Skalpelldansen
Skönlitteratur, Sverige, 2012, Telegram Bokförlag
Författare: Jenny Milewski
Språk: Svenska
330 sidor
Finns att köpa genom svenska återförsäljare från april 2012
— — —
Författaren Jonas Lerman har gjort sig ett namn med sina böcker om Carl Cederfeldt. Carl är dock inte den sympatiske helyllegestalt du kanske vanligen har som huvudperson, utan en vansinnesutövare som mer än gärna utsätter tonårsflickor för allehanda tortyr och ond bråd död. När Jonas vardag plötsligt börjar spricka anar han att något är fel. Han börjar se saker som hör hemma i hans romaner, och frågan är om någon är ute efter honom, eller om det bara är han själv som håller på att bli galen.
Svensk skräck har odiskutabelt fått sig ett uppsving under den här sidan millennieskiftet. Böcker som sålt som smör, som sedan blivit framgångsrika filmer är bara toppen av vågen, och alla skräckhungriga bokrävar kan äntligen glädjas åt att det finns en ständigt växande flora av svensk skräcklitteratur.
Jenny Milewskis debutroman går åtminstone till viss del att placera in i skräckfacket, även om den inte alltid tydligt lutar sig mot genrens grundbalkar. Här är det aldrig prat om att skriva något övernaturligt, utan romanen är betydligt mer grundad i verkligheten än vad som är fallet med flera av hennes författarkollegor inom genren. Tyvärr tycker jag inte att Milewski lyckats särskilt bra med sin debutroman, den vågar inte vara nog unik för att någon gång bli särskilt intressant. Det känns som att författaren istället valt att hänfalla åt ämnen som redan blivit utforskade, vilket i sig inte hade gjort så mycket om det inte var för att de blivit utforskade på liknande sätt tidigare.
Dessutom har Milewski den smått irriterande ovanan att i tid och otid beskriva saker som egentligen inte behövs beskrivas, om ens nämnas. När man läser att en galen mördare lyssnar på Slipknot för femte gången, har man redan suckat åt det klichéfyllda i situationen ett par gånger. Det må låta som en petitess, och som att jag är ute efter att plocka sönder Milewskis roman bit för bit, men det är ändå en såpass återkommande och störande del i Skalpelldansen att jag känner att det har en tydligt negativ påverkan på berättelsen.
Vidare saknar boken intressanta karaktärer. Inte ens huvudkaraktären Jonas blir i sina mest förvirrade och galna stunder någon givande person. Han ges aldrig någon djupare personlighet, och när Milewski mot slutet av boken väl börjar ge honom bakgrund, är det saker man redan anat som dyker upp och bekräftar det. Pluspoäng går dock till en scen i boken där en kvinnlig skräckregissör porträtteras, där Milewski faktiskt lyckats bra med att skapa en vass och intressant karaktär, som dock enbart är med i en kortare del av boken, och som inte heller fyller någon tydligt viktig funktion.
Milewski säger själv att hon älskar skräck, vilket i mina öron låter som en mycket vettig åsikt. Skalpelldansen är dock för lite skräckroman i mina ögon för att cementera Milewski som en aktör på den svenska arenan. Förhoppningsvis vässar hon sina litterära fingrar och vrider fokus mot något annat än en roman av Skalpelldansens sort. Möjligheter finns helt klart att det då kan komma ut nånting bra och spännande av det hela, för grejen är inte den att Milewski saknar talang, utan bara att det hon här väljer att berätta om är en tämligen ointressant historia.
Betyg: 3,5 av 10
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör