till Hotel Broslin och brandtrappan där skylten till hotellet hängdes. Vi får också en special guest i den dokumentären, men vill inte avslöja vem här i texten. De råkar också på några andra locations de uppmärksammar. Vi bjuds också på en kortare dokumentär där Frank Henenlotter pratar om 42nd Street och märkbart irriterad visar upp lite platser.

En promenad nedför 42nd Street
En mysig promenad nedför 42nd Street

Basket Case är en klassiker, och den är det med rätta tycker jag. Den är underhållande, charmig och det är ju inte annat än att man blir nostalgisk över en plats och tid man själv aldrig upplevde, det riktigt sunkiga New York. När man i en del av extramaterialet hör Frank Henenlotter prata om sin tid på olika biografer på 42nd Street… det är så man får en tår i ögat av vad den gatan har blivit numera. Trilogin är charmig och rolig, även om del ett är den som verkligen står ut. Men att ha en blu ray med alla tre filmerna plus en hel del fint extramaterial är ju en självklarhet om man har minsta intresse för film som dessa. Så jag lyfter på min hatt igen för Studio S och det arbete de gör med att ge oss filmnördar skatter som dessa, och bjuder in de oinvigda i den världen också. Tack!

Betyg: 
Basket Case – 7.5 av 10
Basket Case 2 – 6 av 10
Basket Case 3 – 6 av 10

— — —

Mikael Hammarberg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *