Savage Streets
Action, USA, 1984
Regi: Danny Steinmann
Manus: Danny Steinmann och Norman Yonemoto
Distributör: Studio S
Medverkande: Linda Blair, Linnea Quigley, Robert Dryer mfl.
Längd: 100 minuter
Finns på svensk DVD från: 2010-06-09
— — —
Det råder nog inga större oenigheter om att Linda Blair alltid kommer att vara mest igenkänd och ihågkommen för sin roll som den besatta flickan Regan. Liksom många andra unga skådespelare, både före och efter henne, hamnade Blair i trubbel efter att hon slagit igenom, och droger blev en stor del av hennes liv. Detta betyder dock inte att Blair inte gjort några andra filmer som är värda att kolla upp, hon fortsatte istället, trots hennes struliga privatliv, att leverera rollprestationer som snabbt skulle skrivas in i kultfilmshistorien, och en av de filmer som ofta nämns i samband med hennes namn är Savage Streets från 1984.
Blair spelar här Brenda, en tuff tjej som inte tar något skit från någon. Efter att hon och hennes vänner saboterat ett gäng killars bil, bestämmer sig killgänget för att ta ut hämnd, och utsätter Brendas lillasyster Heather, spelad av Linnea Quigley, för en brutal gruppvåldtäkt. Detta leder i sin tur till att Brenda bestämmer sig för att hämnas, och när killgänget dödar en av hennes bästa vänner råder det ingen tvekan om saken. Beväpnad till tänderna och utan den minsta gnutta rädsla ger sig Brenda ut på ett hänsynslöst hämnartåg där ingen av de ansvariga ska komma undan…
Man dras väldigt snabbt in i Savage Streets, och de följande hundra minuterna går undan i ett rasande tempo. Det är som tittare enkelt att känna sympati för Blairs karaktär, vilket jag tror är av yttersta vikt när det kommer till en film som till största del handlar om hämnd. Det råder ingen tvekan om vilka som är elakingarna i den här filmen, och även om Blair och hennes väninnor kanske inte beter sig helt efter lagar och regler är det omöjligt att inte känna för dom och allt det hemska de upplever. Karaktärerna är förvisso inte de mest realistiskt framställda i filmhistorien, men det accepterar man lätt, då de fungerar utmärkt i filmens kontext. Det råder en väldigt tidstypisk stämning över filmen, där 80-talsmode i både frisyrer och kläder starkt lyser igenom som bevis för vilken tidsperiod filmen är ifrån, och detta är något jag är svag för, något jag finner extremt charmigt. Det passar filmen utmärkt och dess bildspråk och utseende gör den till en ytterligare större fröjd att se.
Det är väl knappast oväntat att det dessutom är en relativt brutal film vi har att göra med, och med tanke på temat hämnd så är detta i mina ögon något man bör vänta sig av en sådan film. Gruppvåldtäkten som på riktigt sätter igång filmens intrig är jobbig att titta på, vilket jag tycker ytterligare förstärker det förakt man känner gentemot filmens skurkar. Linda Blair fungerar perfekt i rollen som den hämndlystna Brenda, och förutom att vara en av de coolaste kvinnliga karaktärer som någonsin visats på film, vilket bara det i sig är nog, så tar hon tydligt rollen på allvar och går in i den med bestämdhet, vilket jag tycker syns i slutresultatet. Och för alla som tycker att Blair är, eller var, trevlig att vila ögonen på, så blir Savage Streets knappast någon besvikelse, då filmens omslag definitivt håller vad det lovar.
Savage Streets kommer nog aldrig bli den film som Blair blir mest ihågkommen för, åtminstone inte för den stora massan. För oss andra som snöat in på den mer obskyra och underliga filmens stig, kommer rollen som Brenda vara något som man knappast glömmer i första taget, och som är minst lika minnesvärd som den roll Blair gör i Exorcisten (1973). Det är en stundtals stenhård film som med en stark 80-talsstämning drar in tittaren i en berättelse om en tjej som inte tvekar att använda oortodoxa medel för att skipa rättvisa, och det hela är fantastiskt underhållande att se och något man utan tvekan kan återvända till och se mer än en gång.
Betyg: 7,5 av 10
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör
Re-Animator
Skräckkomedi, USA, 1985
Regi: Stuart Gordon
Manus: Stuart Gordon, Dennis Paoli, William Norris
Distributör: Studio S
Medverkande: Jeffrey Combs, Barbara Crampton, Bruce Abbott mfl.
Längd: 89 minuter
Finns på svensk DVD från: 2007-04-25
— — —
Det har gjorts många försök att göra filmatiseringar av skräckförfattaren HP Lovecrafts verk genom åren. De flesta skulle säkert hålla med om att det i den mängd av filmer baserade på hans verk går att hitta både guldkorn och hemskheter. Den regissör som i mångas åsikt kanske lyckats bäst med att få Lovecraft att funka på film är amerikanen Stuart Gordon, som tagit sig an författaren flera gånger och gjort film av hans berättelser. Av dessa måste den tveklöst mest kända och kultförklarade filmen vara Re-Animator (1985), som också var den första av Gordons många Lovecraft-baserade filmer.
Storyn kretsar kring en grupp läkarstudenter i Arkham, Massachussets. Till denna grupp kommer den väldigt underlige Herbert West, spelad av Jeffrey Combs, som bär med sig egna idéer kring hur den mänskliga kroppen fungerar efter att hjärnan slutat leva. Han flyttar in i ett hus som han delar med en kurskamrat, och tillsammans lyckas de så småningom med konsten att väcka en död människa till liv. Det dröjer inte länge innan detta får katastrofala konsekvenser för samtliga inblandade, och West får lära sig läxan att man inte kommer undan ostraffat med att leka gud.
Man brukar oftast säga att “boken är bättre än filmen”, vilket i ärlighetens namn också oftast är fallet. När det kommer till Re-Animator så tycker jag dock helt klart att det är Gordons film som drar det längsta stråt gentemot Lovecrafts berättelse, som förvisso inte är en av författarens bättre verk, utan stundtals en rätt halvdan novell. Nu följer inte filmen berättelsen alls väl, utan den väljer istället att gå sin egen väg, vilket den definitivt lyckas med. Filmen lyckas på bästa möjliga sätt med att blanda skräck och komedi, även om tyngden läggs på det otäcka, och det är svårt att inte skratta åt vissa av de bizarra och smått äckliga situationer som utspelar sig framför ens ögon. Det är full fart från första stund, och Gordon väljer att inte spara på krutet en enda sekund, vilket gör att det blir en fantastiskt underhållande film som aldrig tappar tempot det minsta, vilket på många sätt är bland det viktigaste för en sån här film.
Det sparas heller inte på blod och allehanda slafs, utan det finns nog mycket av dessa godsaker för att kunna tillfredsställa de flesta blodtörstiga skräckfilmsfantaster. Det som gör Re-Animator ännu charmigare är att den aldrig använder våldet som något som finns där enbart för att chockera, utan det är istället i lång utsträckning där för att både underhålla och skrämma tittaren, vilket filmen lyckas alldeles utmärkt med. Effekterna är för övrigt riktigt välgjorda och filmen har ett par minnesvärda scener som knappast lär lämna tittaren i första stund. Man får inte heller glömma att nämna Jeffrey Combs, som är fullständigt lysande i rollen som den briljande men osympatiske Herbert West, en roll han axlar med allvar och som han med all rätt alltid kommer bli förknippad med. Han gör det på ett sådant sätt att man inte kan annat än att gilla karaktären, även om han i grund och botten är en riktig ful fisk som inte drar sig för att skada andra för att få sin vilja igenom.
Många skulle hävda att 80-talet är den absoluta guldåldern för skräck, och då är Re-Animator ett väldigt starkt argument. Den tillhör definitivt toppskiktet bland all amerikansk skräckfilm som gjorts överhuvudtaget, och den har något väldigt unikt över sig som gör att den inte blir en i mängden av alla skräckisar från 80-talet. Samtidigt som den är allvarlig, är den laddad med en stor dos svart humor som bara gör den än mer underhållande, och ytterst få filmer lyckas på samma fenomenala sätt att blanda dessa två så som Re-Animator gör. Av alla filmer jag sett baserat på Lovecrafts olika litterära verk, är detta tveklöst den bästa, och den av dom jag kommer återvända till flest gånger. En makalöst underhållande film som bjuder på det bästa inom specialeffekter och en helt underbar och säregen stämning som man bara kan hitta hos filmer från detta decennie.
– – –
David Larsson: Frombeyond-redaktör