Som kuriosa är Francis Ford Coppolas ”Nattens Skräcknäste” intressant att ta sig an men som filmupplevelse är den si så där.
Big Game är inte en felfri produktion, men Jalmari Helander (som långfilmsdebuterade 2010 med Rare Exports) har hjärtat på rätta stället.
”Night Fare” är både långtråkig, fumligt berättad och enormt utmattande. Kanske fungerar filmen utmärkt som sömnmedel, men som nöje är den inte mycket att hurra för.
”Hush” är en helt klart sevärd rulle. Mike Flanagan överraskar och presenterar en avskalad och pigg liten ärta till rulle som ger en extra knorr tar det något uttjatade temat ”Home Invasion”.
”Deathgasm” har sina positiva poänger, men den överhängande känslan är den att det hela skulle kunnat bli så mycket bättre om upphovsmannen Lei Howden lagt ner lite mer tid och omsorg på grunden. Roligast är filmen när den driver med metalgenren och dess fördomar medan resterande skämt utmärker sig som…
Ángel Vivas ”Kidnapped” är fruktansvärt elak, iskall och starkt sadistisk. Gillar du att plåga dig själv, då är det bara att gratulera, här har du ett utmärkt sätt att fördriva tiden på.
”Marshland” är exemplariskt berättad, rakt igenom spännande och riktigt jäkla snyggt fotad.
”Pieta” är svart som natten och ungefär lika behaglig som en tandutdragning, men det råder ingen tvekan om att det här är en riktigt bra film. Kim Ki-duk bevisar att han är den stora mästaren inom feel bad-genren och hans flammande ilska fortsätter att piska fram det ena drabbande alstret…
”Perfect Sense” har en intressant utgångspunkt och visst vilar det något charmigt udda över Mackenzies alster, men dessvärre är det också en film fylld till bredden av på tok för många välanvända apokalyptiska klyschor.
”Senorias” största problem är att berättelsen inte är tillräcklig för att fylla en långfilm. Det finns en intressant grund där, men den utvecklas liksom aldrig till något särskilt.