2010: After the Fall of New York, alternativ titel: 2019 – Dopo la caduta di New York
Action / sci-fi, Italien, 1983
Distributör: Njutafilms
Regi: Sergio Martino
Skådespelare: Michael Sopkiw, George Eastman, Anna Kanakis m.fl.
Längd: 96 min
Finns på svensk dvd från: 2011-02-23
— — —
Trots att amerikanen Michael Sopkiw endast var med i fyra italienska 1980-talsfilmer så lyckades han bli lite av en kultfilmsikon. Vad detta beror på kan man ju tvista om men visst har han, trots sina något begränsade skådespelartalanger, ganska rejält med karisma. Han är helt enkelt ett riktigt ”bad-ass”, kanske också med viss verklighetsförankring eftersom han bland annat skakat galler för knarksmuggling. Efter sin fängelsevisit så valde Sopkiw dock att byta bana och började ta teaterlektioner. Hans filmkarriär inleddes med postapocalyse-nedslaget 2019: After the Fall of New York i regi av Sergio Martino.
Året är (som ni säkert förstår) 2019 och mänskligheten har 20 år tidigare nästan raderats av ett omfattande kärnvapenkrig. I spillrorna försöker ”den nya federationen” återskapa civilisationen men eftersom strålningen har steriliserat alla kvinnor så är i är det inte en lätt uppgift. Helt kört är det som tur är inte, det ska nämligen finnas en fertil kvinna kvar vars ägg teoretiskt sett skulle kunna skapa nya människogenerationer. Problemet är bara att hon befinner sig mitt i New York, en plats där nu de elaka Eurakerna härskar. För att få tag i kvinnan så anlitar federationen Parsifal, en panbandsbärande vägkrigare spelad av Michael Sopkiw. Uppbackad av två federationsagenter tar sig Persifal kloakvägen in i New York. Att hitta den fertila kvinnan blir dessvärre inte helt enkelt då det ”ruttna äpplet” nu befolkas av allt från råttätande mutanter till Eurakernas hästburna dödspatruller. De lär även känna en mystisk mutant med det talande namnet Big Ape (George Eastman). Förutom att vara ledare för ett gäng råskinn i teaterutstyrsel så är Big Ape synnerligen lömsk och Parsifal har inget annat val än att slå följe med den resliga apmänniskan. En tuff kapplöpning inleds där vinnaren får mänsklighetens öde i sin händer…
Att kalla 2019: After the Fall of New York för ett plagiat av John Carpenters Escape From New York (1981) vore en direkt underdrift. Persifal är nära på en klon av Kurt Russels Snake Plissken. Att han dessutom ska hitta en person i ett laglöst New York känns ju ganska bekant, om man väljer att uttrycka det milt. Nu har Martino inte nöjt sig med att plagiera endast en film utan i traditionell explotation-anda så har även lite annan smått och gott vävts in. Det finns en hel del Mad Max-vibbar men även, kanske lite mer otippat – laservapen, skumma flygplan och futuristiska kulisser som snarare för tankarna till Barbarella (1968). Speciellt de elaka svartklädda Eurakerna för tankarna till Barbarella eller varför inte, Tengils soldater i Bröderna Lejonhjärta (1977). Skämt åsido, lite vackra damer har också klämts in men betydligt fler pestsjuka människospillror och uppsminkade mutanter. Mest spektakulär av dessa är George Eastman som apmutanten Big Ape. Eastman var flitigt använd i den här typen av italienska produktioner och personligen tycker jag han är betydligt mer underhållande att titta på än småstela Sopkiw. Nämnvärd är också Anna Kanakis som en mordlysten Euraker som ständigt ligger hack i häl på Persifal och hans vänner. Filmen innehåller också en del tokerier som känns ganska typiska för den här typen av italioskräp. Ett exempel finns i filmens inledning då Persifal vinnit ett våldsamt skrotbils-dyrby. Hans pris blir en medaljong som ger honom rätten att döda samt en hermafrodit som han tar med sig därifrån på sin motorcykel. Tja, vad ska man säga – only in Italy?
2019: After the Fall of New York är inte direkt någon av regissören Sergio Martinos främsta skapelser. I jämförelse med exempelvis hans Giallo-filmer The Case of The Scorpion´s Tale (1971) eller Torso (1973) så känns den mest tragisk. Man kan däremot inte helt lasta Martino för detta. Året var 1983 och bio-publiken ville inte längre ha mystiska rysare – de ville ha spektakulär efterkatastrofen-action. Det italienska trendrytteriet var ett faktum men till skillnad från amerikanska produktionerna var budgeten mer begränsad. Detta märks starkt i en film som denna. Miljö och kulisser har inte fått det anslag som behövts och ibland är det svårt att avgöra om karaktärerna ska föreställas stå framför ett stadslanskap eller om det istället är en stor tavla (som exempelvis hemma hos Big-Ape och hans gäng). Absolut värst är den miniatyr som byggts upp för att likna ett kärnvapenbombat New York. Stads-miniatyren lurar absolut ingen och förmodligen skulle min 5-åriga son kunna byggt en trovärdigare ruinstad med sitt lego. När det dessutom kommer miniatyrplan upphängda i snören flygande över landskapet så börjar det bli lite väl starka Ed Wood-vibbar. Även filmens tempo är något svajigt på grund av lite väl mycket stillasittande i skabbiga rum vilket får filmen att tidvis somna till lite till och från. Hur de svartklädda Eurakerna motiveras är också ganska oklart, vid ett tillfälle säger någon att de kom över havet men varför de ser ut som de gör blir däremot aldrig förklarat. Skulle jag gissa så misstänker jag att det rör sig om rekvisita som blivit över från någon tidigare produktion.
Nåja, helt usel är inte 2019: After the Fall of New York. Både Michael Sopkiw , George Eastman och Anna Kanakis gör filmen klart sevärd. Det finns även några skönt brutala actionscener med tillhörande exploderande huvud-specialeffekter. Mot slutet får filmen också ett rejält uppsving då det visar sig att ”allt inte riktigt är vad det ser ut som” och en av Persifals vänner visar sig vara en lurig cyborg. Martino prackar också på oss lite tankeställare om den destruktiva mänskligheten utan att det känns allt för krystat. Nej, någon av Sergio Martinos bättre filmer är det inte. Men för all del, visst har 2019: After the Fall of New York sina poänger.
Betyg: 6 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör