A Girl Walks Home Alone At Night
Skräck/Drama, USA 2014
Distributör: Njuta Films
Regissör: Ana Lily Amirpour
Medverkande: Sheila Vand, Arash Marandi, Dominic Rains m.fl
Längd: 101 min
Jag har ju gjort filmiska utflykter till Mexiko förr med flygbolaget FromBeyond.se. Denna gång är det dags att ge sig ut på en resa igen, om än till en fiktiv stad i Irak, nämligen Bad City. A Girl Walks Home Alone At Night har flera infallsvinklar som gör den lite extra intressant för tittaren. Den är svartvit, regisserad av en kvinna och alla skådespelare talar persiska. Känner när jag skriver detta att inget av det borde få mig att höja på ögonbrynen egentligen, men skräckgenren är ju inte fullsmetad av kvinnliga regissörer direkt, och absolut inte filmer där de talar persiska, så lite extra nyfiken blir jag allt.
Nu är tyvärr inte filmen inspelad i Irak, utan i USA, men det gör ingenting egentligen för vare sig utseendet eller känslan på filmen. Ana har hittat bra platser att spela in på, och det svartvita bidrar också till en bra look på filmen. Det är den sortens kontraster mellan ljust och mörkt som jag uppskattar, inte lika skarpt som i exempelvis Begotten (E.E. Merhige 1990) men bra och jag känner att det är bra för filmen att den inte är i färg.
Bad City lever verkligen upp till sitt namn. Staden befolkas av knarkare, prostituerade, hallickar och andra på samhällets botten och är en spökstad. Det ligger en filt av död och misär över allting, och få är de som har något egentligt att skylta med för omvärlden. Om nätterna dyker ännu en människa upp på stadens gator, men det är något med henne som är annorlunda gentemot de andra. Arash (Arash Marandi) bor med sin drogberoende pappa (Marshall Manesh) i Bad City, och behandlas illa av hallicken Saeed (Dominic Rains) som bland annat själ hans bil. När Arash hittar Saeed död, så korsas hans väg med den mystiska kvinnan (Sheila Vand) som går på gatorna om nätterna.
A Girl Walks Home Alone At Night är en film som är lite lurig att skriva om, för man vill inte avslöja för mycket. Jag blev tipsad om den, och fick en väldig sparsmakad förklaring av premissen för filmen och det är jag glad för. Man ska inte veta för mycket om någon film såklart, men sen finns det ju vissa som tappar väldigt mycket om man vet saker om dem, så ska försöka hålla mig från några spoilers eller att skriva något som kan förstöra upplevelsen. Det jag kan säga är väl att de som förväntar sig någon riktigt röjig skräckstänkare kommer bli djupt besvikna. Medan jag tittade på filmen fick jag lite samma känsla som när jag såg Låt Den Rätte Komma In (T. Alfredsson 2008). Det är ett lugnt tempo och miljöerna får spela en stor roll, och jag ser framför mig hur vissa där ute i stugorna kommer att tycka tempot är alldeles för lågt, men jag uppskattade det och tror faktiskt jag skulle ha tyckt sämre om filmen om den varit ”snabbare”. Det svartvita i samspel med riktigt långsamma scener tyckte jag passade väldigt bra, och jag tror som jag skrev i inledningen att filmen hade tappat om den gjorts i färg.
Förr om åren tittade jag mycket på asiatiska filmer, och en sak jag alltid tyckte var skönt var att man kunde många gånger låta historien jobba, för när man inte förstår språket så missar man ju ofta om en skådespelare inte är så bra. Visst kan man märka om någon spelar över eller är riktigt rutten, men lite mer spelrum ges ju när man inte kan språket som talas. Det som stör mig när jag ser en film på ett språk jag inte kan är att jag tvingas läsa text, vilket jag i mångt och mycket försökt vänja mig av med. Jag tror inte det var någon av skådespelarna här som gjorde bort sig ska sägas, men jag retar mig på min bristfälliga kunskap i språk för det stör mig lite att behöva läsa textremsorna. Den av skådespelarna jag tycker skiner lite extra är Sheila Vand. Hon lyckas att se väldigt olika ut, ibland till och med i samma scen och dessutom ändra sin röst på ett bra sätt. Hon ser väldigt bra ut, och jag tycker hon sköter jobbet utmärkt med att med bara ansiktsuttryck förmedla känslan som scenen kräver. Hon rör sig också på ett sätt som gör scenerna extra bra, och lägger till på mystiken. Men utöver Vand så är det ganska bra skådespeleri vad jag kan utläsa.
En sak med filmen jag kände att man kan tolka in, men också kan ha överseende med om man inte känner för att fördjupa sig något mer är den samhällskritik jag tyckte fanns i bakgrunden. Filmen tar på ett bra sätt upp misogynin i samhället, men helt utan att trycka in politiken i tittarens ansikte, vilket jag tycker är skönt för då väljer man ju själv om man vill engagera sig i det. Jag personligen uppskattar ju, om man har ett politiskt tema i en liknande film, att det ligger i bakgrunden så att det inte blir en politisk film, utan är filmen den utger sig för att vara men med lite politik i bakgrunden. Men A Girl Walks Home Alone At Night funkar bra och blir inte en politisk pamflett, så alla som räds politiken kan med gott samvete se filmen.
Jag måste säga att det är en imponerande debutfilm av Ana Lily Amirpour, och det bådar onekligen gott inför framtiden vad hon kan komma att göra även om det finns lite skavanker och barnsjukdomar som jag tror kommer att försvinna med tiden. Jag hoppas med tanke på utseendet på denna och känslan att hon gör en film med mer fokus på skräck än drama, även om jag tycker bra om drama-känslan i denna. Skräckelementen är ganska få även om de finns där, men jag hade gärna sett mer av den vara såklart.
Att Njuta Films skriver fantasy på baksidan är dock helt oförståeligt skulle jag säga. Jag kallar A Girl Walks Home Alone At Night ett drama med vissa skräckelement, det låter bäst. Det är en bra film, och en snygg film och som sagt så ser jag fram emot vad Amirpour kommer att göra i framtiden. Detta är månne ingen framtida klassiker, och jag ser inte riktigt jämförelsen med David Lynch eller Tarantino som det pratas om på DVDns baksida, men trots allt en sevärd film. Nu är det bara för mig att börja jobba på min persiska så jag slipper läsa textremsorna nästa gång.
Betyg 7 av 10.
Mikael Hammarberg