Castle Freak
Skräck, USA, 1995
Regi: Stuart Gordon
Manus: Stuart Gordon och Dennis Paoli
Distributör: Njuta Films
Medverkande: Jeffrey Combs, Barbara Crampton, Jonathan Fuller mfl.
Längd: 92 minuter
Finns på svensk DVD från: 2010-05-05
– – –
Efter den väldigt lyckade Re-Animator (1985) kom det kanske inte som någon chock att Stuart Gordon skulle göra fler Lovecraft-filmatiseringar. Det framstod som ett område som Gordon behärskade mycket väl, vilket han enligt många även bevisat med From Beyond (1986) och Dagon (2001). Även om han även gjort en hel del annan film så är det för hans Lovecraft-filmer som Gordon alltid kommer bli ihågkommen. När han tillsammans med kultbolaget Full Moon Productions valde att bita tag i Lovecraft-novellen The Outsider, återförenades även Gordon med två av skådespelarna från Re-Animator, samt dess manusförfattare, vilket väl enbart kan ses som goda tecken.
I Castle Freak (1995) får vi följa en familj som beger sig till Italien för att besöka ett slott som fadern, spelad av Jeffrey Combs, ärvt efter en avlägsen släkting. Det råder en minst sagt spänd stämning mellan han och hans fru (Barbara Crampton), då han några månader tidigare varit med i en bilolycka där parets son dog och där dottern blev blind, vilket till stor del orsakades av att fadern var alkoholpåverkad. Det familjen inte vet när de anländer till slottet är att det i källaren bor en missbildad varelse som levt instängd och blivit torterad av slottets förre ägare i fyrtio år. De märker snart att något är fel med slottet, och när varelsen lyckas bryta sig loss ur sina kedjor går ingen längre säker innanför slottets murar…
Det är för mig i princip omöjligt att inte jämföra den här filmen med Re-Animator, särskilt med tanke på att de delar så många komponenter. Trots detta är skillnaderna mellan filmerna relativt många och framför allt väldigt påtagliga och uppenbara. Castle Freak är en betydligt mörkare film, som helt saknar den humor som Gordon tidigare haft med, och det råder en allvarligare stämning över den här filmen, en melankoliskt laddad atmosfär som knappast lockar till många skratt alls. Combs försupna och skuldbetyngda fader är svår att till en början inte tycka oerhört synd om, då han är en tragisk figur som inte verkar lyckas få till mycket alls i livet. Hans fru vägrar förlåta honom, trots att dottern gjort det, och han drivs in i en ofrivillig ensamhet, trots flera försök att närma sin fru och återskapa den familjerelation de tidigare haft. Det är imponerande att se Combs i den här rollen, då den ligger ganska långt bort från hans karaktär i Re-Animator, vilket får stå som ett bevis för att han har ett tämligen brett register som skådespelare. Hans karaktär utvecklas dock på ett sådant sätt att man som tittare inte känner lika mycket sympati för honom efter ett tag, men han lyckas ändå framstå som en ytterst sorglig människa som i desperation agerar på helt fel sätt.
Våldet i Castle Freak är även det betydligt skitigare och råare än Gordons första Lovecraft-film, där det äckliga gick hand i hand med den svarta humorn, medan det istället här blir en bidragande faktor till den dystra stämning som konstant råder. Det är som att Gordon velat kasta ifrån sig sin humoristiska sida helt och hållet, och tillsammans med den andre manusförfattaren Dennis Paoli, låta tittaren få uppleva en filmisk resa präglad av misär snarare än att man ska bli underhållen. Vilket man dock blir, då filmen lyckas hålla ett stadigt drivande tempo som hela tiden håller ens intresse uppe, trots sin relativt enkla story som egentligen inte håller sig värst trogen till Lovecrafts ursprungliga novell, vilket jag heller inte tycker att den behöver göra. Tyvärr dras filmen med ett riktigt sunkigt foto som gör den betydligt mindre intressant att vila ögonen på. Det är är en riktigt stor skam, då den i övrigt har väldigt många intressanta delar som hade kunnat gjort den minst lika minnesvärd som Gordons mer ”kända” Lovecraft-filmer. Detta antar jag till viss del kan bero på bolaget som ligger bakom, Full Moon, som väl inte direkt är kända för att pumpa in stora pengabelopp i sina produktioner.
Trots sitt mindre smickrande utseende är Castle Freak en riktig pärla, om än en smutsig sådan. Med en betydligt mer allvarlig ton än vad man kanske förväntar sig står den stadigt på sina egna ben som en slags motpol till Re-Animator. Gordon bevisar att han hanterar allvar lika väl som humor, och med mer pengar lagt på fotot hade det här kunnat bli ännu bättre än vad det redan är. Om man ser bortom dess yttre så har man mycket att finna här, särskilt om man, liksom jag, vurmar för den här sortens film, vilket jag antar att alla som hittat hit gör.
Betyg: 6 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör