American Horror Story: Coven
TV, Drama/Skräck, USA, 2013-2014
Skapare: Ryan Murphy och Brad Falchuk
Medverkande: Jessica Lange, Sarah Paulson, Evan Peters, Lily Rabe, Emma Roberts mfl.
Längd: 670 min
— — —
Med den stundande premiären av Cirkeln, filmatiseringen av den hyllade och omtyckta romanen om ett gäng tonårshäxor, är Blåkullas styrkor snart i ropet igen. Visst fick sig väl häxorna en liten boom med Harry Potter-filmerna, men gissningsvis var det trollkarlarna som där fick den största uppmärksamheten. Genom filmhistorien har vi fått ett par fina gästspel av häxor, inte minst i Argentos häxtrilogi (även om Mother of Tears inte är det starkaste kortet i hans filmografi…). Att det är häxor som Ryan Murphy och Brad Falchuk väljer att inrikta sig på för den tredje säsongen av deras skräckantologi American Horror Story, denna gång med undertitel/säsongsnamn Coven, är därför inte särskilt överraskande.
Handlingen är förlagd till modern tid, platsen är New Orleans. Där driver Fiona Goode (Jessica Lange) en akademi för unga häxor. Dit kommer den unga Zoe (Taissa Farmiga) och märker snart att det är en plats där det gäller att stå upp för sig själv och visa framfötterna. I sann American Horror Story-anda går saker och ting snart snett och det blir knappast bättre när det lokala voodoodrottningen Marie Laveau (Angela Bassett) mer eller mindre förklarar krig mot häxorna.
Mycket kan man tycka om American Horror Story. Jag kan förstå att man inte köper dess vilda, ständiga sidospårande från huvudhistorien eller dess allehanda, återkommande udda inslag som spretar åt alla håll. Men att skaparna bakom (och skådisarna, för den delen) verkar älska att göra serien framstår som rätt tydligt i mina ögon. Det är en serie färgad av sin egen lekfullhet som inte drar sig för att prova nya saker samtidigt som den charmant hänfaller åt diverse klichéer på ett ibland träffsäkert sätt.
Själv kan jag inte motstå seriens oerhörda charm. OK att säsong ett hade lite identitetsproblem, även om den i det stora hela var lyckad, men säsong två var så full av knas och impulsitet att det var omöjligt att värja sig mot den. Där nöjde man sig inte med att förlägga handlingen till ett mentalsjukhus, man slängde in utomjordingar, dödsänglar och gamla nazistdoktorer för att krydda på det hela extra. Inte för att det egentligen behövdes, utan för att man kunde, och vilket resultat det blev sen! Visserligen hade serien lite haltande steg mot slutet när allt skulle knytas samman, men den åktur vi bjöds på under tretton avsnitt förlät en sådan (i sammanhanget) petitess.
Säsong tre är inte riktigt lika lyckad, det ska erkännas, men nog har herrarna Falchuk/Murphy slagit på stort igen och fått till ett stundtals fenomenalt resultat. Karaktärerna ges stort spelrum i säsong tre och det känns som att varje figur i det starka persongalleriet är mer utmejslad och har en viktigare roll att spela än tidigare. Ta bara Lily Rabes träskhäxa Misty Day, som dyrkar Fleetwood Mac-medlemmen/soloartisten Stevie Nicks likt en gudinna och beter sig allmänt hippieflummigt. Hon blir ytterligare en frisk fläkt i det annars svartklädda häxgänget och visar på serieskaparnas möjligheter att förbipassera att låsa sig vid en fix idé och istället våga expandera tankarna vitt och brett.
Dock blir det lite spretigt här och där. Man kastar ut idé på idé och låter det färga av sig på serien, tills man inte riktigt vet vad man ska göra med det hela. Seriens akilleshäl handlar återigen om att avsluta en säsong späckad med saker som egentligen borde ta mer än tretton avsnitt. Det märks att det går lite väl fort mot slutet och när helhetsbilden står klar framför ens ögon känns vissa saker något överflödiga, hur ljuvliga de än var under seriens gång. American Horror Story står fortfarande kvar som den finurligaste och lekfullaste skräckserien på TV, mil ifrån The Walking Deads minst sagt berg-och-dalbaniga kvalitetskurva som i sina värsta stunder är allvarlig apokalypsdramatik utan ett bra manus att backa upp.
Betyg: 7 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör