Vi här på Frombeyond.se har under flera år rapporterat pinfärska nyheter om den Lovecraftianska rockoperan ”Dreams in the Witch House”. Vi har drivits till vanvettets rand av hemsökande toner, och gnuggat armbågar med självaste Keziah Mason. Nu senast var det dags för skivans allra första musikvideo att släppas, och vi var nog inte de enda som blev fullständigt golvade av den stilistiska och atmosfärdrypande No Turning Back. Mannen som vi kan tacka för videons unika presentation är H.P Lovecraft Historical Societys Andrew Leman, och vår utsände hade turen att få sitta ned med honom för en djupgående intervju om hans arbete med videon.
For this interview in english, please go to this page.
— — —
Vi har ju tidigare sett The H. P. Lovecraft Historical Society göra riktigt imponerande långfilmer, som Call of Cthulhu och The Whisperer in Darkness, men vi har aldrig tidigare fått se en musikvideo som den ni släppt nu. Hur kom det sig att ni gav er på det här projektet?
Andrew Leman: Mike Dalager och hans team har producerat en rent fantastisk rockopera, och numera är det ju nästan ett måste att ha en bra video till sådan musik. Vi var så klart väldigt sugna på att få göra videon, och ärligt talat så hade vi nog inte litat på att någon annan skulle kunna göra den lika bra. Sen är ju Mike väldigt bra på att övertala människor, och hans entusiasm är svår att motstå!
Var projektet en utmaning på något sätt? Er sedvanliga estetiska stil är ju starkt närvarande under hela videon, men det är ju också en hel del mer moderna grepp som används. Detta i sig gör ju att videon känns som en fusion mellan modern musikvideo och klassisk stumfilm, men var det svårt att gifta dessa två skilda element? Eller var det kanske så att denna kombination rentav öppnade upp för oanade möjligheter?
Andrew: Visst fick vi sträcka oss bortom de ramar som vi satt upp för många av våra tidigare projekt, då vi nu även var tvungna att ta hänsyn till färger, ljudsynkning och sex appeal! Några av våra lite äldre projekt ,”The Testimony of Randolph Carter” och ”A Shoggoth on the Roof,” var dock båda i färg och med tal, så allt var ju inte helt nytt för oss. Vår briljanta kinematograf och redigerare David Robertson, har dock tidigare gjort en hel rad professionella musikvideor, och visste precis vad som behövde göras. Jag tror att han var rätt förtjust över att få sätta färg på och dessutom använda rockmusik till ett Mythoscope™ projekt! Och visste videon en del idéer som vi kanske aldrig hade kommit på annars. Jag tycker att musikvideons allra sista klipp, som är en modifierad version av vår studios logga, är ett bra exempel på det.
Upplevde ni någonsin några problem med själva berättartekniken när det kom till det nya formatet? En musikvideo, som är så pass beroende av såväl melodier som rytm, måste ju ha varit rätt annorlunda att jobba med jämfört med era vanliga projekt.
Andrew: Låten är ju inte överdrivet lång, så en utmaning var helt klart att försöka få med så mycket som möjligt av berättelsen under den givna tiden. Vi var tvungna att vara selektiva med vilka delar av Lovecrafts berättelse vi egentligen ville ha med i videon, och var tvungna att kassera vissa idéer som vi annars gärna skulle vilja haft med. Till exempel är ju aldrig Brown Jenkin med i videon. Men dagens publik har trots allt lärt sig att smälta visuell information otroligt snabbt, så det är ju faktiskt möjligt att förmedla väldigt mycket av berättelsen med några få snabba klipp. På många sätt är det ett av mediets styrkor, att kunna berätta en historia i en så pass komprimerad och ikonisk form. Lovecraft själv lämnade ju en hel del åt fantasin i sina texter, så att göra en musikvideo som mer fokuserar på att väcka känslor hos tittaren är helt klart något han skulle ha uppskattat.
Visste ni redan under projektets början att det var det här giftemålet mellan gammal och ny filmteknik som ni skulle använda er av? Eller hade ni kanske rent av andra versioner av videon i åtanke under planeringsstadiet?
Andrew: Vi visste redan från början att vi ville ha en blandning mellan vår klassiska Mythoscope™-stil och en ruffig modern rockvideo. Jag tror dock ingen av oss var helt säker på hur den här blandningen skulle slå ut förrän vi såg det läggas ut framför oss på redigeringsbordet. Jag tror vi hittade en riktigt bra balans, då varken en ren Mythoscope™-version eller mer klassisk musikvideo hade fungerat lika bra som den här blandningen gjorde.
Låt oss prata lite mer om just det visuella. Vad hade ni egentligen för influenser när ni skapade videons svartvita scener? De känns väldigt starkt influerade av tysk expressionism i såväl misc-en-scene som i själva dekoren. Var detta avsiktligt?
Andrew: Det var helt klart avsiktligt. Vi hämtade mycket inspiration från 1920-talsfilmer, varav Dr. Caligaris kabinett och Häxan hade en stor inverkan på det slutliga utseendet. Gilmans sovrum var till exempel starkt influerat av dekoren man använde i Dr. Caligaris kabinett.
Något som verkligen gör att musikvideon står ut är den imponerande modellen av häxhuset ni använt er av för utomhusbilder. Huset ser verkligen enormt ut! Hur stor var modellen egentligen, och vem är det som har gjort den? Och hur kom det sig att ni bestämde er för att använda just en modell?
Andrew: Vi visste redan från början att vi ville ha med bilder på häxhuset för att riktigt kunna etablera själva berättelsen, och vi visste också att vi skulle behöva en modell för detta. På det sättet skulle vi nämligen enkelt kunna kontrollera allt från ljussättning till kameravinklar. Det gav oss även en enorm möjlighet att ingjuta videon med den där känslan av onaturlighet som ett häxhus ska utstråla. Då vi visste att Gilmans sovrum skulle ha starka drag av expressionism och vara förvrängt, så ville vi att även huset skulle ha dessa kvaliteteter. Plus att det så klart är väldigt kul att få bygga och filma modeller!
Modellen är inspirerad av hus från New England, kombinerat med en rejäl skopa artistisk häxhusdesign. Vi påbörjade själva bygget av huset redan förra juni. Det var jag och Fred Manchento som byggde modellen, med en del hjälp från Jason Voss. Stommen består av kapaskivor, ett lätt men tåligt material som arkitekter brukar använda för sina modeller. Vi använde oss sedan av papper med ett träspånstryck för att få till husets utseende. Taket kläddes sen av små takpannor av trä som alla var tvungna att sättas dit för hand!
Den slutliga produkten var ungefär 60 centimeter bred, och ungefär lika hög, ståendes på en nästan 5 kvadratmeter stor basskiva. Fred Manchento stod för merparten av själva landskapet som omger huset, och gjorde till och med en liten minitatyrkorp som sitter i ett av träden! Det var även han som stod för den handgjorda väderflöjeln som pryder huset.
Modellen står framför en målning av Arkham som jag själv har gjort. Den är gjord av flera sammansatta delar som målats lager på lager, och är nästan 5 meter bred. Bakom den silhuetten har vi sedan en regnridå som jag och Fred gjort tillsammans. Ridån är 5 meter bred, och ungefär 2.5 meter hög. Bakom detta har vi satt upp julgransbelysning mot en svart bakgrund, som fungerar som tindrande stjärnor på en natthimmel. Fred skapade sedan moln till himlen av gamla plastpåsar som pricken över i:et. Totalt upptog miniatyren ungefär 78 kvadratmeter av våran studio.
Det finns en scen i videon med vad som verkar vara troll eller demoner, som om jag inte missminner mig helt ser ut att vara väldigt inspirerad av den klassiska svenskdanska dokumentären ”Häxan”, löst baserad på Malleus Maleficarum. Berätta lite för våra läsare om vart ni hämtat inspirationen till den här scenen ifrån, och kanske lite om hur just den scenen gjordes.
Andrew: Du har skarpa ögon! Vi använde oss faktiskt av klipp från den filmen, men återskapade även en av de mer ikoniska scenerna med vår egen häxa och den svarte mannen. Scenerna som spelas upp i bakom våra titelkort, där demoner glatt vinkar åt förbiflygande häxor är taget direkt från Häxan. Då det är film som både är skandinavisk och just från 20-talet så kände vi att scenen passade perfekt för videon.
Det finns även en scen i filmen där en häxa offrar ett litet barn, och då det är en liknande scen med i Lovecrafts berättelse så tyckte vi att det vore passande att återskapa scenen från Häxan, fast då med våra egna karaktärer. Vår briljante specialeffektskille Dave Snyder byggde faktiskt en rekvisitabebis, som ser betydligt mer levande ut än den som användes i originalet. Mike Dalager axlade manteln att spela Den svarte mannen, och Alaine Kashian och Jacob Lyle gjorde ett suveränt jobb som häxan och Gilman. Just den scenen filmade vi för övrigt här i studion med några grenar som Sean Branney hittade I sin trädgård som enda dekor. Tack vare David Robertsson smarta belysning så tänker man dock inte ens på att bakgrunden är tom.
Under videons sista akt kan vi läsa en skylt om att ”This is not the end”. Självfallet förstår vi om du inte kan avslöja några hemligheter för oss om vad exakt det här innebär, men finns det kanske några planer på ytterligare musikvideor? Kanske rentav någon form av metalmusikal där No Turning Back sätts ihop med andra produktioner? Eller är det kanske en hint om något helt annat?
Andrew: Det jag kan berätta är att den här musikvideon inte är det sista vi hör från ”Dreams in the Witch House: A Lovecraftian Rock Opera.” Om rockoperans nästa steg sedan är konserter, scenshower, fler musikvideor eller något annat låter jag dock vara osagt. Mike Dalager och resten av hans team är väldigt talangfulla, och Mike är verkligen en både ambitiös och visionär producent.
Med de lite kryptiska orden tar vi farväl av Andrew Leman, och tackar för den ingående intervjun. Framtiden är med andra ord fortfarande höljd i dunkel, även för oss här på Frombeyond.se. Men en sak är åtminstone säker – det är knappast sista gången vi hör av Andrew, Mike och de andra. Vare sig det är dundrande metalskivor eller gråtonade bestar på den vita duken så ser framtiden ljus ut för Lovecrafts mardrömsvisioner i alla dess former.
— — —
Johan Axell; Redaktör