Alien: Covenant (2017)

Det är ingen underdrift att säga att Alien: Covenant är den film jag sett fram emot mest under de senaste åren. Med det så är det ju givet att mina förväntningar varit extremt höga men jag har lyckats hålla dem i schack, vilket inte varit helt lätt. Jag menar, Ridley Scott gjorde ju en ny film i Alien-sagan. Det kan ju inte bli fel.

Här får vi följa besättningen på Covenant, ett rymdskepp på väg i en åratal lång resa med 2000 kolonister i dvala på väg mot sitt nya hem. De väcks upp efter att skeppet hamnar i svallvågen av en gigantisk explosion i rymden och under reparationen så snappar man upp ett mystiskt, loopande meddelande med uppenbart mänskligt ursprung som leder dem till en mycket närmare värld som uppenbart skulle kunna vara ett lika bra alternativ för kolonisering. Efter lite debatt och sura miner så bestämmer man sig för att utforska den och finner en värld som faktiskt verkar perfekt. Men, eftersom det här är en skräckfilm, så är det ju inte riktigt så. Signalen leder dem till ett kraschat rymdskepp som vi känner igen sedan tidigare och det står inte på förrän två besättningsmedlemmar är infekterade med det svarta gucket från Prometheus, resulterande i kroppar med hål i och elaka varelser med mord på agendan.

Men vad var det då som gick fel här? Nu blir det milda spoilers så om du inte sett filmen än så kan vi avsluta för dig här med att säga att detta är en helt ok monsterfilm men inte direkt någon värdig del av Aliensagan. Gillade du Prometheus så gillar du nog även denna men ha inte för höga förväntningar. Ok, då kör vi.

Problemet med Alien Covenant är att det inte är en Alienfilm. Det är en ren uppföljare till Prometheus, på gott och ont. Och med det så tar den med sig den största svagheten i Prometheus – den expanderar universumet. Den förklarar saker och fortsätter att försvaga vad som var den stora styrkan i originalfilmen genom att visa oss hur och varför xenomorfen kom till. Genom att göra detta så river den ner alla de suddiga bilder i hjärnan som man fick när man såg den första filmen, bilder som planterades i hjärnan bara av H.R Gigers skapelsers existens. Man fick inga förklaringar till någonting där, varelserna existerade bara och med det så var de så mycket mer fruktansvärda. Lovecrafts osynliga närvaro är helt borta nu. Det är bara Hollywoodklyschor som gäller nu. Detta får mig att sakna Dan O’Bannon lite mer än vanligt och dra ett gigantiskt långfinger till Ridley Scott för att han är med och urvattnar sitt mästerverk. Jag såg om originalfilmen för inte alls länge sedan (samma dag som John Hurts dödsbud kom) och med den i färskt minne så blir det nästan ett hån när välbekanta toner från den dyker upp i förtexterna.

Men, i slutändan så måste jag säga att det absolut inte är en dålig film. Det är Ridley Scott så hantverket är magnifikt. Den rullar på i lagom takt, är aldrig tråkig och öppnar upp för en uppföljare som i en perfekt värld borde ha ett manus av Clive Barker. Jag tillhör den delen av mänskligheten som tycker att en originalfilm absolut inte blir sämre bara för att en dålig uppföljare/remake existerar så därför har jag nog lite lättare att acceptera allt detta, även om just detta fall är lite extra jobbigt.

Därför så blir det två betyg.

Tyckte du om Prometheus? Då blir det 6 av 10.
Hatade du Prometheus? Då blir det 4 av 10. Kanske 3.
Mitt personliga betyg: 6 av 10.